Arbetsmiljö

Hon är öppen med sin bipolära sjukdom på jobbet

19 april 2021

Diakonen Irja Forsman är en av 200 000 som har bipolär sjukdom. Hon var livrädd att berätta på jobbet. Och faktum är att personer med psykisk sjukdom diskrimineras och slås ut från arbetsmarknaden. Men att bära på en sådan hemlighet kan bli ödesdigert.

Det ringer på dörren hemma hos Irja Forsman, 27 år och nybliven diakon, och hon går för att öppna. Trots att hon mår väldigt dåligt på grund av sin bipolära sjukdom har hon lovat att ta hand om en skadad katt. ”Bara över helgen. Snälla.”, hade kompisen Elin sagt.

Kattburen ställs ner med en duns på hallgolvet. Ut kliver en extremt mager, tovig liten varelse med smutsig grå och vit päls. Ögonen är röda och variga, svansen hänger ner och har ett bandage om sig. Katten går direkt fram till Irja Forsman, stryker sig mot hennes ben och spinner. När hon sätter sig ner hoppar han genast upp i knäet. Då händer något inom henne.

– Jag tänkte: Okej om du orkar leva och vara glad trots allt du blivit utsatt för, då måste jag också försöka. Nu spelar det roll om jag går upp på morgonen eller låter bli. Den här katten behöver mig, han har ingen annan.

Vid den här tiden mådde Irja Forsman inte alls bra. Att prova ut rätt medicin för den bipolära sjukdomen typ två, som hon lidit av sedan ­tolvårsåldern, var tungt. Självmordstankarna låg hela tiden på lur. Några år tidigare, när Irja mådde som sämst, hade hon ägnat nästan dygnets alla vakna timmar åt att tänka på hur det skulle vara att dö.

Hon hamnade i mycket djupa skov, depressioner, som kom efter de hypomaniska perioderna med intensiv aktivitet. Under dem var det å andra sidan ingen som såg eller förstod att hon var sjuk. Då festade hon. Gick på rejv, shoppade, pluggade massor, skaffade två extra jobb och tränade fem dagar i veckan. Efter många turer i psykiatrin fick hon till slut till en kombination av tre olika mediciner och fick gå i dialektisk beteendeterapi. Det fungerade. Och med katten, som senare fick namnet Nosen, kom också viljan att leva.

Bor i radhus med fästman och husdjur

I dag är Irja Forsman 34 år och lever ett gott liv. Hon har fast jobb i Gustaf Adolfs distrikt i Borås och bor i radhus med fästman, fem katter och två hundar.

– Jag trodde inte att livet skulle kunna bli så här bra. Det känns fantastiskt. Men det har tagit många år innan jag kunnat tänka så, säger hon.

TV 03 2021_Reportage06.jpg

Nu jobbar Irja Forsman med att stödja andra som lider av psykisk ohälsa. Till exempel har hon varit med och startat ett suicidpreventivt team i Borås tillsammans med Försäkringskassan och vården. Hon jobbar även med samtalsstöd för ungdomar i pastoratet och högskolestudenter. Säker hemgång, det vill säga att möta upp personer som blir utskrivna från psykiatrin och se till att de får stöd, är ett annat projekt som är en del av hennes arbetsvardag.

Numera är hon helt öppen med sin diagnos. Hon berättade redan på anställningsintervjun. Vid den tidpunkten hade hon redan börjat föreläsa om hur det är att ha bipolär sjukdom och det kändes underligt att inte säga som det var till en framtida arbetsgivare när hon stått inför hundratals och gjort det. Reaktionen blev positiv. ”Vad bra. Då har du erfarenhet av vården och av att inte må bra. Du kan använda dig av det i jobbet”, var chefens kommentar.

Men det har inte alltid varit lika lätt. På en tidigare arbetsplats var hon livrädd att säga som det var och sedan riskera att få sparken. När hon efter mycket vånda - med bultande hjärta och kallsvettiga händer - bad om ett samtal med chefen och till slut berättade blev reaktionen inte den hon önskat. Hon upplevde att hennes försök att tala öppet om sjukdomen avvisades och att den i stället sopades under mattan.

Guld värt med chef som förstår

Det är en stor fördel att kunna vara öppen på arbetsplatsen och ha en rak dialog kring hur sjukdomen påverkar arbetsvardagen, tycker Irja Forsman. För hennes del innebär den att hon riskerar att bli sjuk i skov en till två gånger per år och att hon ibland blir glömsk av medicinerna. I övrigt påverkar sjukdomen inte jobbet. Samarbetet med chefen fungerar mycket bra. Till exempel gör de alltid en plan för hur de ska agera om Irja Forsman får ett skov i november, då risken är som störst eftersom vintermörkret kan trigga igång en depression. Förra året gjorde de plan för det i september, men sedan kom inget skov. Planen fick skrinläggas.

