Kuratorn: "Samhället prioriterar inte barnen"

Ätstörningar, misshandel och självskadebeteende. Tiden räcker inte till för skolkuratorn Shahriyar Latifzadeh. "Hur ska jag kunna hjälpa barnen när jag bara har 30 minuter i veckan på mig?"

På en vägg i arbetsrummet sitter Shahriyar Latifzadehs klassfoton från skoltiden i Östersund. Pojken i de stora glasögonen skickar ut en vaken och nyfiken blick, spexar ibland.

Men den vuxna Shahriyar ser något annat. Han ser en liten kille som ofta är rädd och osäker, som blir retad för att han är invandrare och som tycker att det är svårt att passa in.

– Vad hände med den Shahriyar när pappa inte följde med till fotbollsträningen och när ingen passade bollen? frågar han och sätter fingret på bilden av sig själv som 11-åring.

– Ja, han slutade för han kände ingen support. Det var inte så att det var långt att gå till träningen, jag vågade bara inte gå dit själv.

Foton öppnar för samtal

Shahriyar Latifzadeh, kurator på Väsby skola i Upplands Väsby, har sina gamla klassfoton på väggen som en påminnelse om att alltid ta barnens känslor på största allvar. Men bilderna från förr, med sina daterade frisyrer och mönstrade tröjor, fungerar också som samtalsöppnare. Precis som alla bilder och figurer som fyller rummet.

Shahriyar Latifzadeh har kändisar på väggen på sitt arbetsrum, tagna under hans tid som filmregissör.

Flera av fotografierna är från tiden då Shahriyar Latifzadeh i egenskap av regissör och filmare fick möjlighet att skaka hand med kändisar som Christer Fuglesang och Zlatan Ibrahimovic.

En miniatyr av Leif GW Persson påminner om att alltid ha koll på sina faktauppgifter. Och den lilla bysten av Sigmund Freud har han skaffat för att de båda ”är helt besatta av barndomen”.

Försöker lindra sorg

Shahriyar Latifzadeh skrattar till men blir fort allvarlig. Den sorg han själv kände som liten försöker han nu lindra hos andra. Både som kurator och fackligt aktiv.

Jag kanske är den enda vuxna i deras liv som ­lyssnar. Men jag kan bara vara ett plåster, jag kan inte läka såren.

Han säger att det har varit mycket gråt runt om honom det senaste året. Medlemmar som varslats eller blivit uppsagda. Och så givetvis eleverna som besöker honom.

– Jag är kurator i en skola med 700 elever med resultat lika låga som i Rinkeby, trots det är det ingen som pratar om Upplands Väsby som ett ­socioekonomiskt utsatt område. På något sätt har vi hamnat under radarn.

– Det är tufft, fortsätter han. Jag kanske är den enda vuxna i deras liv som lyssnar. Men jag kan bara vara ett plåster, jag kan inte läka såren.
Hur ska jag kunna hjälpa barn som blivit misshandlade av sina föräldrar, som har självskadebeteenden och ätstörningar, när jag bara har 30 minuter i veckan på mig? De behöver 30 timmar i veckan!

Unga mår allt sämre

Shahriyar Latifzadeh är inte ensam om att oroa sig för utsatta barn och ungdomar. Flera forskningsrapporter har den senaste tiden visat på en ökning av psykisk ohälsa bland ungdomar och att uppväxten har stor betydelse för hur resten av vårt liv artar sig.

– Släcka bränder kan man göra för individen men vi måste börja ifrågasätta hur samhället prioriterar, säger han och sträcker sig efter kommunens verksamhetsplan som just landat hos honom i egenskap av fackligt förtroendevald.

– Titta här, den punkt som står högst upp handlar om ekonomi. Det är alltså kommunens främsta vision – att få en budget i balans.

Shahriyar Latifzadeh suckar och skakar på huvudet, säger att det är lätt att bli desillusionerad. Det är ju inte så att det saknas pengar, resonerar han, det är den ojämna fördelningen han ifrågasätter.

– Är det rimligt med 200 miljoner i övergångssumma för en ung fotbollstalang? Eller ta Jeff Bezos, grundaren av Amazon, vad gör den mannen? Inte så mycket egentligen, han har skapat en plattform där andra kan agera, som ett digitalt ­feodalt samhälle. Visst, det är klart att han måste ha betalt för sitt arbete, sin idé, men det är ju absurt att en människa ensam ska sitta på närmare 200 miljarder dollar. Det är en absurd summa pengar!

