”Omöjligt vara chef när kultur blir politik”

När Sverigedemokraterna tog makten i Sölvesborg kände Sofia Lenninger att hennes jobb som kultur- och biblioteks­chef skulle bli svårare. Men hon bestämde sig för att fort­sätta. Det höll i nio månader.

"Därför blev jag omöjlig i Sölvesborg". Sofia Lenninger trycker fram debattartikeln hon skrev i Dagens Nyheter på vita duken i Önnestads folkhögskolas aula.

– Det var viktigt för mig att berätta om min erfarenhet offentligt. Det kunde jag inte göra så länge jag var anställd, säger hon till folkhögskolans personal som ska få ta del av hennes bild av vad som hände i den blekingska kommunen efter valet 2018.

Då stod det klart att Socialdemokraterna efter 30 år vid makten skulle få lämna över till samstyret – en ny borgerlig majoritet ledd av Sverigedemokraterna.

Chefer sa upp sig

I Hörby och Bromölla, där SD också tog över, blev det strömhopp av chefer som sa upp sig och lämnade kommunen, enligt Sofia Lenninger på grund av valresultatet. Hon funderade också på att sluta.

– Jag hade ju läst SD:s principprogram, säger hon.

I principprogrammet är partiet tydligt med att man vill ha en gemensam nationell identitet i befolkningen och så lite språkliga, kulturella och religiösa skillnader som möjligt.

– Jag jobbade med bredd och kvalitet som riktmärke, inte med att få folk att tycka på att visst sätt om rätt och fel och gott och ont. Jag insåg att det inte skulle bli lätt men tänkte att den nya ledningen kanske skulle förstå att det inte är med påverkan och likriktning vi jobbar. Jag tyckte att jag hade ett ansvar, säger Sofia Lenninger.

Men nästan omgående efter tillträdet i januari 2019 stod det klart att samstyret tänkte driva en politik som levererade ”rätt” kultur på bekostnad av bredden.

Här är en del av det som hände:

Biblioteksplanen som Sofia Lenninger och andra uppdaterat och som antagits av två nämnder fanns inte med på föredragningslistan till årets första kommunfullmäktige. Hon gick in till kommunstyrelsen ordförande, sverigedemokraten Louise Erixon, och frågade varför.

– Louise sa att planen inte speglade majoritetens politik och att hon ville ha en ny. Där började min resa utför, säger Sofia Lenninger.

Louise sa att planen inte speglade majoritetens ­politik och att hon ville ha en ny. Där började min resa utför.

Sofia Lenninger

"Utåt var jag tyst och lojal"

Hon fick i uppdrag att stämma av mot bibliotekslagen, skriva om och ta bort allt som inte uttryckligen hade lagstöd när det gällde litteratur på främmande språk. Böcker som riktade sig till de nationella minoriteterna fick vara kvar men inga andra modersmål.

– Så småningom kunde man läsa om biblioteksplanen i tidningen och jag fick många mejl som var kritiska mot ändringarna. Internt kunde jag informera och ifrågasätta men utåt var jag tyst och lojal. Det kändes som om majoriteten drev mig framför sig.

I dag hade hon hanterat ärendet annorlunda.

– Jag skulle ha lagt upp båda planerna för fullmäktige och sagt ”det här är tjänstemannaförslaget och det här kommer från kommunstyrelsens ordförande. Vilket tar ni?”

Under våren presenterade samstyret sitt politiska program. En av punkterna var att kommunen inte skulle köpa in ”provocerande samtidskonst”. När handlingen blev offentlig och medierna frågade hur mycket provocerande konst man köpt in dittills kunde Sofia Lenninger äntligen svara. Det var ju en ren faktauppgift.

– Jag sa att som det var, att vi inte hade köpt in något som kunde reta upp någon. Bara landskap, cirkusprinsessor och liknande. Det var frågan om ren signalpolitik från politiken, fast DET kunde jag ju inte säga. Inte heller min egen åsikt – att det någon tycker är provocerande uppfattar andra som befriande.

