Kaddy kämpar för jämställdhet

Med humör och hjärta kämpar biträdande enhetschef Kaddy Makalo Clifford för ­jämställdhet på sina tre fritidsgårdar. Upp­försbacken är tung, men hon är segerviss – det handlar om att göra framtiden bättre.

Det vänliga leendet lämnar henne sällan. Kaddy Makalo Clifford formulerar sig omsorgsfullt och eftertänksamt. Ingenting talar för att hon skulle kunna flyga i taket, men man får ändå vara beredd på det. Hon är en rätt jobbig typ, säger hon själv.

– Jag är för mycket! Jag förstod inte det förrän i 30-årsåldern, efter det har jag fått bättre balans. Men mina kolleger vill inte gärna att jag går igång, jag kan fortfarande bli lite störig. Och lite besserwisser, du vet: ”Men snääääällla….!”

Hon himlar med ögonen i en imitation av sig själv. Skrattet är brett och försonande. Kaddy Makalo Clifford vet att hon är omtyckt, i all sin förmyckenhet.

Hon vet också att det är den kraftfullheten som hjälper henne att få saker att hända. Det finns stora problem med jämställdhet på fritidsgårdarna i Bagarmossen, Skarpnäck och Björkhagen i Stockholm. En viss otålighet är nödvändig.

– Vi kan inte ha verksamhet för halva befolkningen, den manliga. En del säger att vissa kulturer och familjevärderingar skulle orsaka att många av ungdomarna inte förstår jämställdhet. Jag köper inte det.

18 år på fritidsgård i Haninge

Med sig till jobbet som biträdande enhetschef hade hon närmare tjugo års erfarenhet. Hon började som praktikant på en fritidsgård i Haninge, och kommunen lyckades behålla henne i 18 år. De sista två som vikarierande verksamhetschef. Oräddhet, kärlek till ungdomarna och medfödd ledarskapstalang räckte långt, men 2018 kände Kaddy Makalo Clifford att det var dags att gå Stockholms stads ledarskapsprogram.

– Deltagarna gör en självskattning. Jag skattade mig lite lägre på struktur, men högt på allt annat. Mina medarbetare hade ju skattat mig högt på vissa saker, men jag insåg att jag fick tagga ned lite.

Ödmjukheten som följde på insikterna ledarskapsprogrammet gav var en stor vinst, konstaterar hon.

– Jag tog med mig att man får vara good enough. Och att jag behöver jobba på struktur. Operativt är jag bra. Jag har kunskapen om barn och fritid och jag är otroligt målinriktad. Men när det kommer till att följa en administrativ linje kan det sticka iväg.

En liten koll med medarbetare ger snabb bekräftelse på ovan sagda: Om medarbetare uppfattar henne som tydlig beror helt på var i organisationen de befinner sig. Gemensamt är att de gillar hennes driv, särskilt att hon kämpar för dem och för fritidsgårdarnas förutsättningar.

"Vi står alltid med mössan i handen"

Kaddy Makalo Clifford har vant sig vid att politiken inte förstår vad hon och hennes kolleger gör, eller varför. Som hon ser det är politiker ofta fast i bilden av fritidsgårdar som förvaring av unga stökiga killar. Att ha ansvaret för fritidsgårdarna innebär att ständigt behöva förklara:

– Vi står alltid med mössan i handen. Fritidsgårdar är inte lagstadgade, så om man inte har så mycket annat att spara på, då tar man av oss. Politiken ser inte vår potential. Vi skulle kunna göra så mycket mer för fler.

Jag har kunskapen om barn och fritid och jag är otroligt ­målinriktad.

Stadsdelen har med det sagt nu en satsning på fritidsgården i Skarpnäck. Den har flyttat in på kulturhuset, till en helt ny miljö där ungdomarna träffas bland böcker och kultur. Från att ha haft entrén mot en gårdsplan där det ofta är stök och småbråk, befinner sig fritidsgården nu ordentligt inomhus, ovanför biblioteket. Samtidigt har tjejkvällar införts.

– Det är som ett statement. Vi lämnar det gamla nu. Och vi behöver inte börja från början, för vi har redan lyckats bra i Bagarmossen.

Stod dörrvakt

Arbetet med jämställdheten på gården i Bagarmossen har skapat en trimmad personalgrupp, med män och kvinnor som har en hög medvetenhet om sin roll som förebilder.

– När jag började 2017 fanns redan tjejkvällar där, men det fungerade illa. Killarna på gården accepterade det inte. Det blev ständiga bråk.

