Från förtidspensionär till chef

En muskelsjukdom tvingade Lars Ahlenius till ­förtidspension vid 28 års ålder. Efter att ha kämpat sig tillbaka till arbetslivet hjälper han nu andra med funktionsnedsättning att hitta jobb.

Vintern har kommit till huvudstaden och Stockholmarna jublar. De som inte hindras av snö och kyla, vill säga. Som Lars Ahlenius. Att resa från hemmet i Värmdö till jobbet i Hammarby sjöstad tar tid även när det är barmark. Nu när bildörren frusit, rutorna måste skrapas och rullstolen slirar är det i stort sett omöjligt.

– Ingen som sitter i rullstol tycker att vintern är enkel. Jag blir nedkyld direkt. Den lilla styrka jag har försvinner och jag hämtar mig inte på flera timmar. Jag skulle gärna flytta till Teneriffa.

Lars Ahlenius knölar av sig jackan och rullar fram till kaffemaskinen. Det senaste året har han som många andra jobbat hemifrån, något som passar honom utmärkt. Men i dag – med hjälp av sin 24-åriga dotter – är han på plats på kontoret.

 

"Blev två meter - helt idiotiskt när man inte har muskler"

När Lars Ahlenius var fem år fick han diagnosen spinal muskelatrofi, en ärftlig sjukdom som leder till svaga muskler och muskelförtvining. Då hade han redan legat efter i utvecklingskurvan i ett par år. Han gick och stod men saknade helt reflexer, han tog sig inte uppför trappor och ramlade ständigt.

– Ja, sedan blev jag ju två meter, vilket är helt idiotiskt när man inte har några muskler. Det var väldigt svårt att styra en så stor kropp i 17–18-årsåldern.

Lars Ahlenius skrattar och klappar sig själv på framsidan av låren där musklerna nu är helt obrukbara.

Humor har varit ett av hans vapen under livet. Liksom en orubblig tro på sig själv. Och även om självbilden bitvis varit skev har den hjälpt till att driva framåt. Trots diagnosen, och med uppenbara svårigheter att utföra fysiskt arbete, utbildade han sig så småningom till elektriker.

– Det var det enda jag ville bli. Jag har alltid haft en glamorös bild av att vara stark, att ha blåställ, det har varit extremt viktigt för mig. Men att stå med armarna ovanför huvudet och skruva el, jag som knappt kan hålla i en skruvmejsel – alltså jag var ju dålig redan från början.

Fastnade i förtidspension

Sjukdomen går i skov och det tog inte lång tid förrän allt tog stopp. Vid 28 års ålder tvingades Lars Ahlenius inse att han inte kunde arbeta som elektriker. Och eftersom sjukdomen är progressiv, och att han alltså inte kommer att bli bättre, var alternativet från Försäkringskassan att bli förtidspensionär.

Det som Lars Ahlenius hade behövt då, i mitten av 1990-talet, var att komma i kontakt med sig själv i den roll han har i dag och den typ av arbetsförmedling som han nu jobbar med. Enheten där han är biträdande chef hör till Stockholms stads arbetsmarknadsförvaltning och verkar för att personer med en funktionsnedsättning antingen ska få ett jobb eller börja studera.

I stället var han fast i förtidspension.

– Efter tio år kom jag till en punkt när jag kände att jag inte kunde vara kvar i det utanförskapet.

Den ekonomiska press det innebär att leva på sjukersättning, den sociala betydelsen som ett arbete har samt viljan att bidra var de främsta orsakerna till beslutet.

– Är man sjukpensionär blir det ett stort fokus på att man inte gör något. Jag ville bort från det. Jag ville åstadkomma något, känna att jag gör något meningsfullt.

"Befrielse att arbeta"

Av en slump hörde Lars Ahlenius mamma talas om ett projekt på fackförbundet Seko som handlade om att få personer med funktionsnedsättning att komma ut i arbetslivet. Han tog kontakt och fick haka på.

– När jag började praktisera hos ett av företagen som var med i projektet visste jag ju inte själv vad jag klarade av men för mig var det en befrielse att arbeta. Att komma hem på kvällen och ha gjort något, att ha något att berätta för familjen – det hade en enorm betydelse för mig.