Uppmärksammad mejlkonversation

Sölvesborg är en liten kommun där biblioteket och kulturskolan är de enda kulturinstitutionerna. Mycket av kulturlivet är baserat på ideella föreningar som får bidrag för att köpa in kulturprogram och göra arrangemang.

I augusti kom ett mejl från ordföranden i kultur- och fritidsnämnden med innebörden: ”Vem har köpt in arabiskspråkig barnteater? Det är mot vår politik.”

Medierna begärde ut mejlkonversationerna mellan nämndordföranden och kultur- och bibliotekschefen, och när Biblioteksbladet ringde och ställde frågor sa Sofia Lenninger att hon och samstyret kanske hade lite olika syn på demokrati.

– Jag tror det var där jag rök, säger hon.

Ledningen ville köpa ut Sofia Lenninger

Det visade sig snart att kommunledningen ville köpa ut henne. I oktober lämnade hon arbetsplatsen hon stortrivts på i tio år och fritidschefen tog över ansvaret för kulturen och biblioteket.

Frågan som har sysselsatt henne sedan hon slutade är: Vad kan och bör en tjänsteman i en demokrati göra?

När 261 tjänstemän i regeringskansliet 2018 krävde garantier för att inte värdegrunden om mångfald och icke-diskriminering skulle urholkas av en ny regering fick de kritik för att de var politiska. I debatten efteråt skrev två före detta ambassadörer att valet man har som tjänsteman om ens samvete säger från, är att använda sin meddelarfrihet eller sluta.

Sofia Lenninger håller med. En tjänsteman ska vara lojal med den för tillfället rådande politiska viljan och verkställa de folkvaldas beslut utan att tycka utåt. Kommer man fram till att det är problematiskt att genomföra besluten som fattas måste man gå.

– Jag var tidigt ganska klar över att jag skulle kunna komma dithän men när jag blev utköpt kände jag fortfarande att jag gjorde lite nytta genom att stå upp för bibliotekets grundläggande värden, säger hon.

Men det är också så att tjänstemän ska föregå politikernas beslut genom att bidra med sin sakkunskap, omvärldsanalys och långsiktiga perspektiv.

– Innan samstyret tog över fanns en dialog mellan tjänstemän och politiker som jag menar är central. Den försvann från Sölvesborg under mina sista nio månader.

Vill värna om armlängds avstånd

Sofia Lenninger delar ut en debattartikel ur Dagens samhälle till åhörarna på Önnestads folkhögskola. Under rubriken ”Elitism och folkförakt ger inga statyer i Sölvesborg” skriver Louise Erixon om kulturen som samhällets murbruk, att skattepengarna ska gå till konst som tilltalar en majoritet av invånarna och att samstyret i år har avsatt medel för två konstverk som ska stärka den lokala identiteten och placeras i varsin rondell.

Enligt Sydöstran handlar det om 600 000 kronor till fotbollslaget Mjällby AIF:s symbol i den ena rondellen, och i den andra en jättelik gitarr som ska symbolisera festivalen Sweden rock.

Detta är inte Sofia Lenningers kultursyn. Hon vill värna principen om armlängds avstånd mellan politik och förvaltning. Den har varit modell för kulturpolitiken i Sverige sedan 1930-talet och innebär att politikerna bestämmer hur mycket pengar kulturen ska få, nöjer sig med att ange övergripande mål om bredd och kvalitet och överlämnar resten till tjänstemän och profession.

– Så länge vi säger att skattemedlen är till för att människor ska få möjlighet att utvecklas måste vi erbjuda flera olika budskap, eftersom vi alla är olika och behöver hitta våra egna vägar att växa som människor, säger hon.

Fokuserad är ordet Sofia Lenninger använder för att beskriva hur hon kände sig medan allt pågick.

Inte ledsen? Inte förbannad?

– Det är klart att jag var förbannad. Sista dagen fick jag en underbar teckning av en medarbetare. Hon hade ritat Lilla My som skalar en potatis med tänderna för att hon är så himla arg.

Hon vill inte prata så mycket om vad hon ska göra härnäst.

– Jag hade inte förberett den här tiden utan var mitt uppe i mitt jobb och stora projekt. Nu har jag fått frihet och tillfälle att tänka.