– Det är guld värt att min chef är insatt i vad sjukdomen innebär och har förståelse för de besvär den medför. Samtidigt som hon har en tilltro till att jag kan göra ett gott jobb. Det är viktigt för min självkänsla, säger Irja Forsman.

Trots att det i dag finns behandling som majoriteten av dem med bipolär sjukdom svarar bra på, är det ingen självklarhet att kunna vara öppen sin psykiska ohälsa. Särskilt inte på jobbet. Det konstaterar Johanna Höst, kommunikatör på Riksförbundet Balans, för personer med bland annat diagnosen bipolär sjukdom.

– Många har det tufft på arbetsmarknaden och upplever att de blir diskriminerade på arbetet på grund av sjukdomen, säger hon.

Siffror från Försäkringskassan visar också att det är ganska vanligt att personer som blir sjukskrivna på grund av bipolär sjukdom övergår till att få sjukersättning och helt slutar jobba.

Vanligt att bipolära är kreativa

Hur arbetsförmågan påverkas av sjukdomen är ytterst individuellt. En del klarar av arbetet utan några anpassningar alls. Andra är känsliga för att jobba oregelbundna tider, eller behöver hjälp att prioritera arbetsuppgifter och skapa struktur i arbetet.Det finns en lång rad exempel på kreativa personer med bipolär sjukdom och robust forskning visar att det finns ett samband mellan kreativitet och bipolär sjukdom.

En person som är ett levande bevis på det sambandet är Agneta Kjellström. Hon har en lönebidragsanställning på 25 procent som administratör i ett musikarkiv i Svenska kyrkan i Huddinge nära Stockholm. Hon har diagnosen schizoaffektivt syndrom, som har starka drag av bipolär sjukdom.

TV 03 2021_Reportage03.jpg

Agneta Kjellström har sjungit i kör i över trettio år och även solo på begravningar och kan mycket om musik. Något som är en tillgång i hennes jobb. Dessutom målar hon, skriver poesi och noveller, spelar fiol och lagar mat och hittar på nya recept, varav många blivit publicerade.
Innan coronapandemin satte p för fester och sammankomster levde Agneta Kjellström ett mycket socialt liv. Inför en tillställning i hemmet hände det att hon tog ledigt en vecka i förväg för att hinna handla, laga mat och hinna fixa i ordning allt.

– Många tror att personer med psykisk sjukdom är ensamma. Men det är inte alltid det stämmer, säger hon.

– Det är också vanligt att vi är kreativa och duktiga. Arbetsgivare som har fördomar går miste om det. Dessutom är det samhällsekonomiskt dumt, fortsätter hon.

Älskar att leva

När Agneta Kjellström var 23 år blev hon sjuk första gången. När det hände pluggade hon till ingenjör på Chalmers. Tre år senare fick hon sin diagnos. Efter studierna hade hon några provanställningar, men fick höra att hon inte passade in och fick inte jobba kvar. Senare började hon arbetsträna på den ideella organisation Fountain House Stockholm, där hon lagade mat i många år. När det tog slut sökte hon med ljus och lykta efter ett jobb och till slut fick hon den anställning hon har i dag.

Musikarkivet där hon jobbar är inrymt i en gammal folkskola. Inne i den ljusgula trävillan med spröjs på fönstren registrerar Agneta Kjellström noter i en databas. Tanken är att kyrkomusikerna med hjälp av den ska kunna söka fram passande musikstycken att spela vid högtider och ceremonier.

TV 03 2021_Reportage04.jpg
Egentligen hade hon inte alls tänkt att det var i ett arkiv hon skulle jobba, men efter ett tag insåg hon att det var en lyckträff. Till exempel fungerar samarbetet med chefen bra. Hon känner sig trygg och vågar berätta hur hon fungerar och vad hon behöver. En annan fördel är de flexibla arbetstiderna. Det är värdefullt att kunna jobba oregelbundet, eftersom hennes ork varierar. Men så länge hon tar sina mediciner, låter bli alkohol och inte stressar får hon inga skov.

När Agneta Kjellström var yngre mådde hon dåligt och hade självmordstankar, men med hjälp av mediciner och samtalsterapi vände det. I dag är hon nöjd med tillvaron.

