Jag är uthängd i tidningen – hur bör jag agera?

My hängs ut i lokaltidningen som en usel chef, och mår dåligt av det. Men det är svårt för henne att försvara sig i media då det rör sig om personärenden. Hur ska hon göra?

Det är fredag och My är i vanlig ordning uppe med tuppen, äter sin frukost, läser lokaltidningen – och sätter kaffet i vrångstrupen. Vad är det hon läser?

Några av hennes medarbetare på omsorgsboendet har intervjuats och berättar om konflikter på jobbet. Det är visserligen inget nytt för My att medarbetarna inte är överens med henne om allt, vilket flera gånger har lett till svåra samtal, eller konflikter om man så vill, med ett fåtal av dem. Men att de skulle prata med media hade hon inte kunnat ana.

Medarbetarna är förvisso anonyma i artikeln, och inte heller My nämns vid namn. Men det finns inte så många omsorgsboenden i den lilla kommunen, så det är lätt för vem som helst som läser tidningen att förstå vem ”chefen” i artikeln avser, anser My.

Dessutom stämmer inte allt som medarbetarna säger i intervjun, så My känner sig både uthängd och baktalad.

My funderar: Ska hon ringa reportern och berätta sin sida av saken? Det behöver hon inte, för fem minuter senare ringer reportern själv upp just för att höra Mys version. Reportern säger att saken är av allmänintresse eftersom så många av läsarna har någon slags beröring med omsorgen. Men då har My redan bestämt sig; hon uttalar sig inte eftersom hon menar att saken rör personärenden och tror att de löses bäst genom att snacka direkt med medarbetarna.

Läs mer: Så möter du media

Men under helgen kommer flera otrevliga inlägg på sociala medier om hur dåliga cheferna inom kommunens omsorg är. Och en granne till My har frågat om det är hon som är ”chefen” i fredagens tidning. My mår inte alls bra.

Vad ska hon göra? Ska hon trots allt låta sig intervjuas av reportern för att åtminstone rätta till de felaktigheter som stod i fredagens artikel och ge det hela en mer rättvis bild? Eller ska hon stå fast vid sin ståndpunkt om att saken inte är relevant för utomstående och således stå ut med de digitala påhoppen?

 

Tre svarar

Alexander Louhichi

Alexander Louhichi, chef på utvecklingsavdelningen, socialförvaltningen, Torsås kommun:

– My gör rätt som inte uttalar sig i media, eftersom det är en pågående process och inte finns någon offentlig handling.

Men borde hon inte åtminstone korrigera ­felaktigheterna i artikeln?

– Jag har märkt att tonen i medier har förvärrats under de senaste tio åren. En offentliganställd tjänsteman kan anklagas för mycket utan att den som anklagar ifrågasätts. Så ”sanningar” som sprids kan bli jätteskeva. Det tycker jag är fel. Men att vara chef i offentlig förvaltning innebär att det finns en laglig gräns för vad vi kan säga utåt, och någon gång i ditt liv kommer du att bli utpekad utan att du kan försvara dig. Det är en del av jobbet.

– Så i Mys läge är det bara att bita ihop och genomlida mediastormen. Det går över. Men hon måste få stöd av organisationen för att slippa hantera allt själv.

Anette Sandström

Anette Sandström, administrativ enhetschef på Länssjukhuset Ryhov i Region Jönköping:

– Jag skulle inte ringa tillbaka till reportern. Jag förstår att tidningen vill ha ett svar, men jag tycker inte att interna konflikter hör hemma i massmedia. Det kan dessutom missförstås eller vinklas som ett försvarstal om man inte är tillräckligt medietränad.

– Även om jag är en dålig chef så blir det inte bättre, vare sig för mig eller medarbetarna, av att det kommer ut i media. Jag hade i stället tagit upp saken internt med en central HR-enhet om hur vi skulle kunna gå tillväga för att få till stånd ett samtal med hela arbetsgruppen, och därefter göra en arbetsmiljöplan.

Men My mår dåligt av den orättvisa bilden som artikeln ger.

– Jag tror inte att hon mår bättre av att tala ut i media. Jag har inte råkat ut för liknande, men skulle ha tagit all hjälp jag kunnat få av specialist för att det inte ska bli fel.

 

Göran Hoffman, IT-chef, Hedemora kommun:Göran Hoffman

– När jag läser artiklar där en motpart säger ”inga kommentarer”, ser det inte bra ut, och så vill inte jag framstå. Jag gillar inte att hemlighålla saker och är ganska öppen av mig, så jag hade pratat med reportern, utan att röja medarbetarna. Möjligen hade jag kollat med kommunens kommunikationsavdelning först, så att den inte starkt avrådde mig.

– Jag hade också kallat till ett möte internt. Om medarbetare har kritik mot mig eller mitt sätt att leda, vill jag att de ska känna att de kan vara öppna utan att riskera repressalier. Jag gör inte alltid rätt och uppskattar konstruktiv kritik.

Är saken av allmänintresse?

– Det är upp till reportern att bedöma. Men om man hängs ut i pressen tycker jag att det ska bemötas. Det är skillnad om kritiken handlar om enskilda fall där man inte får uttala sig på grund av sekretess.