Medarbetare drabbades av skolskjutningen – så anpassar hon sitt ledarskap

Att lokalisera medarbetarna var Mathilda Hartins första uppgift när hon fick kännedom om dådet på Campus Risbergska. Själv befann hon sig på ledarforum med andra chefer inom funktionsstöd.

Flera av de som dog i skolskjutningen på Campus Risbergska var anställda inom socialförvaltningens olika delar och pluggade på deltid för att förbättra sin svenska eller få formell vårdbiträdes- eller undersköterskekompetens.

→ Han blev en chefsrobot efter dådet

→ Tre viktiga principer vid allvarliga händelser

– Ungefär tio av våra cirka 180 medarbetare går på skolan. Vi blev berörda både direkt och indirekt av våldsdådet, berättar Mathilda Hartin, enhetschef inom personlig assistans i Örebro kommun.

Passerade Risbergska

Eftermiddagen den 4 februari hade funktionsstödsområdet sitt återkommande ledarforum i Immanuelskyrkan. Mathilda Hartin promenerade dit vid lunchtid och passerade Campus Risbergska på vägen.

– Det var lugnt. Jag hörde inga skott eller sirener. Men när jag kom fram fick vi en signal från en av våra kolleger, som var kvar på kontoret, om att det hände någonting på Risbergska.

Vi visste inte vad som hände. Vi var förvirrade och rädda.

Mathilda Hartin, enhetschef

Fler signaler kom och tio minuter senare avbröt en av verksamhetscheferna forumet innan det knappt hunnit börja. Det blev uppståndelse och rörigt när 65 chefer sprang runt med telefonerna i högsta hugg, berättar Mathilda Hartin.

– Vi visste inte vad som hände. Det talades om skottlossning på flera platser i Örebro, vi var förvirrade och rädda. Det fattades snabbt beslut om inrymning och att alla skulle föra ut informationen till sina verksamheter.

Jagade 40 arbetsplatser

Inom personlig assistans finns inte EN arbetsplats utan lika många som antalet brukare – 40 stycken i det här fallet, utspridda över stan. Att få ut information till alla brukare och deras personliga assistenter, så att de skulle låsa in sig där de var, blev nu första uppgiften. Cheferna försökte också hitta dem som studerade på Risbergska.

– Det visade sig rätt snart att det var medarbetare vi inte kunde lokalisera, säger Mathilda Hartin.

Hon jobbade till klockan 23 den kvällen och sedan fortsatte det med långa arbetsdagar.

Mathilda Hartins upplevelse var att det var tyst i Örebro dagarna närmast efter dådet. ”Som ett töcken, det var en jättekonstig känsla”.

Fyra av hennes medarbetare är drabbade av skolskjutningen, trots att de inte själva mötte gärningsmannen eller var i skolan när dådet skedde. Många inom vården och omsorgen känner varandra och många bär på trauman från krigshärjade hemländer.

– Tankar väcks om hur det kom sig att just man själv klarade sig. Och vad som hade hänt om man varit på platsen, då kanske ens barn inte haft någon mamma i dag. Människor reagerar så olika och det har jag fått anpassa mig till som chef i den svåra situtationen, säger Mathilda Hartin.

Hon är glad över att arbetsgivaren snabbt erbjöd krisstöd till de som behövde och har låtit henne vara generös med ledigheter. Flera medarbetare kunde få semester, ta ut komp eller byta pass.

– Det är ju bättre att man hjälper dem i den konkreta situationen än att de blir långtidssjukskrivna senare. Det var en medarbetare som sa ”det var så skönt att du beviljade den här ledigheten, och att jag inte behövde sjukskriva mig för då skulle jag ha mist pengar”.

Gjorde de rätt?

Efteråt har Mathilda Hartin funderat mycket på hur hon och hennes kolleger agerade där i början. Var det till exempel rätt att ringa och eventuellt dra uppmärksamheten till personer som kanske satt barrikaderade i ett klassrum?

– Kanske skulle vi ha tagit det lite lugnare och avvaktat. Men där och då ville vi bara veta att de var okej.

Hon drar paralleller till pandemin då ingen heller visste vad som var rätt, beslut fattades snabbt och det ibland blev fel.

– Man är inte mer än människa. Om man har med sig det i kommunikationen när man går in i sin chefsroll, är min erfarenhet att det brukar bli bra.