Bytte karriär från regissör

Under sin tid som dokumentärfilmare gick ryktet att ”sätt Shahriyar i ett rum, han kan prata med vem som helst”. Mycket tyder på att det stämmer. Shahriyar Latifzadeh har ett livligt intellekt och en bred associationsförmåga.

Han pratar lika fort som han rör sig genom skolan, hejar på alla, frågar hur det går, hur någon mår, hälsar med knogarna och ger en kram. Ursäktar sig plötsligt och springer i väg för att boka en tid med en förtvivlad mamma som dyker upp i korridoren.

"Släcka bränder kan man göra för individen men vi måste börja ifrågasätta hur samhället prioriterar", säger Shariyar Latifzadeh.

Så återkommer han till klassamhället. Att allt handlar om klass och pengar och att klyftorna mellan människor blir större och större. Samtidigt som det skett en förändring i beskrivningen av vad som händer. Det som tidigare kallades problemområden eller fattiga områden är nu områden med utmaningar.

– Men orden är viktiga. Om man rundar det som det egentligen handlar om så förstår inte folk vad man pratar om till slut. Allt blir bara klyschor.

– Ta begreppen mångfald, hållbarhet och feminism – jag vet inte längre vad de begreppen står för. Till och med facket använder dem slentrianmässigt, säger han och skakar på huvudet än en gång.

Tror på fackets kraft

Trots den ibland klyschiga retoriken tror Shahriyar Latifzadeh ändå att facket kan uträtta något. Han har själv lyckats förhandla fram bättre villkor för medlemmarna på sin arbetsplats och nu, efter knappt två år som fackligt aktiv, är han vice ordförande och redo att ställa upp i valet om ordförandeskapet för Visions avdelning i Upplands Väsby efter avgående Fredy Duran.

– Jag tror på en horisontell maktfördelning. Om jag får förtroendet och blir vald kommer jag till stora delar att fortsätta som Fredy. Jag vill att hela styrelsen ska vara inkluderad i arbetet, jag vill höra vilka frågor de tycker är viktiga att driva och vilka visioner de har.

– Men jag vill också ställa de obekväma frågorna. För så fort man bestämmer sig för att inte enbart följa trenden eller vad andra säger åt en att göra, då blir det obekvämt.

Måste börja prata om AI

Shahriyar Latifzadeh tänker långsiktigt. Hans horisont ligger tio år och mer framåt i tiden. Och då är han övertygad om att vi har en helt annan arbetsmarknad än nu.

– Det är inte invandrarna som tagit våra jobb, eller kvinnorna, eller den vita mannen. Nej, vi måste börja prata om automatiseringen och om AI, artificiell intelligens, säger han och fortsätter:

– Jag läser forskningsrapporter som visar att om 10 till 30 år är hälften av de jobb vi har i dag borta – jobb som vi aldrig trodde skulle försvinna. Med AI kan vi få en bättre kirurg än kirurgerna själva. Hur kommer det fackliga engagemanget att se ut i värld där robotarna gör jobben? Vem och vilka ska vi representera?

Shahriyar Latifzadeh hoppas på ett samhälle där han kan fråga sin dotter vad hon vill göra för att bidra på ett sätt som hon känner sig tillfreds med, inte vad hon vill göra för att kunna betala hyran.

– Jag hoppas på sex timmars arbetsdag för de som vill jobba och en basinkomst, en medborgarlön, för de som anser att livet är mer än bara jobb. Jag vill inte att jobbet ska vara det enda vi identifierar oss med.

Engagerade sig i ensamkommande

Just den identifikationen är något Shahriyar Latifzadeh har egna erfarenheter av. Efter många år i filmbranschen kom han till en punkt när det inte höll längre. Diskussioner om budget och pengar tog för stort utrymme. Men vem skulle han vara om han inte var regissör? Efter att ha varit nära en kollaps började han engagera sig i ensamkommande flyktingungdomar och utbildade sig så småningom till samtalsterapeut.

– Att byta karriär är det bästa jag har gjort. Jag vill lösa problem och har alltid haft lätt att prata med barn och ungdomar – utom när jag var barn och ungdom själv då, haha.

– Och om jag hjälper någon annan att förstå sig själv så kan det förhoppningsvis bidra till att jag förstår mig själv lite bättre. Och det tycker jag inte är fel, ett jobb kan också bidra till ditt eget självförverkligande.