– Numera ger jag livet tio av tio i fråga om livskvalitet. Det går verkligen att ha ett gott liv även om man har en psykisk sjukdom, slår hon fast.

Men hur det kommer att bli med jobbet i fram­tiden är osäkert. Om lönebidraget, som regel­bundet omprövas, inte förlängs kommer ­arbetsgivaren kanske inte att ha råd att ha henne kvar. Men Agneta Kjellström hoppas och kämpar på. Hon har varit öppen med sin diagnos i många år och har oftast fått ett gott bemötande. Men inte alltid. Det är upp till var och en att avgöra om man vill säga som det är eller inte, tycker hon.

– Det var en klok person som sa: ”Vi ligger 30 år efter hbtq-rörelsen”. Det finns fortfarande många fördomar om oss.

Alla orkar inte vara öppna

Mats Adler är överläkare och medicine doktor vid Karolinska institutet. Han har arbetat större delen av sitt yrkesliv med bipolära patienter och tycker att det är en svår fråga om man ska berätta eller låta bli.

– Det är svårt att hantera att ha en psykisk sjukdom. Man kan inte kräva att alla ska orka vara öppna. Det har hänt att personer jag behandlat fått negativa reaktioner när de berättar på jobbet. För den enskildes del är det en avvägning att avgöra hur mycket och för vem man ska berätta, säger han och fortsätter:

– Även om det vore önskvärt att få bort stigmatiseringen kring psykisk sjukdom ska man inte bagatellisera den. Det finns yrken man inte får ha om man har bipolär sjukdom, som till exempel pilot. En välbehandlad och stabil bipolär sjukdom är i de flesta jobb inget hinder, men under episoder av depression eller mani är arbetsförmågan nedsatt.

Att inte kunna vara öppen med sjukdomen kan förstärka känslan av skuld och skam, som många med bipolär sjukdom känner över att de mår dåligt utan att det går att se någon yttre orsak. Det kan i sin tur göra det knivigare att söka och få behandling. Men att låta bli är livsfarligt. Risken att begå självmord under de depressiva perioderna är mycket hög.

Forskning visar att det är lättare att vara öppen med sin psykiska sjukdom på ­jobbet om kollegerna har kunskap om vad den innebär. Stödet från kollegerna kan vara avgörande.

Arbetskamraterna: "Krya på dig!"

Det är förmiddag och diakonen Irja Forsman sjunker ned vid skrivbordet i församlingshemmet vid Gustaf Adolfs kyrka. Plötsligt känner hon ett starkt tryck över bröstet. Det går knappt att andas. Nu kommer den med stormsteg. Ångesten. Förtvivlan. Världen kantrar. Blir mörk. Hopplös. Gråten stockar sig. Svider bakom ögonen. Nej, tänker hon. Inte bryta ihop.

En kollega kommer fram och säger försiktigt: ”Du verkar inte må bra. Vill du att jag kör dig hem?” Då brister det och tårarna börjar rinna. Men hon samlar sig och går till vilrummet en stund för att bli lugn. Under tiden köper kollegan en påse lyxblandning med smågodis och ett katt­magasin till henne. Lite senare tar Irja Forsman bussen hem.

En dag är Irja är hemma med katten Nosen i väntan på att bli frisk. Då kommer ett bud med blommor. Bland blommorna ligger ett kort med en panda på. Det är från arbetskamraterna. De skriver: ”Ta det lugnt, samla kraft. Vi är tacksamma över att ha dig i vårt arbetslag. Krya på dig!”
Värmen börjar sprida sig i kroppen, Irja Forsman känner glädjen återvända. Ett litet leende leker på hennes läppar.  

Fakta bipolär sjukdom

  • Drygt två procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Sjukdomen är ärftlig.
    Sjukdomen debuterar oftast mellan 13 och 30 års ålder.
    Behandlingen består av läkemedel, psykologisk behandling och utbildning om hur sjukdomen fungerar.
    Cirka en tredjedel blir helt fria från symtom med hjälp av mediciner och psykologisk behandling. En tredjedel blir betydligt förbättrade och en tredjedel är svårbehandlade.
    Sjukdomen delas in i två typer. Typ I karaktäriseras av återkommande svåra depressioner och kraftiga manier som riskerar att glida över i psykoser. Typ II karaktäriseras av depressioner och hypomani, en mildare form av mani som gör att man blir överaktiv.

Källa: Mats Adler, Bipolär sjukdom, kliniska riktlinjer för utredning och behandling, Vårdguiden.


Relaterade artiklar