Hon möter Sveriges värsta brottslingar

Mördare, våldtäktsmän och tjuvar. I samhällets ögon är männen som sitter på anstalten Hall förlorade själar. Men för fängelseprästen Hanna Backman är de inget annat än bara människor.

Grindar, stängsel och murar. Bakom dessa barriärer på anstalten Hall sitter 220 av dem som med sprängdåd och mord spridit mest skräck i landet de senaste åren.

Hit hade fängelseprästen Hanna Backman velat ta med hela Sverige.

– Här finns vanliga personer, med familjer och ibland jobb. Jag möter så många sorters människor att jag inte ser hur man ska gruppera ihop dem. Jag försöker att inte köpa ordet gängkriminell, som väcker rädsla i dag. Jag tänker att det är okunskap som gör människor rädda.

I dag sitter drygt 6 000 människor i svenska fängelser. En förkrossande majoritet, 94 procent, är män och en stor del har fällts för vålds- eller narkotikabrott. Omkring 40 procent sitter av ett straff på minst fyra år.

På Hall sitter Sveriges grövsta kriminella. Anstalten, som ligger utanför Södertälje, har den högsta säkerhetsklassen för att garantera att den som sitter här inte kan rymma eller fritas.

“En orm som svalt ett alltför stort djur...”

Det är i den här miljön som Hanna Backman på tisdagar och torsdagar vill få män som har begått grova brott att prata om känslor och nå insikter.

– Att känna någonting gör att man kan få större respekt för andra. Det är med känslor jag kan komma åt det som sitter långt inne, tänker jag.

→ Han hjälper kriminella byta liv

Hon är en av Sveriges omkring 180 präster, pastorer och diakoner som jobbar på fängelser. Till dessa tillkommer ett 20-tal imamer och ett antal judiska och buddistiska själavårdare.

Samtliga har enligt lag absolut tystnadsplikt, vilket innebär att de inte får föra vidare innehållet i sina samtal, eller kallas som vittnen. Tystnadsplikten blir både ett kraftfullt verktyg för att komma interner nära, och en tyngd på själavårdaren.

– En gång när jag hörde en tung berättelse om ett planerat mord kände jag att jag blev som en orm som hade svalt ett alltför stort djur. Det tog dagar att smälta, men sen fick jag en ny inre bild: Jag ska aldrig svälja en berättelse, utan hoppa in i en flod med oklar destination tillsammans med den jag lyssnar på. Gud får ta hand om det jag hör. Jag kan inte hindra någon från att begå ett brott.

→ Kyrkans uppmaning efter dödsskjutningar

Hanna Backman har både spontana och inbokade samtal med internerna på Hall.

För att få tid hos en själavårdare måste internerna skicka en skriftlig begäran. I Hanna Backmans brevlåda kommer ett par sådana per dag. Men internerna kan också spontant söka upp henne när hon rör sig på anstalten.

– Jag går runt och raggar, säger hon och skrattar.

Hon tillägger snabbt:

– Men jag har satt krav på mig att inte vara charmig, flörtig eller manipulativ. Jag är otroligt rak.

“Har lärt mig känna igen manipulation på doften”

Att bli fängelsepräst var en kallelse, säger hon, och den kom tidigt när hon växte upp i byn Kuni, nordost om Vasa i Finland. Som barn valde hon mellan två ytterst specifika drömyrken.

– Jag ville antingen bli frilansjournalist eller fängelsepräst. Jag älskade att skriva och läsa och läste mycket om Förintelsen och inlåsta miljöer. Som tioåring läste jag bland annat Hitlers Min kamp och gick i kyrkan fem dagar i veckan.

Drömmen om frilanslivet rev hon av först genom att gå på journalisthögskolan i Helsingfors och sedan verka inom yrket i tio år. Under tiden flyttade hon även till Manchester, började studera kriminologi och samtidigt arbeta frivilligt som mentor i olika fängelser i norra England.

– Jag var 20 och kunde träffa dem som hade fått en dom på 40 år. Det var sunkigt och hopplöst och jag kände av manipulationen starkare än på Hall. I dag har jag lärt mig känna igen manipulation på doften. Det luktar blomster och amfetamin.

Hanna Backman är en präst som tycker om att verka långt utanför sin kyrka. I dag jobbar hon förutom på Hall och Sis Tysslinge även på Allhelgonakyrkan i Södertälje.

Vägen till prästyrket började för tio år sedan och 2020 anställdes hon på Östertälje församling, med 30 procent av tjänsten placerad på Hall.

– I Svenska kyrkan finns det massa dogmer och symbolik, men ingenstans är man lika odogmatisk som på ett fängelse. När någon har själslig nöd blir man väldigt praktisk. Ibland ser jag mig som bröd som går runt bland hungriga.

