Said Niklund är Årets Chef i fokus 2020

Han liknar sig vid en blygsam nörd. Ändå utses Said Niklund nu till Årets Chef i fokus, i stark konkurrens. ”Jag är stolt och generad”, ­säger han när han tar emot priset, som delas ut av Chefen i fokus för första gången.

Said Niklund tycker inte om att ljuga.

– Det är bland det värsta jag vet. Manipulation, oärlighet och dolda agendor.

Han är förvaltningschef på Trollhättans social- och arbetsmarknadsförvaltning och har precis fått veta att han har utsetts till Årets Chef i fokus 2020. Det gör honom överväldigad, glad och stolt, men också lite generad.

Han tycker det känns lite obekvämt att stå i rampljuset och prata om sina kvaliteter. Och så det här med att ljuga: I ett rum längre bort har han samlat några av sina medarbetare – socialsekreterare, enhetschef, områdeschef och förtroendevalda – som väntar på att bli intervjuade. Det är försommar och de vet ännu ingenting om vinsten utan tror att tidningen gör research hos alla finalister som nominerats. Först till hösten kommer resultatet att tillkännages och till dess måste Said hålla tyst.

– Jag försöker ju som chef att agera på motsatt sätt. Med inkludering, teamarbete och transparens. Att bjuda in till kommunikation och bygga förtroende, inte mörka, säger han och vrider sig lite olustigt.

 

Utmärkelsen Årets Chef i fokus ser Said Niklund som ett ansvar. Att förfina de kvaliteter ”jag tydligen har” som chef. Att lyssna ännu bättre, att vara ännu mer tillgänglig för sina medarbetare och att kommunicera ännu bättre.

"Vill känna pulsen"

Hans arbetsrum ligger mitt i verksamheten. Närmsta kontorsgrannar är socialsekreterare. Inte chefer. Det är så han vill ha det, att dela fikarum och kopieringsrum med dem som jobbar närmast brukarna.

– Jag vill känna vibrationerna i verksamheten, känna pulsen, säger han och lägger två fingrar mot bordet. Det hjälper mig att ställa rätt frågor och att fatta rätt beslut.

På väg längs förvaltningens långa korridorer verkar han känna alla. Han ler och håller upp dörrar. Artigheten och uppmärksamheten är två av Saids signum får jag snart veta av hans kolleger. Fram träder bilden av en närvarande chef som försöker se alla sina 320 medarbetare, som deltar i arbetsplatsträffar, lär sig deras namn, kommer ihåg födelsedagar och går förbi med en bulle om någon jobbar sent. Varje fredag ställer han ut en godisburk utanför sitt rum och många går omvägar för att få en smakbit och kanske en pratstund. Han bjuder också in till ”fika med Said” där han över kaffe med dopp pratar förutsättningslöst med sina medarbetare om deras arbetssituation. Har de några svårigheter? Vad skulle kunna underlätta? Vad vill de göra om fem år?

– Det är alltid raka rör med Said. Det skapar trygghet. För att fatta bra beslut tar han fasta på den profession som finns längst ut i ledet, förtydligar en av socialsekreterarna. På så sätt blir vi delaktiga.

För även om sötsaker och uppmärksamhet är uppskattat är det bara en liten pusselbit till varför medarbetarna nominerat Said Niklund till Årets Chef i fokus.

En av de största meriterna som hans medarbetare beskriver är hur han skött det stålbad av sparkrav som förvaltningen tvingats hantera under senaste åren. Första steget var att kalla till stormöte, förklara situationen och att be om hjälp.

– Han ställde sig på scen och sa att vi fick ställa precis vilka frågor vi ville. Vi undrade om vi skulle få behålla våra jobb och vad han som högste chef gjorde för att minska skadan. Många var oroliga men Saids sätt gjorde att vi kände oss involverade och informerade, säger en av chefsmedarbetarna.

För Said Niklund handlar ledarskap framförallt om kommunikation, dialog och transparens.

 

"Tror ofta chefen vet bäst, men det är fel"

När Said Niklund senare återger samma händelse berättar han att det var en tuff tid och att han först kände att det var ett omöjligt uppdrag. Hur han såg som enda möjlighet att lägga alla kort på bordet och att vädja till personalen om hjälp.

