Hon vill laga skyddsnäten

Socialminister Lena Hallengren (S) står inför stora utmaningar. I glappen mellan välfärdssystemen faller både unga som mår dåligt och psykiskt sjuka ner och bristen på resurser gör att anställda flyr socialtjänsten eller bränns ut.

Personal inom det sociala området som Tidningen Vision pratat med beskriver en krass verklighet: det är vanligt att man söker sig bort från de myndighetsutövande delarna av socialtjänsten, det vill säga att jobba med försörjningsstöd, personer som missbrukar droger och alkohol eller utredningar av barn som far illa.

Många tycker att det inte går att göra ett bra jobb när slantarna ska tas från en börs som nästan alltid är tom. Därför väljer man att jobba i andra delar av socialtjänsten eller i någon annan sektor. Något som drabbar verksamheten och inte minst de allra mest utsatta: barnen som har det svårt, missbrukare, psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning.

Finnas för de utsatta

Lena Hallengren är nytillträdd socialminister sedan årsskiftet. Hennes ambition som politiker är att finnas till för just de mest utsatta i samhället. Hon vill att de som känner sig nästan osynliga och inte kan göra sina röster hörda ska uppleva att hon vet att de finns.

– De människor som behöver välfärden mest är inte sällan de som känner sig minst sedda i samhället. Just nu ser jag det som min huvuduppgift, säger hon med eftertryck.

De människor som behöver välfärden mest är inte sällan de som känner sig minst sedda.

Lena Hallengren.

Drivkraften att kämpa för de som har det tufft och för ett bättre samhälle kommer bland annat från den egna uppväxten i Kalmar, berättar hon när Tidningen Vision träffar henne i tjänsterummet på socialdepartementet.

– När jag gick på högstadiet kunde jag ibland få känslan av att förväntningarna inte var de samma på mig och mina klasskamrater som på elever från mer socioekonomiskt starka områden. För mig var det tydligt att alla elever inte förväntades prestera lika bra. När man väl börjat se att samhället inte alltid är rättvist, att det faktiskt spelar roll vad dina föräldrar jobbar med och vilka ekonomiska förutsättningar du har, är det svårt att sluta. Det fick mig att vilja vara med och påverka och förändra.

Politiska glöden

Värderingarna hemifrån, från mamma som var lärare och pappa som var snickare, är en annan del av förklaringen till att den politiska glöden tändes i den 17-åriga Lenas hjärta. En annan är kompisarna som var engagerade i olika politiska ungdomsförbund.

– Jag var aldrig superidrottsengagerad. Att bli politiskt aktiv blev nog ett alternativ till att vara med i ett lag eller något annat som förenar en med andra. Att hålla på med politik är väldigt socialt.

Men vad säger socialministern då om att så många tycker att balansen mellan krav och resurser i socialtjänsten har kantrat. Om resurserna aldrig räcker till, kan det då vara kraven i lagen det är fel på, är de för högt ställda?

– Jag kan inte säga att vi är beredda att skriva om förutsättningarna i lagen. Måste ett barn placeras så måste det, måste en person omhändertas med stöd av tvångslagstiftning är det så. Det finns en rätt till försörjningsstöd och så vidare. Men välfärden behöver resurser, det är min uppfattning.

Ett annat problem är att många glider igenom maskorna i välfärdsstatens allt glesare skyddsnät. Exempelvis psykiskt sjuka som behöver vård och mediciner från regionerna, men som också har en social problematik och alltså hamnar hos socialtjänsten. Det här skapar frustration hos de anställda och lidande bland de drabbade.

– Problematiken är identifierad. Om vi talar om samsjuklighet, det vill säga att ha ett missbruk och en psykiatrisk diagnos, är det tydligt att man inte är tillräckligt bra på att behandla båda samtidigt. Den som via socialtjänsten ska behandlas för ett missbruk och genom regionen för en psykiatrisk diagnos ska ha en samordnad individuell plan, en SIP.

