Anonym chef: ”Folk är rädda om sina jobb”

”Du är väl medveten om att du har sagt upp ditt uppdrag som chef?”. Så sa Annas chef efter att hon lämnade tillbaka arbetsmiljö­ansvaret. Det var början på slutet för Annas förtroende för sin chef och arbetsplatsen. Det här är hennes historia.

Anna har funderat i flera veckor på om hon verkligen borde ställa upp och prata om det som många chefer inom kommunal verksamhet funderar på: Att returnera hela eller delar av sitt arbetsmiljöansvar på grund av bristande resurser. Enligt en enkät som Vision gjort bland äldreomsorgschefer har nästan en fjärdedel av de drygt 600 som svarat funderat på att göra det.

Men att få någon av dessa chefer att ställa upp på intervju har inte varit lätt. Det har krävt veckor av återkommande samtal, mejl och meddelanden.

Chefen i fokus hade förhoppningar att få tag på någon som öppet ville prata om sina erfarenheter, men det har varit omöjligt. Trots att Anna i dag inte jobbar kvar vill hon vara anonym och vill därför inte att hennes riktiga namn ska användas. 

– Folk är rädda om sina jobb, det finns en tystnadskultur uppåt i organisationen. Ju mindre område du jobbar i desto mer kan du bränna dig om du säger ifrån, säger hon i dag.

Svårt vara närvarande chef 

Anna har en bakgrund inom sjukvården och drygt 20 års erfarenhet som chef. Hon beskriver hur arbetsmiljöansvaret alltid har varit stort, men också blivit större sedan föreskriften om OSA, organisatorisk och social arbetsmiljö, infördes 2016.

På jobbet som hon nyligen lämnade hade hon fullt ansvar för ekonomi, personal och arbetsmiljö på flera orter och enheter. Distansen mellan enheterna gjorde det svårt att vara en fysiskt närvarande chef.

– Jag besökte orterna veckovis, fördelade min tid mellan de olika platserna, så att alla medarbetare skulle känna sig sedda. Det var minst två timmars restid varje dag. Sen fanns det sex timmars arbetstid kvar, och då skulle man hinna äta lunch och ta rast också.

För Anna har själva uppgifterna i arbetsmiljöansvaret aldrig varit det svåra, utan förutsättningarna kring uppdraget. Under sina år som chef har hon returnerat arbetsmiljöansvaret vid två tillfällen. Första gången var det bara en enskild fråga som hon valde att returnera eftersom de dåliga arbetslokalerna krävde större mandat än hon hade för att kunna förbättra.

Läs mer: Dåliga villkor gör det svårt att ha arbetsmiljöansvar

Men tillfället som ledde till att hon slutligen sa upp sig började med att två medarbetare blev sjukskrivna och att hon inte fick någon hjälp av sin chef att ersätta en av dem. I stället tvingades hon själv kliva in i patientarbete och låstes till en ort, samtidigt som hon hade ansvaret för ytterligare en annan.

Det är nu Anna tycker att hennes arbetsmiljö blir ”katastrofal” och hon känner att hon håller på att bli utbränd.

– Jag kände att det var fullständigt omöjligt. Som jag ser det fullgjorde jag mitt åliggande som chef genom att säga att det här inte gick. 

"Slogs mot väderkvarnar"

Efter dialog med Visions chefsombud kom hon fram till att enda sättet att markera allvaret i situationen var att säga upp arbetsmiljödelegationen.

– Jag ville få bekräftat att det var en omöjlig situation, att jag slogs mot väderkvarnar.

I det här läget hade Anna velat se hur hennes chef tydligt visade att hen hade tagit emot returneringen och därefter gjort en plan för hur arbetsplatsen skulle jobba vidare med arbetsmiljön. Men reaktionen överraskade henne:

Tystnad.

Anna fick ingen reaktion från chefen förrän dagar senare, då hen kom in mitt i ett patient­arbete och ville ha ett fysiskt möte.

– Där spänner min chef ögonen i mig och säger: ”Du är väl medveten om att du har sagt upp ditt uppdrag som chef”. Jag svarade: ”Varsågod och säg upp mig. Jag kan gå på studs”.

Men Anna blev inte uppsagd.

Hamnade i "b-laget"

I stället följde en period av oklarhet och rykten. Samtidigt som Annas chef hade tagit över arbetsmiljöansvaret utförde hen inga av de uppgifter som medföljer. Hen informerade heller aldrig medarbetarna om vad som hade hänt, utan Anna fick hantera ryktena som spreds om henne. Anna upplever att hon hamnade i ”b-laget”.

– Det var många kommentarer från kolleger som undrade om jag hade blivit degraderad.

Men förutsättningarna förändrades så småningom på arbetsplatsen och saker och ting lugnade ner sig. Anna valde då att återta arbetsmiljöansvaret. Men även då överraskades hon av chefens reaktion:

– Det var som om inget hade hänt. När jag föreslog att vi skulle göra en utvärdering för att se vad vi kunde lära oss av situationen tyckte hen inte att det behövdes.

"Vet i dag var min gräns går"

Trots att Anna inser att tystnadskulturen bland chefer är destruktiv är det svårt att blunda för farhågorna med att tala öppet om problemet med att lämna ifrån sig arbetsmiljöansvar. Att ingen vill ställa upp och berätta öppet tror hon beror på flera saker.

– Det är skämmigt. Som chef vill man klara sitt uppdrag och om man säger ifrån blir man stämplad som besvärlig. Då försvinner både renommé och kanske i slutändan lön också. Det blir en sanning i organisationen att man är obekväm. Men till syvende och sist är jag också en arbetstagare och måste också ha okej arbetsmiljö.

Trots att hennes erfarenheter resulterade i en olöslig konflikt i slutändan menar hon att andra chefer också ska säga ifrån.

– Jag tycker att man ska göra det om det inte finns förutsättningar för att fullgöra de åtaganden man har skrivit på.

Den smärtsamma erfarenheten blev dock en ögonöppnare.

– Som chef kanske man inte riktigt har koll på sina egna organisatoriska gränser, och tänjer på sina integritet för att det ska bli bra. Jag vet i dag var min gräns går och jag kommer aldrig att försätta mig i en sådan situation igen.