Fältar för att finna faror

Fältbesök. Så kallar hemtjänstcheferna i Boden de formaliserade besök ute i verksamheten som de gör ett antal gånger per år, för att få en bra bild av arbetsmiljön.

”Gomorron Märta, vill du duscha i dag?”

Vårdbiträdet Monica Enström har just stigit in i Märta Anderssons tvåa, tre trappor upp i ett rött tegelhus i centrala Boden. Hon har snabbt kontrollerat att Märta verkar frisk – annars hade hon gått ut igen för att ta på sig skyddsutrustning.

Nu har hon dragit på sig handskar, plastförkläde och stövlar och hjälper Märta från sängen till duschen. Medan vattnet strilar där inne bäddar hennes kollega för dagen, Marie Gustavsson, sängen i det lilla sovrummet.

Alla andra dagar på året är Marie Gustavsson områdeschef. Men i dag har hon tagit på sig ljusblå bussarong och mörkblå byxor för att följa med några av sina medarbetare ut. Och då handlar det inte bara om att iaktta, utan om att delta i arbetet. När sängen är bäddad börjar hon värma Märtas frukostgröt i kökets mikro, och då dusch och påklädning är avklarade sätter hon sig mittemot Märta och småpratar med henne medan hon tuggar risgrynsgröt och leverpastejsmörgås.

– Är det 98 du fyller på söndag?

– Ja. Det är då ingenting att fira, tvärtom. Det är beklagligt.

Det var 2018 som Arbetsmiljöverket gjorde en inspektion av Bodens hemtjänst och hade anmärkningar vad gällde rutinerna för att undersöka och riskbedöma arbetsmiljön hos omsorgstagarna.

– Då bestämde vi oss för att formalisera våra besök ute, i stället för att bara åka ut när ”det är något”, säger Marie-Heléne Ståhl, verksamhetschef för Bodens kommuns hemtjänst.

Socialförvaltningen beslutade att samtliga områdeschefer måste följa med ut i verksamheten, till de omkring 430 brukarna, minst två gånger vardera per termin.

– Men det är tillåtet att göra det oftare, säger Marie-Heléne Ståhl och berättar att det under dessa besök gäller att ”ha rätt glasögon på sig”: Finns det bra hjälpmedel? Hur ser arbetsmiljön ut generellt? Är gång-/körtiden okej?

Efter besöken måste cheferna också fylla i ett särskilt protokoll med kolumner för nuläge, önskvärt läge, åtgärd och uppföljning. Det kan röra sig om ergonomiska problem som att en säng står dåligt till, eller personer som inte är hemma då man kommer. Alla ärenden följs upp vid de regelbundna teamträffarna.

Marie-Heléne Ståhl gör också fältbesök, ibland planerade, andra gånger spontana. Och hon följer inte enbart undersköterskor och vårdbiträden.

– I våras sa en sjuksköterska till mig att ”du vet inget om hur vi jobbar”.

”Nä, det har du helt rätt i, får jag ta rygg på dig?” sa jag.

Så under våren följde hon sjuksköterskorna i deras arbete ”i fält” och i höst är det rehabpersonalens tur. Nattpatrullen har hon också hängt med ut.

Hon brukar bara presentera sig som ”medföljare”. Men om någon frågar berättar hon att hon är verksamhetschef.

– Då är det inte ovanligt att omsorgstagarna tar chansen att klaga; ”Aha, är det storchefen, då ska du få höra!”.

Men hon har konstaterat att det då oftast handlar om vilket bistånd personen blivit tilldelad, alltså inte saker hon kan påverka.

– Men det har hänt att jag fört sådana klagomål vidare till biståndshandläggarna.

Hur tänker du etiskt kring detta med att göra fältbesök?

– Givetvis gäller det att ha fingertoppskänsla och undvika att följa med in i badrummet och liknande, eller i alla fall fråga först om det känns okej.

Men de allra flesta brukare verkar tycka det är roligt att vi kommer.
Medan Monica Enström avrundar besöket hos Märta Andersson är det dags för Marie Gustavsson att gå vidare till nästa brukare, som bor i en gul trävilla några kvarter bort. Där står Jörgen Hannu och väntar på den grusbelagda gården.

Marie Gustavsson påminner honom om att hon en gång hade honom som lärare i högstadiet. Det kommer inte Jörgen Hannu ihåg nu när minnet börjat svika, men att han undervisade i matematik och fysik berättar han.

Nu parkerar vårdbiträdet Alireza ­Shojaei en röd biogasbil märkt Bodens kommun på uppfarten och trion går in i huset. Alireza och Marie tittar på pappret med ­dagens insatsplanering. Normalt finns all sådan information i personalens telefoner, men i dag krånglar tekniken, så det är papper som gäller.

Medan hennes gamla lärare får hjälp med dusch brygger Marie kaffe åt honom och när han fått på sig kläderna och satt sig vid bordet med en kopp kaffe tittar hon på när han får sin medicin, och fyller i ett formulär hon har med sig. Det ingår i fältbesöken att göra internkontroll av läkemedelsöverföring.

Marie Gustavsson tycker det är bra att de här besöken formaliserats och har bara mött positiva reaktioner från sin personal på dem. Knepigare kan det ibland vara att få komma in hos brukare. Hon tror att det sådana gånger kan handla om brukare som vill mörka saker, till exempel missbruk, och ser chefer som myndighetspersoner som utgör något slags hot.

– Då får man försöka lirka. Men de vi besökt nu är inte alls några krångliga brukare, dem kan man gå till utan att förvarna, säger hon.
Generellt har chefernas rapporter från fältbesöken visat att arbetsmiljön är god, enligt Marie-Heléne Ståhl.

– Oftast får jag höra att fältbesöken blir positiva aha-upplevelser över hur bra det mesta funkar, att det finns bra hjälpmedel och så. På den psykosociala sidan har de sett hur värdefullt det är med chattfunktionen vi använder i mobilerna, som gör att alla kan nå varandra och sin chef hela tiden för att till exempel be om hjälp eller kanske meddela om de fått en lucka.

En av de konkreta åtgärder som fältbesöken genererat är inköpet av ett par uppresningshjälpmedel, smidiga grunkor som med några få handgrepp hjälper personal att lyfta någon som ramlat på golvet. Marie-Heléne Ståhl berättar att hon var på fältbesök med nattpatrullen när en brukare föll och de blev tvungna att ringa räddningstjänsten.

– Det var både tidsödande och dyrt, så då kollade jag upp med vår MAS (medicinskt ansvarig sjuksköterska) vilka hjälpmedel som finns. Nu hoppas jag bara att personalen börjar använda den.

Fotnot: Arbetsmiljöverket har inte återkopplat till Marie-Heléne Ståhl sedan hon i september 2018 skickade in sin beskrivning av det nya sättet att arbeta med fältbesök.