Hjälper kriminella att byta liv

Våldet blir grövre och kryper allt längre ner i åldrarna. Erol Tümen på Huddinge kommuns avhopparverksamhet har aldrig upplevt ett så stort tryck som nu.

Erol Tümen pekar in i butikerna i Huddinge centrum.

– Honom känner jag, och han där.

En man kommer fram och tar i hand, pratar på turkiska.

– Honom känner jag med, och hans familj.

Telefonen ringer. Okänt nummer.

– Jag måste ta det här.

Det är en kille i tjugoårsåldern som söker avhopparverksamheten. Erol Tümen saktar in stegen. Killen vill ta sig ur kriminaliteten och lämna gänget.

De bokar tid direkt och Erol Tümen vänder om och börjar gå mot den gamla panncentralen på Klockarvägen där kommunens avhopparverksamhet ligger. Här får alla som är 20 år och äldre hjälp att lämna sitt kriminella liv.

En av de första att hjälpa avhoppare

Stockholmskommunen Huddinge blev 2016 en av de första kommunerna i landet att hjälpa avhoppare inom socialtjänsten. För två år sedan blev man en egen enhet eftersom söktrycket ökat så.

I början var det 2–3 personer som sökte hjälp. Förra året kom ett tjugotal.

– Våldet blir allt grövre och kryper allt längre ner i åldrarna. Nu är det vanligare med hämnd, typ ”dödar du min bror så dödar jag din”. Det är lättare att få tag på vapen, droger är mer normaliserat och våldspropagandan i populärkulturen påverkar negativt, säger Erol Tümen.

De flesta drömmer om Svenssonliv

Erol Tümens kontor är litet med röda, stoppade stolar och ett stort skrivbord med post-it lappar. Det är här de första mötena oftast sker. De flesta som kommer dit lever extremt stressade liv, är utbrända, lider av posttraumatisk stress, PTSD, och har missbruksproblem.

– De vet att vägen ut är graven eller fängelset. Därför kommer de till mig. Alla jag frågar drömmer om samma sak. De vill ha Svenssonliv. Jobb, familj och körkort.

”Jag åker ut till individer som tillhör kriminella nätverk och pratar med dem direkt. Jag har en tydlig linje: jag accepterar inte dina handlingar men som individ är du schysst. Man behöver ge ­värme till de här männi­skorna”, säger Erol Tümen.

Bygger förtroende under lång tid

Erol Tümen jobbar också uppsökande på gatorna. Åker till olika centrum i kommunen och pratar direkt med individer från de kriminella nätverken.

Och tillbringar en hel del tid på fängelser och häkten. Det handlar om att bygga förtroende och tillit, visa att han finns där. Påminna om att livet kan se annorlunda ut.

Tror på ramar och kramar

De flesta känner till honom, kallar honom Farbror Erol.

– Det kan bli väldigt ensamt i fängelset när ingen kommer och hälsar på. Men Farbror Erol kommer alltid. Han tjatar och är jobbig, men är schysst.
Det där med att tjata och vara schysst är en del av hans filosofi ”ramar och kramar”. Ramarna handlar om att ställa krav på personen som hoppar av. De har en tuff väg framför sig.

Efter första mötet på avhopparverksamheten kopplas socialtjänst och polis in. Utredningar görs och polisen ser över hotbilden. Oftast blir det aktuellt med placering på hemlig ort med en särskild säkerhetsmarkering.

Får stöttning i över ett år

Avhopparprogrammet pågår i 12–18 månader och under den tiden ska man delta i olika behandlingar, söka jobb eller börja plugga, gå på kontroller för att visa att man är drogfri och träffa terapeut och coach.

Coachen är extra viktig. Tillsammans med klienten lagar den mat, går och tränar och hjälper till i myndighetskontakter. Det behövs. Många avhoppare är på helt ny mark, de har aldrig lärt sig att laga mat eller tvätta och vet inte hur de är som individer utanför gänget.

För att klara av att ta kontroll över sitt liv behövs en rejäl dos förståelse och omtanke från omgivningen, säger Erol Tümen som också är med och stöttar under hela resan. Ringer minst en gång i veckan för att kolla läget.

– Jag har en tydlig linje: jag accepterar inte dina handlingar men som individ är du schysst. Därför kramar jag dem alltid när vi träffas. För att visa att jag ser dem som människor. De har ju varit barn en gång i tiden men sedan har något hänt på vägen och våldet har tagit över.

