Jag felar, ­alltså finns jag

Jag har gjort fel. Och då menar jag inte att jag har missat att hälla bakpulver i sockerkakssmeten eller att jag slarvat med stavningen av ett svårstavat ord. Utan jag menar ett sådant där fel, som vid upptäckten av det får mig att svettas inuti huvudet samtidigt som resten av kroppen fryser till is.

Ett fel som inte låter sig lämna min hjärna, trots ursäkt och trots att jag rättat till felet så gott det nu ändå går.

Men jag tröstar mig med att påminna mig själv om att jag är människa. Då ingår det liksom i konceptet att ibland råka göra fel.

Jag tänker också på de chefer inom omsorgen som gått före prioriteringsordningen när det gäller vaccinering mot covid-19. De gjorde fel, konstaterar flera av berörda kommuners utredningar, och de har dessutom blivit stämplade som korrupta av offentliga personer med stor makt. Hur måste de inte ha känt sig då?

De flesta av dessa chefer tog vaccin för att de trodde att det var det rätta att göra i den situation de befann sig. Och – åtminstone någon av dem skulle göra samma sak igen om en likadan situation uppstod, för att hen anser att det var det bästa beslutet under omständigheterna.

Att göra principiellt fel kan vara att göra moraliskt rätt. Att ha den möjligheten är även det ett mänskligt drag, ett viktigt sådant, som kräver eftertanke och mod.

Så till mig och dig som någon gång har gjort eller kommer att göra fel, oavsiktligt eller för att det trots allt är det bästa alternativet, så har jag lånat en kort slogan från Vision som förbundet använde flitigt för några år sedan (fast då handlade den om stress och arbetslivets villkor, men den funkar även i detta sammanhang): ”Jag är ingen maskin”.