Han bjuder på sina misstag som ny chef

Robert Szasz fokuserade helt på att spara pengar när han var ny chef i omsorgen. Det höll på att sluta illa. Så här gick det till när han bytte ledarstil och blev en bättre chef.

Kurvan närmade sig. ”Tänk om jag skulle dra ratten snett till vänster”, tänkte Robert Szasz.

Dö ville han inte. Bara skada sig så mycket att han kunde bli sjukskriven några månader. För han orkade inte erkänna för världen att han hade misslyckats som chef.

När han parkerade och slog av tändningen utanför sitt hem hade han fattat ett livsavgörande beslut: ”Jag skiter i det här. Jag säger upp mig.”

Början på något nytt

Men det som i stunden verkade vara en pinsam tvärnit på en chefskarriär, visade sig bli starten på ett hyllat ledarskap. Där började resan från att ha debet och kredit i fokus, till att sätta människor och kommunikation i första rummet.

Inne på Gammelgårdens vårdboende i Vikingstad stånkar kaffebryggaren i takt med Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water.

Blomstertavlor på väggarna och Kullagulla i bokhyllan vittnar om ett ömsint försök att skapa hemma hos-känsla.

– Uffe, ska vi ta ett parti? säger Robert Szasz och plockar fram schackbrädet.

– Visst. Vi kör väl med regeln att släppt pjäs står kvar? svarar Uffe Berglund och börjar duka upp springare, bönder och torn.

Robert Szasz spelar schack någon gång per vecka med Uffe Berglund, boende på Gammelgården

Under tre månader jobbar Robert Szasz som verksamhetschef på Gammelgården medan en ny ordinarie chef rekryteras.

Han har i dag titeln ambulerande verksamhetschef. Det innebär att han hoppar in när någon av cheferna på företaget Norlandia Cares tio vårdboenden i Linköping är sjuk, tar hand om febriga barn eller vilar upp sig i en solstol.

Läs mer: Trend – allt fler ambulerande chefer

Resterande tid, förra året blev det halvtid, jobbar han som chefsstöd, till exempel vid svåra samtal och i arbetsrättsliga frågor.

– Om medarbetare missköter sig kan cheferna bolla med mig. De slipper vara ensamma med de tuffa bitarna. Det ger kraft och ork när man har någon som stöttar en, säger han.

Robert Szasz visste tidigt att han ville bli chef.

– Skolan jag gick i som liten hade utmaningar och jag var inte den starkaste. Det var viktigt att bli någon livet, att lyckas inför klasskamraterna.

Efter sin examen i idrottsvetenskap och psykologi började han söka chefstjänster inom städ, äldreomsorg och IT, trots att han saknade chefsmeriter.

Efter över hundra ansökningar kom han äntligen på en första intervju. Till slut fick han uppdraget att bli chef för en hemtjänstenhet på Attendo i Linköping. Då hade samma tjänst varit utlyst vid tre tillfällen och Robert Szasz hade skickat in sin ansökan lika många gånger.

– Jag var målmedveten – vissa kanske tycker galen.

Misstaget som ny chef

Han tog sig an det nya uppdraget med stort allvar. Och blev en chef som höll så hårt i plånboken att knogarna vitnade.

Han beskriver det som att hans ”inre dementor” vaknade (en dementor är en ond varelse i Harry Potter som suger ut alla lyckliga minnen ur sina offer).

– Jag tänkte att de hade rekryterat mig för att få ihop budgeten och jag ville bevisa för mina chefer att jag kunde prestera goda siffror.

Läs mer: Lönestatistik för chefer

Han införde inköpsstopp, täckte upp själv när administratören blev sjuk och ägnade flera dagar åt att på egen hand försöka få i gång IT-nätverket som strulade.

– Om någon hade olovlig frånvaro i fem minuter blev det avdrag på lönen, även vid engångshändelser. Jag var inte medmänsklig.

Ingen gran

Så det blev nej till levande julgran, som personalen ville ha. Och när en medarbetare föreslog att de skulle köpa ett rosa mobilskal till hustelefonen – den dit alla anhöriga ringer och dit trygghetslarmen går – blev det nobben. Trots att mobilen blandades ihop med de andra telefonerna och ofta hamnade på vift på någon hemtjänstrunda.

– Det skulle kosta att skicka in någon till stan för att köpa det, både i tid och bensin. Så det blev inget rosa skal, fastän det var en jättebra lösning som i slutändan hade besparat oss både tid och pengar.