Hon för samtal med alla, oavsett religiös bakgrund. Få interner är religiöst kunniga, men samtidigt har fler grubblat över existentiella frågor än genomsnittssvensken, menar Hanna Backman.

– På anstalter har alla varit tvungna att möta Gud och demoner. Det gör mitt jobb mer meningsfullt.

När solen lyser in färgsätter Allhelgonakyrkans glasmålningar den annars betonggråa inredningen.

Vackraste rummet på Hall för ett samtal är det enda där levande ljus tillåts. Kapellet är med sina glasmålningar en av få ytor som är utsmyckad.

Det vanligaste rummet ser helt annorlunda ut.

– Där finns ett bord, två stolar och två ingångar. Det finns inget på väggarna. Allt är kargt, enkelt och inget som distraherar. Jag inleder med att säga att här finns bara du, jag och Gud. Sen är jag tyst. Ibland pratar internen i 45 minuter i sträck, jag avbryter bara om jag inte förstår. Jag är 100 procent närvarande och lyssnar.

Ett typiskt samtal börjar i barndomen, eftersom många har blivit utsatta för våld av sina fäder. Männen kan också berätta om värre brott än det de har dömts för.

– Om någon ger en förtroende och öppnar sitt hjärta så öppnar även jag mitt hjärta. Då kan jag inte döma någon. Jag möter varje person med deras förnamn, kriminalvården med deras efternamn. Det är stor skillnad i bemötande.

Har tillgång till finländsk aggressivitet 

Så småningom brukar Hanna Backman vilja höra om framtidsdrömmar. Men där brukar det ta stopp.

– Drömmar är en lyx, tycker de. Många har inte gått klart skolan och har behövt begå brott för att överleva. På ytan är deras liv helt körda.

Bakgrunden i Finland blir en styrka på fler än ett sätt i arbetet, berättar Hanna Backman.

– Jag har tillgång till en aggressivitet som alla svenskar inte har. Jag är inte rädd för kraftiga känslouttryck. Där tycker jag att Finland och Hall är rätt lika, säger hon med ett busigt leende.

Ilska, eller signaler om den har blivit ett verktyg, för att säkerställa att hon inte blir utnyttjad.

– Jag blir arg om någon ber mig föra in något, även om det är något oskyldigt. Jag vill inte riskera att förlora uppdraget, så för att sätta en gräns signalerar jag ilska innan jag verkligen blivit arg. En gång när en person bad mig kopiera en sida sa jag att jag gick med på det, om det enda jag skulle kopiera var en bild på jungfru Maria.

“Finsk okvinnlighet” kommer väl till hands på anstalt

Sin “finska okvinnlighet” – hennes egna ord – är också något hon tycker kommer till hands för att skapa distans efter att ha stått så nära i samtalen.

– Jag kan röra en axel, men skulle inte fråga om jag får krama någon. Jag har ett ganska manligt kroppsspråk i arbetet, trots att vissa är nära mitt hjärta. Jag bär dem med mig och jag ber för dem på fritiden. Det är det som är så speciellt, att de står mig nära, men det är som att man går in och ur ett rum i sin relation.

Efter år av samtal har hon utvecklat metoder för att rucka på dem som visar likgiltighet.

– Jag kan prata om deras mammor, eller ställa obekväma frågor som: Vad skulle du säga till dina framtida barn om de mord du har begått? Ibland kan jag se hur ögon som har varit fyllda av bitterhet och hat efter ett samtal börjar lysa av hopp. Det är så vackert.

Många återfaller i brott

Samtidigt återfaller nästan en tredjedel av alla interner i brott inom tre år och måste på nytt sitta i fängelse. Många verkar tycka att det är enklare att sitta inne än att skapa ett vanligt liv ute.

– Man är inlåst. Det är ingen romantisk tillvaro, men man har mat och bostad. Tyvärr är det tufft att komma ut. Man måste vara extremt stark och beredd på att svälta för att undvika sitt nätverk.

För alla som suttit av sin tid har Hanna Backman en dröm. En dröm som låter som tagen ur en slutscen i en feelgoodfilm.

Hanna Backman drömmer om att utveckla sin roll som själavårdare. Hade hon fått tillstånd från Kriminalvården hade hon velat sova över på Hall för att kunna hjälpa internerna sent på nätterna, när de är som ensammast med sina tankar.

– När de släpps ut är risken stor att de plockas upp av sitt kriminella nätverk. Jag skulle vilja vara den som kör upp vid grinden till Hall, krockar bort den där Audin som körs av någon i nätverket, och säga till den som precis har släppts ut: Hoppa in i min Folka. Vi kör till en herrgård eller ett kloster och planerar din framtid, vad du ska jobba med och var du ska bo.

→ Samordnaren: Så kan skjutningar stoppas