Tomas experiment blev en revolution

När Tomas Stomberg börjar klura är det ”all in” som gäller. Som när han experimenterade hemma i frysen och uppfann en revolutionerande saltlake som gör vintervägarna torra och halkfria. Eller som när sonens lådbil förvandlades till Sveriges snabbaste dragracingkärra.

Ett lätt snöfall singlar ner över Karlstad. Klockan är nio på morgonen och Tomas Stomberg har varit igång sedan halv fyra i natt.

I sin beredskapsbil har han kryssat runt i kommunens vägnät för att avgöra var och hur det ska plogas, sandas och saltas. Sopsaltning på de prioriterade cykellederna och saltning på 25 mil bussleder, lyder hans direktiv så här långt.

– Vi kör med Karlstadslake och kan eventuellt stötta med lite torrsalt. Sedan får vi avvakta till det har snöat färdigt, säger han.

Tomas Stomberg, produktionsledare på teknik- och fastighetsförvaltningen, är inte bara mannen bakom Karlstadslaken. Han har också kommit på Karlstadsgruset, en GPS-baserad spridarskopa och en räcka andra fiffiga saker som sparar pengar och miljö för Karlstad och andra kommuner, företag och myndigheter runt om i landet.

Vad är det som får mannen, som dirigerar kommunens snöröjare med en hörsnäcka i örat, att ständigt söka lösningar på ofullkomligheter som de flesta andra har lärt sig att leva med? Att utgå ifrån att det mesta kan göras på ett annorlunda och smartare sätt?

– Som liten gav jag aldrig upp, mina kompisar tyckte nog att jag tråkig. När vi hade lärt oss att gå på händer var de nöjda, men jag ville tävla om hur många varv vi kunde gå runt gymnastiksalen.

Den attityden har han kvar. Tomas Stomberg är inte typen som stannar halvvägs och mumlar något om att problemet förmodligen inte har någon lösning. 

Det där drivet är en förutsättning om man ska göra något som ingen gjort tidigare, konstaterar han.

– Jag tror inte jag är smartare än andra, men jag ger det mer tid. Det krävs mycket för att övertyga mig om att någonting inte går att lösa.

Envis alltså. Eller smått besatt, om man så vill. Som när Tomas Stombergs son hade sett en film om Lilla Jönssonligan och ville ha en sådan där rolig lådbil. Kunde pappa bygga en? Inga problem.

Men det relativt överblickbara projektet spårade snabbt ur. Nog behövs en motor, förstärkt ram, bredare däck och så vidare. Innan Tomas Stombergs grabb visste ordet av hade lådbilsdrömmen förvandlats till ett muskelpaket på över tusen hästkrafter, som gjorde 0–100 på 1,34 sekunder och pappa till svensk mästare i dragracing.

– Det går alltid överstyr när jag sätter igång, det är ”all in” som gäller. Min son förstod nog i ett mycket tidigt skede att det aldrig skulle bli någon lådbil, säger han och ler lite generat.

Den där överskottsenergin tog han med sig ut i yrkeslivet. Vad var det som kunde effektiviseras på teknik- och fastighetsförvaltningen i Karlstad? En hel del har det visat sig genom åren.

En rapport från Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, konstaterade att det fanns stora brister i Karlstads kommuns sopsaltning av cykel- och gångbanor. Det fick Tomas Stomberg att fundera. Hade de fel utrustning eller var det arbetsmetoder som brast? Snart upptäckte han att alla kommuner var lika dåliga.

Han tömde frysen hemma i lägenheten, tog hjälp av vänner som är kemister och började experimentera. Hur skulle den rätta relationen mellan natriumklorid och kalciumklorid se ut?

Efter ett års laborerande stod det klart att med förhållandet 80/20 torkar vintergatorna upp lika fort som om man har en ren natriumkloridlösning samtidigt som halkbekämpningen förbättras i lägre temperaturer.