För det flesta går det bra efter att de gått programmet. De lyckas lämna sina gamla liv och tar det där körkortet som så många drömmer om.

Rene Lobos: Befann mig på en väldigt mörk plats

En av de första som fick hjälp av Erol Tümen är Rene Lobos. För sju år sedan stötte de ihop i korridoren på socialkontoret där avhopparverksamheten ligger.

Då hade Rene Lobos precis avtjänat ett fängelsestraff för försök till rån och hade en bakgrund som gängledare. Han missbrukade droger och var väldigt less på allt.

Erol Tümen kramade om honom och frågade vad han gjorde där. De kände varandra sedan innan, Erol Tümen hade jobbat som stödlärare i skolan och hjälpt Rene Lobos att komma in på gymnasiet.

– Jag befann mig på en väldigt mörk plats när vi träffades igen och var så märkt man bara kunde bli av livet. Jag hade förlorat livslusten och ville avsluta mitt liv. Såg till att hamna i situationer där människor kunde göra jobbet åt mig, och två gånger försökte jag själv att ta mitt liv, men misslyckades. Jag kände mig som en stor förlorare, säger Rene Lobos.

Rene Lobos (till höger) är en av de första som fick hjälp av Erol Tümen på avhoppar­verksamheten i Huddinge.

Ville ge livet en sista chans

Men någon del av honom hade också fått nog av att må dåligt. Var trött på att känna skam och att inte älska sig själv.

Han bestämde sig för att ge livet en sista chans. Och då började allt klaffa.

Han fick gå avhopparprogrammet och hade hela tiden Erol Tümen som stöd.

– Han är lite som en överbeskyddande farbror som kramas med ramar. Det behövs för vi grabbar har varit riktigt jobbiga. Allt hår han tappat är på grund av oss. Men han har alltid stått kvar, även när våra anhöriga inte orkat. Man borde resa en staty av honom i Huddinge. Det är så många vänner som levt som tungt kriminella men som fått helt nya liv tack vare Erol. Det är otroligt.

Hjälper andra

I dag hjälper Rene Lobos andra att ta sig ur kriminalitet. I jobbet som verksamhetsutvecklare har han specialiserat sig på bland annat avhopparverksamhet och att motverka våld i nära relationer.

Det har varit en enorm resa och i dag måste han vara extremt medveten om allt han gör.

– För att ta dig ur kriminalitet måste du vara radikal. Det går inte att tro att du bara ska sno en matkasse eller sälja fem gram för att få ihop lunchen. Inte fiffla med skatter eller dricka alkohol. Ingenting. Jag har varit så framgångsrik i att vara destruktiv, därför måste jag nu säga nej till allt. Annars öppnas dörren igen, säger Rene Lobos.

Fattigdom väg in i kriminalitet

Varför människor, och speciellt unga människor, hamnar i kriminalitet finns det oftast ett svar på enligt Erol Tümen: fattigdom. Han berättar om flera klienter som älskat fotboll men att familjerna inte haft råd med nya fotbollsskor. Då har de börjat göra småjobb åt kriminella för att få in pengar, och sedan fastnat.

Erol Tümen pratar inte gärna om sin egen bakgrund. Han vill hellre fokusera på dem han hjälper. Men berättar att han jobbat som fältassistent i många år där han liksom i dag varit ute på gatorna och arbetat uppsökande. Han beskriver sig som envis och trygg i sig själv. Två grundbultar för att klara av jobbvardagen.

– Jag är aldrig rädd, då kan man inte ha det här jobbet. När jag åker och pratar med individer som tillhör kriminella nätverk har jag aldrig känt mig hotad. Det är tvärtom, de känner sig trygga med mig och jag får höra mycket positivt. Ibland ringer anhöriga och är tacksamma för jobbet vi gör.

Läs mer: Här satsar kommunen på våldspreventivt center

Vill att alla hjälps åt

En sak för att hålla länge i ett yrke där han får ta del av många tunga livshistorier är att fylla på med energi. I arbetsrummet står en innebandyklubba, matcher med kollegerna rensar huvudet.

– Jag får också energi från jobbet, att hjälpa människor förändra sina liv. Men jag gör bara en liten punktinsats i det stora hela. Problemen med kriminaliteten i samhället har blivit så stora. Alla måste hjälpas åt nu om vi vill ha en förändring. 

Läs mer: Nu gryr hoppet i utsatta Örebroområdet