Arga medarbetare

Det som till slut blev en ögonöppnare för Robert Szasz var en arbetsplatsträff med medarbetarna.

Som vanligt hade han förberett sig genom att öva framför spegeln. Idén kändes klockren: Han skulle rita upp en modell av ett hus, där rummen symboliserade olika kostnader. De rum där budgeten spräckts skulle han måla röda.

Men den lilla föreställningen framför medarbetarna blev inte som han tänkt sig.

– Jag sa: ”Titta på huset. Det är helt rött. Tänk att ni är aktieägare. Skulle ni vilja investera i oss?” Jag pratade aktier i tron att de skulle gå ut och göra bättre. De blev upprörda och tyckte det var avskyvärt. För de ville förstås inte prata siffror, de ville prata om de äldre.

Sade upp sig

Efter arbetsplatsträffen gick han till sitt kontor med en konstig känsla i magen. En erfaren undersköterska knackade på.

– Hon sa att hon inte kunde jobba kvar. Jag minns hennes ord: ”Jag förstår varför de satte dig här – du har inte spenderat en enda krona på oss sedan du kom.” Hon var omtyckt och duktig.

– Det känns tungt än i dag att jag är orsaken till att hon sa upp sig. Det var första gången som jag stannade upp och tänkte på vad jag hade gjort.

Det började gnaga i Robert Szasz huvud. Han jobbade nästan dygnet runt, ändå var siffrorna röda.

– Jag kände: Jag reder inte ut det här.

Att frivilligt köra i diket med bilen blev inte lösningen. I stället sa han upp sig i huvudet och började i hemlighet söka jobb som inte innebar chefsansvar.

Släppte ekonomin

I väntan på nytt jobb ändrade han detaljer på arbetsplatsen. Han slutade snåla och köpte in det som behövdes.

Han tog in vikarier för samordnare och köksansvarig i stället för att själv hoppa in. Det lösgjorde tid för hans ledarskap.

– Jag började också vara ute bland personalen. Och de som kom fem minuter sent blev inte påhoppade om att det var olovlig frånvaro.

När månadsrapporten om verksamhetens kostnader och intäkter kom fick han en smärre chock. ”Huset” var inte rött längre.

– Det måste vara fel, tänkte jag först. Men siffrorna stämde. Nästa månad var siffrorna gröna igen. Det blev ofantligt mycket mindre sjuklön med rätt person på rätt plats. Vi sparade faktiskt mer när vi var fler personer.

Kim Karpéus, teamledare på Gammelgården, säger att Robert Szasz är en av få verksamhetschefer som ständigt frågar ”Är det något jag kan hjälpa till med?”.

Sätter människor i fokus

Robert Szasz valde att stanna som chef på Attendo och jobba vidare med sina nya insikter.

– Efter uppvaknandet har jag blivit mer människocentrerad. Vi pratar mycket om mål. Inte ekonomiska, utan värderingsmål. Genom att vara tydlig, närvarande och mänsklig så håller jag god ekonomi.

Att ha öppen dörr, så att medarbetarna lätt kan komma till honom och lufta sina problem, har varit en framgångsfaktor.

– Är någon frustrerad tar jag tag i det med en gång. Annars kan snöbollen rulla i väg. Det är det som är grejen med närvarande ledarskap. Är du inte där, så blir det lilla stort. Man måste ta sig tiden.

– Det tar jättemycket kraft i början, men det fina är att ju oftare dörren är öppen desto färre medarbetare kommer in, säger han.

Satsar sig ur krisen

Robert Szasz har fått ytterligare ett kvitto på att det går att satsa sig ut kriser. Det var när en kollega på Attendo blev sjukskriven och han fick ta över ansvaret för Linköpings största hemtjänst.

Verksamheten hade presenterat ett gigantiskt minusresultat och det var mycket som inte fungerade. Första arbetspasset var de sju personer kort och cyklarna var trasiga. Medarbetarna var upprörda, grät och var arga.

– Vi rekryterade jättemycket personal för att skapa förutsättningar för bättre kvalitet. Det är det svåraste jag har gjort. För det var verkligen inga lätta samtal med mina chefer när jag skulle rapportera om mina inköp och personalrekryteringar.

Robert Szasz var inte alls säker på att det skulle fungera.

– Men när jag var klar efter ett år fanns inga minussiffror. Det funkade!