– I en politisk styrd organisation där omvärlden ständigt förändras jobbar vi mot rörliga mål. I sådana situationer tror man ofta att man som chef vet bäst. Men det är fel. I stället måste man arbeta med att inkludera och använda arbetsplatsens intelligens för att komma åt vår gemensamma kunskap och erfarenhetsbas. Chefer och medarbetare behöver tillsammans hitta ett nytt mindset: Hur kan vi minska kostnaderna? Hur kan vi jobba mer effektivt? Hur kan vi tänka nytt?

I dag, snart två år senare, är budgeten åter i balans och Said Niklund kan inte nog understryka att det har varit ett lagarbete.

– Övriga chefer och fackligt förtroendevalda har spelat stor roll. Utan dem hade det inte varit möjligt. Jag vill inte att för stort fokus ska hamna på mig här. Det känns inte rättvist.

"Socialtjänsten inget självspelande piano"

För egen del tycker han att han kommit starkare ur krisen och menar att han gått från att vara chef till att bli ledare. Medan en chef i första hand har fokus på strukturer och ordning och reda, ser han som ledarens viktigaste uppgift att se människorna i organisationen och genom kommunikation och delaktighet bygga vilja, engagemang och glöd hos dem. Dessutom konstaterar han att ledarskap innebär att våga ta risker och att ibland vara modig. Något hans personal bekräftar genom att beskriva hur Said gick ut och mötte missnöjet när upprörda kommuninvånare demonstrerade utanför socialförvaltningen. Och när verksamheten hade sparat 38 miljoner och det ändå fattades ytterligare femton miljoner var det Said som satte ned foten och förklarade för politikerna att ”nu är gränsen nådd”.

– Socialtjänsten är inget självspelande piano. Vi kan spela olika melodier, men om besluten går emot det jag tror på får nämnden hitta en annan pianist, förklarar han och understryker att vissa saker måste kosta.

Exempelvis skydd för barn och kompetens hos personalen. Under en period slutade flera erfarna socialsekreterare och under 2017 hyrde förvaltningen in konsulter för fyra miljoner. För att stoppa dräneringen av kompetens ställde Said frågor till sina medarbetare: Vad skulle få dig att stanna? Vad skulle underlätta din arbetssituation? Resultatet blev en satsning i två etapper: socialsekreterarna fick lönepåslag kopplat till anställningsår samt möjlighet för vissa att arbeta hemifrån.

– En del tror att jag har ett stort kontrollbehov när jag frågar och vill veta allt. Men det handlar inte om kontroll. Det handlar om att orientera sig för att kunna fatta bästa möjliga beslut på bästa möjliga grund, säger Said Niklund.

Hans väg till att bli förvaltningschef i Trollhättan har inte varit spikrak. Han föddes i Teheran och kom som 23-åring till en flyktingförläggning i Hagfors i Värmland. Målet var USA – ”landet där man kan förverkliga sina drömmar” – men snart märkte han att det var möjligt att göra även i Sverige.

– Min dröm var att studera, jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, och så ville jag bilda familj, säger han.

Själv hämtar Said Niklund kraft från familjen – frun och två tonårspojkar– och från trädgården. Just nu bygger de stenmur och ett växthus där de vill odla grönsaker.

Övade svenska över fika 

Första steget mot förverkligandet gick över en fika. Said och hans kompis bjöd Gunvor, som städade på flyktingförläggningen, på fika och fick på så sätt möjlighet öva på sina första svenska ord. Via Gunvor lärde de känna Pia och Nils som blev något av ställföreträdande föräldrar. De blev en bro in i det svenska samhället och uppmuntrade Said att studera på allmän linje på Liljeholmens folkhögskola.

– Det var en kristen folkhögskola och varje morgon sjöng jag och min iranske kompis psalmer på svenska. Det var naturligtvis en helt ny situation för oss, säger han och ler åt minnet. Men vi var angelägna om att anstränga oss och att delta på bästa sätt.

Nästa steg blev Umeå universitet och 1993 tog han sin socionomexamen. Den ledde vidare till tjänster som socialsekreterare, först i Stockholm och sedan i Göteborg, och så småningom till chefsjobb inom individ- och familjeomsorgen och senare förvaltningen.

– Jag är socialsekreterare i själ och hjärta. I den rollen har jag kommit i kontakt med de mest utsatta, de mest behövande, i samhället. Men det är först nu på den här positionen jag känner att jag kan göra skillnad på riktigt, att jag kan ge något tillbaka. Att vara socialchef eller förvaltningschef är det finaste arbete en socialarbetare kan få.