Chefer i välfärden borde få medalj. Förstås för allt det betydelsefulla, ansvarsfulla och goda arbete ni gör. Men också för att ni många gånger ska klara nästan omöjliga uppdrag när organisatoriska förutsättningar är på svaj.
Två biljardbord. Totalt åtta killar som spelar, och ytterligare ett gäng grabbar runt borden som ska spela efter. Och så ett fåtal tjejer i den djupt nedsuttna soffan. Inklusive jag själv.
Vem tänker du på när jag säger ”modig”? Jag tänker på många av er chefer.
Corona. Corona, corona, corona. Det känns som att jag inte kan skriva några andra bokstäver än just dem just nu. Det där viruset är nästan det enda jag tänker på. Det som alla pratar om. Hela tiden.
Sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa ökar stort bland chefer i offentlig sektor. Det måste få ett stopp, och det är arbetsgivarens ansvar.
Tänk dig att din egen chef plötsligt inte vill ha dig kvar. Den känslan. Som att bli dumpad. Slängd på soptippen.
Vad ska jag skriva här? Jag har tänkt och funderat. Och funderat och tänkt. Och – pling! Så har jag fått en idé.
Pappa: ”Vad har du lärt dig i dag?” Mitt tonåriga jag: ”Inget.”
Vilken är din främsta egenskap? Att vara social, brukar pratglada nöjt svara. De må vara sant för många av dem, men en del verkar inte veta skillnaden mellan att vara social och just pratglad.
Året 2018 var då jag vågade släppa taget om min papperskalender, som en av de sista sengångarna att övergå till en digital dylik. Å andra sidan var jag bland de första (obs, ej bekräftad uppgift) att skaffa ett privat mejlkonto. Och ändå är jag inte 100 år gammal.