Lars Ahlenius förstod snabbt att han ville arbeta för personer som har en funktionsnedsättning. När projektet utvecklades gick han en projektledarutbildning och nu har han jobbat med frågan inom Stockholms stad i drygt tio år.

Lars Ahlenius egna erfarenheter är en styrka på jobbet. ”Det hjälper deltagarna att tro på att de kan lyckas.”

Personer som söker sig till kontoret i Hammarby sjöstad har alla en vilja att arbeta. Utifrån egna önskemål, kunskaper och förmågor får de sökande hjälp att hitta något som passar.

– Att de som söker sig hit gör det av egen kraft och motivation är viktigt. Det är en nyckel till att det ska fungera och vara hållbart.

"Handlar om att eliminera hinder" 

Typen av jobb som kan komma ifråga varierar stort. Det handlar om allt från lätta instegsjobb i affär och på kafé till mer avancerade inom it och ekonomi. En del arbetssökande har långa utbildningar, två-tre examen, men behöver stöd för att få dagen att fungera, andra är nöjda med att få torka av borden på ett äldreboende.

– Ytterst handlar det om tillgänglighet, att eliminera hinder, det är så vi skapar ett delaktigt samhälle, säger Lars Ahlenius och rättar till kaffekoppen mellan låren för att få händerna fria att rulla stolen på plats vid konferensbordet.

– För min del är det ganska enkelt, det handlar om trösklar och ramper, att få en särskild stol. Man anpassar arbetsplatsen en gång efter mina behov, sedan är det färdigt.

Men alla funktionsnedsättningar är inte synliga och alla hinder inte lika lätta att åtgärda. För en arbetsgivare som tar emot en person som har schizofreni, autismspektrumtillstånd eller en intellektuell funktionsnedsättning handlar det om en annan typ av åtagande.

– I vissa fall måste du göra anpassningar varje dag, det kräver så klart mycket mer. Det är absolut inte lätt och det går absolut inte bra alla gånger men alla ska få en chans. Och många arbetsgivare som vi har kontakt med säger att några av deras bästa rekryteringar har skett via oss.

Inkluderande arbetsmiljö gynnar alla

Enligt Lars Ahlenius kan arbetet på hans enhet också bidra till en bredare syn på vad ett arbetsliv egentligen är. Normen är snäv, krav och förväntningar höga – även för den som betraktas som frisk. Men livet är långt, ser man på det över tid så kommer de flesta ha perioder när arbetsförmågan sviktar. Ett arbetsliv där man oavsett funktionshinder är fullt arbetsför ända till pensionen är inte rimligt, anser han.

– Du ska vara självständig, driva egna projekt, tala inför grupp… Arbetsmiljön är generellt inte anpassad för personer med en funktionsnedsättning. Men det vi gör här, som egentligen handlar om att skapa en inkluderande och bra arbetsmiljö, det gynnar ju alla.

Det hela är en fråga om inställning menar Lars Ahlenius och påminner om automatiska dörröppnare, engreppsblandaren och fjärrkontrollen, smarta funktioner som från början var rena hjälpmedel för funktionsnedsatta.

– Det som är nödvändigt för några få kan bli behagligt för alla.

Visst skulle han vilja vara stark. Bilden av den fysiska kroppen är fortfarande glamorös och Lars Ahlenius ser ofta sig själv som snickare eller brandman. Eller som en som går i skogen och plockar bär, även om han är osäker på om det egentligen är något han skulle ägna sig åt ens om han kunde.

”Många arbetsgivare säger att deras bästa rekryteringar har gått via oss”, säger Lars Ahlenius.

 

Tillhör målgruppen och har insikter 

Samtidigt vill han inte ha något ogjort. Och han tror att de egna erfarenheterna har varit avgörande för att han jobbar med det han gör.

– Att jag tillhör målgruppen gör att jag har en insikt och en förståelse för vilka utmaningar och svårigheter som finns. Det har betydelse för trovärdigheten i mitt arbete, både för de arbetsgivare jag besöker och för deltagarna. Det hjälper dem att tro på att de kan lyckas.

– Jag tycker att vi har ett väldigt viktigt uppdrag. Om vi inte gör något så är det många människor som är kvar i utanförskap. För mig handlar det om att jag slåss för mig själv, jag har ju varit där.