”Det skadar inte att förlora ibland”

Han har skapat landets första dagliga verksamhet med idrotts­inriktning och ett basketlag för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Jonas Autio är landslagsstjärnan som förenat två av sina stora passioner.

Basketspelare. Det är första tanken. Det har naturligtvis med längden att göra, 202 centimeter, men även med gång­stilen. Både smidig och kraftfull. Handslaget skvallrar om att Jonas Autio kan greppa en basketboll med ena handen.

I arbetsrummet i ett gammalt tegelhus i Kvibergs park i Göteborg står flyttkartongerna ouppackade efter ena väggen. Hans dröm om att skapa en daglig verksamhet med idrotts- och föreningsinriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar blev verklighet för två år sedan, har lämnat projektstadiet och nyligen flugit vidare till större och bättre lokaler.

– Idrott är ett stort intresse i den här målgruppen. Tanken är att de ska få satsa på idrott och kanske hitta en framtida karriärmöjlighet. Jag tycker att det är en fantastisk verksamhet, vad jag vet finns det inte något liknande i hela landet, säger Jonas Autio.

Engagemanget för personer med utvecklingsstörning väcktes redan på gymnasiet i slutet av 80-talet. Han praktiserade på en särskola och mötte en annorlunda, på vissa sätt bättre värld.

– Här fanns människor som inte gjorde sig till, ärligheten och direktheten gjorde starkt intryck. Det blev ett avgörande ögonblick för mig.

Men vid den här tiden var det basket som gällde för Jonas Autio. Som 20-åring värvades han till topplaget Plannja i Luleå. Karriären gick spikrakt uppåt för en av landets bästa guarder och snart hade han debuterat i landslaget.

Men det var något som inte stämde. Segrarna och pokalerna var mer förknippade med press och olust än med glädje. Prestationsångesten var stundtals förlamande.

Efter en slutspelsförlust mot Alvik hade han fått nog. ”Jag lägger av”, hörde han sig själv säga till en reporter på lokaltidningen när han släpade sig till omklädningsrummet.

– Jag blev lite överraskad själv faktiskt, men jag hade spelat så länge och var helt enkelt trött på basket. Folk tyckte att det var slöseri med talang, att sluta bara 25 år gammal, men jag hade utvecklat andra intressen. Jag hade fått upp ögonen för litteraturen, hade börjat läsa och skriva och höll på med en pjäs för radioteatern.

Med uppbrottet följde ett par tunga år. Jonas Autio skildes från sin första fru, drack för mycket under en period. Det var först när han började frilansa och skriva om basket som suget till idrotten kom tillbaka.

Tillsammans med en vän väckte han liv i det insomnade basketlaget KFUM Göteborg och drog igång en omfattande ungdomsverksamhet. Och sedan praktiken på särskolan hade Jonas Autio burit på en gnagande känsla: De intellektuellt funktionsnedsatta är en outnyttjad resurs som inte tas till vara. De borde vara mer delaktiga i samhällslivet och idén föddes om en daglig verksamhet med idrott och föreningsliv i fokus.

I ett par år klurade han på idén. Skissade på budget och verksamhetsplan. Tanken var att driva verksamheten i egen regi, men när enhetschefen Tina Niinisalo på stadsdelen Centrum i Göteborg tände på idén var valet lätt.

– I grunden tycker jag att en sådan här verksamhet ska drivas av kommunen. Stödet från Tina var helt avgörande, utan henne hade det aldrig blivit något, säger han med eftertryck.

I augusti 2014 slog en helt ny typ av daglig verksamhet upp dörrarna med Jonas Autio vid rodret. Förmodligen den enda i sitt slag i landet.

I korthet kan man säga att verksamheten står på två ben, att idrotta och att jobba med idrott. De tio deltagarna tränar varje förmiddag. Dessutom är de funktionärer vid större sportevenemang och hjälper till att arrangera skolturneringar för elever på grund- och gymnasiesärskolan.

– Funktionärskapet syftar till att de en dag ska kunna jobba inom föreningsvärlden, som vaktmästare i en sporthall. Det är bra arbetsplatser för den här målgruppen eftersom det inte är samma stress som i vanliga yrkeslivet.

Klockan halv fem tar Jonas Autio sportbagen över axeln och vandrar den korta vägen från dagliga verksamheten till Pjäshallen strax intill, från jobbet som samordnare till uppdraget som basketcoach. Det blir många kramar, några skor som ska knytas, träningsvästar som ska vändas åt rätt håll innan träningen är igång.

Det var först 2011 som Jonas Autio insåg att han kunde förena kärleken till basketen med engagemanget för de människor som är precis som alla andra fast lite annorlunda. Sedan dess jobbar han ideellt med Olympic Göteborg, det basketlag för intellektuellt funktionsnedsatta tjejer och killar som han startade.

– Ja, lustigt nog tog det lite tid innan jag kom på det. Många hävdade att sporten var för svår, men det visade sig vara en perfekt träningsform och reglerna är inte så komplicerade om man väl får träna lite.

Träningar i all ära, för de allra flesta är det kampen och de täta matcherna som får kärleken till spelet att växa. Problemet var att det inte fanns några tävlingsmatcher.

Jonas Autio insåg att det behövdes en nationell serie och för två år sedan skapade han Basketligan Special, som nu har sju lag från hela landet.

– Många har en nedvärderande syn på den här målgruppen. De anser att det räcker att träna en gång i veckan och att man ska tona ned tävlingsmomentet för att spelarna inte ska bli besvikna. Men jag tycker att det ska vara så lika villkor som möjligt, det skadar faktiskt inte att förlora ibland.

Att ligan är kopplad till Basketbollförbundet – inte till Handikappförbundet – är en viktig markering, tycker han.

– Det är en bekräftelse på att mina spelare är basketspelare i första hand och handikappade i andra hand. Det är ett sätt att visa att man tar deras idrottande på allvar.

Och satsningen är seriös, Jonas Autios gäng tränar tre gånger i veckan. De har varit i Sarajevo och Litauen och mött bra lag och en resa till basketens hemland USA är planerad till hösten.

Om ett par veckor är det match uppe i Stockholm och det finns goda chanser att vinna hela ligan. Stämningen är på topp den här eftermiddagen, men lagets spelfördelare och poängmaskin Jericho Ocampo Loong ser aningen bekymrad ut.

– Coach, jag funderar på att sluta spela, du får nog hitta en ny guard, säger han.

Jonas Autio klappar honom på axeln och samlar ihop spelarna i mittcirkeln. Nu gäller det att dribbla, titta upp, passa, få tillbaka bollen och sedan skjuta. Det blir många bollar, skratt och goda råd som far genom luften innan spelarna får pusta ut en stund.   

Jericho Ocampo Loong slår sig ner på en bänk, dricker lite vatten och ropar några uppmuntrande ord till sina lagkamrater.

Funderar du verkligen på att sluta?

– Nej, nej, det kommer jag naturligtvis inte att göra, jag älskar ju det här laget. Jag bara skojar lite med coachen ibland, säger han, gör tummen upp och dribblar iväg mot korgen.