Annika krattar manegen

Annika Malmborg är chef för Kulturskolan och jobbar i Stockholms mest utsatta förorter. Hon ser som sitt främsta uppdrag att sprida hopp och framtidstro bland barnen.

Här i tall­skogen vid Blå huset, som är ett kultur- och fritidshus i stadsdelen Tensta, inträffade för en tid sedan en dödsskjutning, berättar Annika Malmborg när hon visar var hon brukar cykla fram med kavajen och datorn i ryggsäcken.

Annika vill gärna vara en närvarande och tillgänglig chef och därför sitter hon sällan
på sitt kontor. I stället åker hon runt och be­söker sina 40 medarbetare som håller lektioner i allt från pianospel till hip-hop-dans på olika platser i Stockholms nordvästra utkanter.

Trots att hon rör sig i miljöer där det ständigt inträffar nya våldsdåd är hon aldrig rädd och har inte ens funderat över att sätta sig på ett kontor och styra därifrån.

– Nej, jag har aldrig känt mig rädd på jobbet. Jag är nog ganska trygg av mig som person, säger hon.

På vägen in till Blå huset berättar hon lite om sig själv. På jobbet är hon en kreativ doer och inspiratör. Hon är kulturvetare och projektledare i grunden men har också tio års chefserfarenhet. Ursprungligen kommer hon från ett frireligiöst hem i Småland. Barndomen präglades mycket av musik och Annika sjöng i kyrkans kör och var med i musikalgrupp. Hon är uppvuxen i ett hem med fem barn och i dag är hon själv mamma till tre. Att vara chef och småbarnsmamma – hennes yngsta barn är fyra år – kan vara krävande. För att orka med tränar hon yoga och spelar basket varje vecka.

– Jag blir en bättre chef om jag tränar, det är viktigt att få stänga av och få egen tid. Att ta mig tid till det är något jag lärt mig med åldern, säger Annika.

Väl på plats besöker vi en dansklass där fyra tjejer i yngre tonåren tränas av pedagogen Sebastian Björkman. Den medryckande musiken som gör att fötterna bara vill studsa stängs av ett ögonblick när vi kommer. Annika hälsar på ett självklart sätt genom att ge Sebastian en kram.

Annika ser som en viktig uppgift att som chef skapa goda förutsättningar för pedagogerna hon leder.

– Min roll är att kratta manegen så att säga. Jag tror också på att coacha och peppa medarbetarna att ta egna initiativ, säger hon.

Pedagogernas arbetssituation är ofta ganska utsatt. De sitter inte sällan ensamma på en skola och bedriver undervisning i grupp eller enskilt i lokaler som egentligen är avsedda för något annat. Dessutom i områden som är våldsutsatta. För att göra personalens situation så trygg som möjligt har Annika en tät samverkan med skyddsombuden på alla arbetsplatser. Lås, larm och krisplaner finns överallt och alla ska veta vem man ska kontakta vid behov. Hon är också noga med att uppmana alla att rapportera om de blir utsatta för något som de upplever som hotfullt eller jobbigt. Att vara lyhörd och beredd att stödja den som mår dåligt är också en viktig del i chefsskapet.

– Jag är i princip alltid tillgänglig och har vid flera tillfällen avbrutit konferenser för att åka ut och träffa medarbetare när dödsskjutningar och andra incidenter inträffat, säger Annika.

För att minska ensamarbetet bland pedagogerna har hon drivit igenom en omorganisation som lett till att flera av dem nu sitter i samma hus.

– Det gynnar kraften och viljan till samarbeten och nya projekt och man undviker ensamarbete, säger hon.

Nästa stopp är Kulturhuset i Husby och där stöter Annika ihop med en av pedagogerna, som haft en del bekymmer med barn som varit okoncentrerade på lektionerna. ”Säg till mig om du tycker att det blir för mycket, då får vi stötta upp mer med annan personal”, säger hon. Hennes medarbetare säger att det inte behövs än så länge och att det ändå känns okej.

Bemötande är extra viktigt när man jobbar med barn och unga som ofta kommer från krigsdrabbade länder och har svåra erfarenheter med sig i ryggsäcken, anser Annika. Självklart erbjuder hon mamman med den stora barnvagnen hjälp att baxa upp den för trappan och småkillarna som kommer fram och vill träna boxning får vägledning om vart de ska vända sig.

– Det är viktigt att genom sitt bemötande göra sig tillgänglig i jobbet. Det gör det lättare att vara ledare och är också något som är viktigt för pedagogerna att vara uppmärksamma på, säger hon när vi slår oss ner vid fikabordet och äter några mycket söta, turkiska bakelser som hon köpt på ett café i Rinkeby.

Annika berättar att hon stött på många exempel på oroliga barn som till en början mest stryker längs väggarna under lektionerna, men som efter en tid lär sig att varva ner och blir mer harmoniska.

– Jag ser hela tiden barn som växer och utvecklas på tusen olika sätt. Det är därför det är så viktigt att alla barn får ta del av kulturen och får samma möjligheter till en bra fritid. På det sättet är vi och ska vara en demokratisk plattform, säger hon.

Hon berättar om ett av Kulturskolans projekt som finansierats av Kulturrådet: en grupp barn fick läsa artisten Timbuktus självbiografiska roman En droppe midnatt. Sedan fick de besök av pedagoger från Kulturskolan och fick själva göra musik tillsammans med dem. Därefter åkte de in till Cirkus på Djurgården och såg en föreställning som bygger på boken. Som grädde på moset fick barnen träffa självaste Timbuktu efteråt.

– En sådan sak är viktig för att barnen här ska känna att Stockholm är deras stad och att de får träda in i de ”fina” rummen, menar Annika.

Många av barnen som går på Kulturskolan har själva tagit kontakt och berättat att de
till exempel vill lära sig att spela ett instrument.

– Så fungerar det inte alls på Kungsholmen (en stadsdel i Stockholms innerstad reds anm). Där är det föräldrarna som anmäler via nätet. Här är det mer personliga kontakter eller telefon som gäller.

Det har hänt att barn inte haft råd att gå på Kulturskolan, trots att avgiften ligger på mellan 300 till 750 kronor per termin.

– Att differentiera avgifterna, det vill säga att införa lägre avgifter för personer med låga inkomster, skulle kanske lösa problemet. Det finns 16 kulturskolor som inte har någon avgift. Stockholm är inte en av dem, konstaterar hon.

Annika tror på kulturens kraft som integrationsskapare. Hon menar att Kulturskolan ger barnen hopp och framtidstro, eftersom den utgör ett tydligt alternativ till andra vägar i livet. Ett barn som får chansen att under lång tid bli riktigt bra på att exempelvis dansa eller spela ett instrument får något annat att falla tillbaka på.

– På det sättet kan Kulturskolan ha en avgörande inverkan i barns liv. Det är viktigt för mig att sätta in kulturen i ett integrationsskapande sammanhang. Jag blir besjälad av att känna att jag gör nytta och jag vill förändra samhället.