Vore det inte enklare att lägga allt på en huvudman, exempelvis regionerna?

– Nej, det skulle inte lösa problemet. Det grundläggande är att samlas runt den enskilde individen. I dag har vi specialister inom många olika områden. Det fungerar inte att en person sitter på all kunskap. Även när en och samma huvudman har ansvaret kan det brista, så det är ingen enkel universallösning.

– Det är samma sak när det gäller äldre. Det klassiska exemplet är att man åker till akuten av olika orsaker, men det är inte alltid där man får den hjälp man behöver. Det som behövs är en bättre samverkan mellan hemsjukvården och primärvården.

Varför fungerar inte samverkan i dag?

– Bra fråga. Det kan handla om brist på resurser, tid eller kanske okunskap.

Även kuratorer, en av Visions yrkesgrupper, träffar många barn och unga som faller mellan stolarna. Vad vill du göra så att fler barn och unga ska må bra?

– Det är betydelsefullt att vi bryter utvecklingen med ökande psykisk ohälsa, det är en folksjukdom. Tidigare fanns ett stigma runt psykisk ohälsa, det var något man inte pratade om. Det är väldigt positivt att det stigmat nu är borta.

– Jag tycker också att kuratorerna är en viktig del av ungdomsmottagningarna. Kuratorer som jobbar på en skola kan ha flera skolor som sitt ansvarsområde. Det ger inte eleverna känslan att de alltid kan vända sig till kuratorn eller skolpsykologen. Därför tror jag tror på ungdomsmottagningarna.

Socialsekreterare toppar lista

Den egna psykiska hälsan bland yrkesgrupper som exempelvis kuratorer och personal inom socialtjänsten är långt ifrån god. Bristen på resurser visar sig tydligt genom att många blir sjuka av stress och hög arbetsbelastning på jobbet.

Siffror från Försäkringskassan som Vision låtit ta fram visar att de yrken som har allra högst andel sjukfall på grund av stress är yrken som kräver högskoleutbildning och innebär mycket kontakt med människor.

Dessa yrken är nästan alltid kvinnodominerade. Socialsekreterare och psykologer har högst andel sjukfall till följd av stress på hela arbetsmarknaden, tätt följt av präster, men även behandlingsassistenter och fritidsledare är hårt drabbade, enligt rapporten.

– Offentlig sektor är extra utsatt eftersom många där arbetar med människor. Man blir liksom aldrig riktigt klar. Det är en lednings- och chefsfråga att man får en arbetsbelastning som går att hantera, säger Lena Hallengren.

En telefonsignal avbryter intervjun. Ministern ursäktar sig. Det här är ett samtal hon måste ta. Att vara socialminister är ett krävande jobb. För att klara att hålla tempot är det livsviktigt att skapa andningshål.

– När jag är hemma, då är jag hemma. Det går inte att i fyra års tid att vara 24-7 aktiv, det gäller att få återhämtning. Jag vill kunna vara en vanlig mamma också och då måste jag ha tid att vara det.

Är du så vanlig att du handlar mat och går på föräldramöte också?

– Ja, det är klart att jag gör. Jag är inte den som går på flesta föräldramöten, men utvecklingssamtal var jag på nyligen. Jag går ut med hunden och lämnar på innebandyträning också, men jag kan inte göra det sju dagar i veckan och jag kan sällan göra saker med kort framförhållning.

Pressat schema

Lena Hallengren hoppas att hennes pressade schema och många arbetstimmar ska ge konkreta resultat vid mandatperiodens slut. Målet inför den första tiden som socialminister sammanfattar hon så här:

– Jag vill påverka genom de beslut jag kan fatta. Jag vill jobba med den svenska sjukvården, med att öka tillgängligheten och tryggheten och att se till att det samhällskontrakt vi en gång tecknade håller. Det finns många som hamnar mellan stolarna på flera olika sett i dag och det är viktigt att de känner att vi politiker ser dem.