Stress

Gick in i väggen – sov i fyra år

3 februari 2020

Ann Liljås dundrade in i väggen och sov sedan bort nästan fyra år av sitt liv. Men det var ingen skönhetssömn. Än i dag lider hon av sviterna efter kraschen.

Hon skulle precis som vanligt skjutsa sin åttaårige son till skolan. Men nu hittade hon plötsligt inte dit. Hon var vilse i sin egen hemstad.

Men förvirring var inte den första signalen om att Ann Liljås var på väg att bli sjuk.

Ann Liljås

Yrke: Enhetschef LSS
Arbetsplats: Nybro kommun
Ålder: 49 år.
Fritidsintressen: Mitt torp, trädgården, att skapa saker och att måla.

– Det började med att jag kände mig lättirriterad och hade oförklarligt nära till gråt, säger Ann Liljås, och räknar upp otaliga symtom.

– Stickningar i ansiktet, domningar i läpparna, ljudkänslig, ljuskänslig, jag förstod inte instruktioner eller vad folk sa och fattade inte texter jag läste …

Svåra personalkonflikter

Ann Liljås hade haft det stressigt under en längre tid på jobbet som enhetschef inom LSS i Nybro kommun. Otydliga direktiv i organisationen och svåra personalkonflikter gjorde inte saken lättare.

– Samtidigt hade jag ett roligt jobb och var otroligt engagerad i både brukare och medarbetare. Så jag bara körde på och lyssnade inte på min egen kropp.

Att just hon skulle drabbas av psykisk ohälsa fanns därför inte på kartan, trots alla tecken.

Jag har glömt bort mycket av barnens uppväxt. Det är så sorgligt.

Ann Liljås

Ann Liljås beskriver perioden som allmänt virrig och hon säger att hon gjorde många konstiga saker. En av dem var när hon en morgon kom till jobbet, tog av sig sin jacka och såg: ”Shit, jag har glömt att klä på mig”, men i nästa ögonblick förstod hon att hon hade inbillat sig.

– Då fick jag en gråtattack, kolleger tog mig till en läkare och jag fick diagnosen utmattningsdepression.

Sjukskrivning en månad i taget

Det var i september 2014, och hon sjukskrevs en månad i taget ända till november 2018. Däremellan var hon åter i tjänst på deltid under en kort period, men efter det brakade det helt och hållet.

– Då kom yrseln. Jag kunde inte ta mig runt kvarteret utan att hålla mig i staketet. Det var som att gå iland efter att ha befunnit sig länge på en gungande båt. Och synfältet krympte, väggar och golv gick ihop och isär.

Men det värsta var tröttheten. Den gick inte att sova bort.

– Varje dag gick jag upp på morgonen för att se till att barnen kom till skolan, sen sov jag i några timmar, åt lunch, sov tills barnen kom hem och åt middag, och sen sov jag igen. Och jag kunde aldrig ens läsa godnatt-saga för min yngsta pojke. Mina barn säger att jag sov i fyra år, och ja, flera år av mitt liv har runnit iväg.

Ann Liljås jobbar igen sedan drygt ett år. Hon har successivt gått upp i tid utan att fler arbetsuppgifter har lagts på henne i samma takt, något hon är mycket tacksam mot sin egen chef för.

Hela enheten har samtidigt fått mer administrativt stöd, och det finns ett mål om att chefer inte ska ha för många medarbetare. Dessutom har Ann Liljås och hennes närmaste chefskolleger möten två gånger i veckan för att prata om vad de kan göra för att underlätta för varandra.

– För mig har arbetsmiljö alltid legat varmt om hjärtat, och jag är ännu mer engagerad i det efter min utmattning. Jag försöker in i
det längsta förebygga ohälsa på arbetsplatsen och ber mina medarbetare att lyssna på sin kropp.

Men det är fortfarande organisatoriskt stökigt på arbetsplatsen och Ann Liljås har mycket på bordet. Oron över att hon ska falla ner igen finns där.

Lyssnar på kroppens signaler

Hon har haft ”känningar”, men den här gången har hon lyssnat, varit öppen med det och blivit lovad avlastning.

Helt frisk vet inte Ann Liljås om hon någonsin kommer att bli.

– Jag orkar inte med lika mycket socialt umgänge som tidigare, jag har svår huvudvärk emellanåt och jag har tappat minnet. Jag har glömt bort mycket av barnens uppväxt. Det är så sorgligt. Det är en erfarenhet jag inte hade velat ha.

Psykisk ohälsa är många gånger fortfarande är skambelagt, trots att det blivit mycket vanligare att prata öppet om det på senare år.

– Jag vill inte dölja det. Tvärtom. Jag vill att folk ska veta att det kan hända, hur de kan känna igen signaler hos sig själv och andra. Om jag bara kan rädda en från att drabbas så är det så mycket värt.