Hon tog in företaget Make Equal som utbildare i jämställdhet, samt Män för Jämställdhet som utbildade personalen i MVP, Mentorer för våldsprevention. Hon tog samtidigt ett krafttag om tjejkvällarna. Nu blev all personal på kvällarna kvinnlig, liksom eventuella besökare.

Själv stod hon dörrvakt under tre mörka höstveckor. Tonårskillarna stökade och förstörde, försökte ta sig in. Det bredbenta rytandet från Kaddy Makalo Clifford funkade bara sådär. ”Sluta förstöra kvinnors livsutrymme!” bet inte riktigt på just den målgruppen.

– Det är inte elakhet, men de blir så helt desperata när de förlorar makt. De vet inte själva varför de absolut ska in dit, de känner bara att något tas ifrån dem, att de är utestängda. Att de måste kriga för att få allt.

Det som återstod var att ringa polisen. Olaga intrång. Det gick fram bättre. Blåljusen jagade bort de ungdomar som inte var välkomna just denna kväll.

– Vi hade stora konflikter med killarna. Vi tycker om dem också och vi behövde göra massor, men det allra viktigaste var att först säkra tjejkvällarna, berättar hon.

Och nu var hon verkligen jobbig. Hon lyfte diskussionen om fritidsgårdens uppdrag: Är det uppfyllt om 95 procent av resurserna och aktiviteterna går till killar? Och vad har personalen själv att göra med könsfördelningen – vem är jag i detta, hur bidrar jag till att upprätthålla det?

– Jag gissar lite nu, men jag tror att det för flera av männen i personalgruppen blev rätt jobbigt. Men de är nyckelpersoner. Det är de som med sin egen manlighet ska hjälpa de här killarna som är så otränade i att visa omtanke. De ska visa hur man kan vara som kille, utan att vara förtryckande.

Jag är lätt att få igång. Man ­behöver bara skrapa lite…

Feminist och antirasist

Hon drar lite efter andan vid tanken på makt, på eget och andras utrymme. Erkänner utan omsvep att hon själv ofta kraftfullt berättar för alla hur det ska vara. Och då blir det svårt för andra att säga något annat – hon är chef. Hon sätter normen. Det kan ge henne lite panik ibland, vilket är bra. Då kan hon komma ihåg att lyssna först och prata sen.

– Men jag är lätt att få igång. Man behöver bara skrapa lite…

Kaddy Makalo Clifford är feminist, antirasist och solidarisk. Och mycket artig, tills någon skrapar för djupt. Då kan det brinna för henne, som hon säger.

De starka värderingarna har hon insupit som barn, under vardagen med sin mamma som var medlem i dåvarande VPK (Vänsterpartiet kommunisterna) och vid de demonstrationer hon ofta fick följa med på. Men det färgstarka humöret kommer från mormor, som var deras granne i Bro utanför Stockholm. Det var till henne den då tioåriga Kaddy gick när mannen som slog hennes mamma behövde stoppas av polisen. Han var inte hennes pappa, föräldrarna skilde sig tidigt.

– Misshandeln pågick i flera år. Jag såg och hörde min mamma bli slagen, men har ingen uppfattning om hur ofta det hände. Om det beror på att jag inte vill minnas eller om jag inte såg, det vet inte jag. Men jag minns att mamma aldrig verkade rädd.

Mamman drack. Barndomsvännerna – även i dag bästa vänner – har pratat om det under senare år. Karaffen med saft i skafferiet, den som det alltid var små flugor omkring, det var vin. Och saftglaset som jämt stod framme, ja det var också vin.

– Som vuxen har jag förstått hur oerhört svårt mammas liv måste ha varit, att ha ansvar för mig och samtidigt leva med en våldsam man. Jag kan förstå att hon behövde dricka, hon gjorde det hela tiden. Men hon blev aldrig full. Hon arbetade och tog väl hand om mig.

Det hon minns starkast, är hur mamman till sist satte ned foten. Mannen åkte ut. När tittögat i dörren senare avslöjade honom på huk utanför, med örat mot brevlådan, vräkte mamman upp dörren så han for ut i trapphuset. Hon hotade med polis. Han lommade iväg.

Mamman dog i mars i år, i cancer. Minnet av henne är varmt, medan mannen är perifer. Inte värd att ta plats. Men även han var en gång ett barn, en tonåring. Och alla de pojkar som i rent oförstånd drar in bråk och misogyni på fritidsgården kan en dag bli som han. ­Kaddy Makalo Clifford skyddar flickorna och ger pojkarna alla möjligheter som står till buds.

– Jag jobbar med ungdomar. Jag har världens chans att göra så mycket gott jag kan, säger hon.