– Vi gjorde flera tester, men det var först när vi använde den i verkligheten som vi såg att det faktiskt fungerade. Vanligt salt behöver trafik för att bli effektiv, men den här blandningen är effektiv även på glest trafikerade vägar. Det var revolutionerande.

Och farhågorna om att karlstadsbilarna skulle rosta sönder kom också på skam. Den totala mängden salt på vägarna minskade eftersom den nya laken var så effektiv att den bara behövde läggas ut en gång om dagen, inte två.

Snabbare upptorkning, färre återfrysningar, sänkta kostnader för vinterväghållningen och mindre inandningsbara partiklar, så kallad PM10, i stadsluften. Karlstadslaken var född och blev snabbt en snackis bland landets halkbekämpare.

2016 fick Tomas Stomberg kommunens klimatpris. ”En hängiven uppfinnare och eldsjäl som helt på eget bevåg tagit fram en unik halkbekämpningsprodukt som gett eko i vinterväghållningsbranschen, både i Sverige och utomlands”, löd motiveringen.

Men den rastlöse problemlösaren hade redan spanat in nya förbättringsområden. Varje år körs 750 000 ton sand som sopats upp från vägarna till deponi eftersom tungmetallresterna gör att den klassas som avfall. Bara i Karlstad rör det sig om cirka 3 000 ton som kommunen får betala dyrt för att dumpa.

Men är sopsand verkligen så farligt? Kan den inte renas och användas som väggrus? Han fick 100 000 kronor till en förstudie från miljöförvaltningen och med stöd av kolleger och kunnigt folk i branschen satte han igång.

Återigen stod köket i centrum. Polletten trillade ner när Tomas Stomberg betraktade det kokande vattnet som droppade genom kaffepulvret och lämnade kvar sumpen – det icke önskvärda materialet – i filtret.

– Jag kom på att jag skulle göra tvärtom. De farliga tungmetallerna finns enbart på de mindre partiklarna. Om jag filtrerar sopsanden så är det de farliga partiklarna som kommer att ramla igenom.

En rad tester gjordes tillsammans med Naturvårdsverket. Och jo, den sopsand som blev kvar i filtret var ren. Till och med renare än nytt väggrus, dessutom betydligt billigare och nu var kostnaden för deponi nästan helt borttrollad. 95 procent av gruset kan återanvändas.

– Vi har testat Karlstadsgruset, som det kallas, det binder ihop väldigt fint. Det är mer behagligt att cykla och rulla barnvagn på än vanligt vägkross.

En GPS-styrd spridarskopa som lägger ut på grammet rätt mängd sand på gatorna är en annan skapelse signerad Stomberg. Liksom den behållare för Karlstadslaken, än så länge på prototypstadiet, som är monterad bak på en traktor för att slippa en kärra som far hit och dit.

Om Tomas Stomberg hade fått patent på sin lake och sitt grus hade han förmodligen varit en förmögen man i dag. Trots sitt växande rykte som uppfinnare och föreläsare har han inga planer på att lämna sitt kommunjobb.

– Nej, jag trivs. Här är det en bonus om jag kommer på något användbart, ingen kräver det av mig. Om jag hade pressen att ständigt uppfinna nya saker skulle jag inte komma på något. Jag vill ha den där friheten, då funkar jag som bäst.

Och det råder ingen brist på förbättringsidéer. Det borde gå att minska rostangreppen på metall, även om Tomas Stomberg misstänker att bilindustrin knappast skulle jubla åt en sådan uppfinning.

– Biltillverkarna vill att bilarna ska rosta, så jag skulle nog inte bli så populär om jag lyckas, säger han.

Och det borde gå att göra något användbart av allt restaurangfett som körs till deponi.

– Jag har funderat mycket på fettet. Kanske kan man göra miljövänligt gödningsmedel och matjord av det, men här är jag ute på tunn is. Jag vet inte om jag kan ro det i land.

Tankarna har börjat mala. Det är ”all in” som gäller. Fortsättning följer förmodligen.