Sätter barnen i första rummet

När flyktingpolitiken hårdnade sa Matilda Brinck-Larsen upp sig från tjänsten som chef för ett boende för ensamkommande barn. Men lågan har inte slocknat. Tvärtom.

Hon kunde inte bara se på när alla killarna i hennes fyrbackslinje förlorade sina hem för att de ansågs för gamla. Matilda Brinck-Larsen, chef för boende för ensamkommande barn, fotbollstränare och åttabarnsmamma, trollade fram ny tid i sin kalender. Hon startade, och leder sedan ett år tillbaka på sin fritid, frivilligorganisationen Agape som hjälper ensamkommande barn med boende och aktiviteter.

I mitten av januari hade ett 50-tal unga hemlösa fångats upp av Agape. Göteborgs stads boende för ensamkommande, där Matilda Brinck-Larsen var chef, hade ett 20-tal sängar tomma. Men stadens politiker ansåg att barnen inte var stadens ansvar, så de fick inte flytta in och platserna försvann. Då fick hon nog, men var rädd för att det inte skulle bli så lätt att hitta ett nytt arbete inom staden.

– Jag tänkte, och tänker än i dag, att jag kanske uppfattas som för idealistisk och jobbig.

Men i maj i år tillträdde hon som chef för ett annat boende för ensamkommande barn, Reningsborg, som drivs i en fristående stiftelses regi.

Boendet inryms i en fastighet öppet belägen vid en golfbana i närheten av havet. Något försenad kommer hon ut från ett möte, ursäktar sig, och tar en sväng genom köket där hon kramar om en av pojkarna. Hon slår sig ned i ett mötesrum och tittar ut genom de höga fönstren.

– Det känns lugnt och öppet här ute på något sätt. Jag gillar det, säger Matilda Brinck-­Larsen.

Så här vid lunchtid är det ganska tomt i huset. Varannan vecka är hon här på kontorstid och varannan på kvällarna för att träffa barnen och personalen.

– Nu är barnen i skolan. Det drar igång här vid fyratiden.

Boendet drivs av en ideell stiftelse med stöd från Göteborgs stad, som också sponsrar föreningen Agape, som alltså bildades för att hjälpa barn som av samma stad ansågs för gamla.

– Det känns paradoxalt att staden inte har pengar i ena änden men satsar i den andra, säger Matilda Brinck-Larsen.

Vad är det då som driver henne till allt detta? Hon funderar och drar lite på svaret. Vrider sig i stolen.

– Det är inte så lätt att svara på. Men det är nog en känsla av att vilja förebygga innan människor hamnar i svårigheter. Vi behöver se oss själva i andra.

Hon växte upp i nära gemenskap i det lilla kustsamhället Smögen i Bohuslän och försöker ta det med sig den känslan till storstaden Göteborg.

– Att man bryr sig om fler människor än sig själv och sin egen familj är innanförskapets ansvar att lösa utanförskapets problematik, säger Matilda Brinck-Larsen.

Hon har arbetat som chef för boenden för ensamkommande barn i flera år. Under den stora tillströmningen 2015 fick hon rycka ut från sin ordinarie tjänst för att akut bygga upp nya boenden. Då slogs hon av tanken att ungar utan sina föräldrar var på väg till dem genom Europa. Att hon och hennes stab skulle axla rollen av de föräldrar som hade satt sitt barn i säkerhet utan att själva kunna följa med. Detta ansvar till trots har hon inte känt att hon inte räckt till. Hon kräver varken av sig själv eller sin personal att de ska ersätta föräldrarna.

– Det är tvärtom. Vår uppgift är att lyssna på vad de saknar hos sina föräldrar. Vi kan inte kompensera den förlusten. Men vi kan ta reda på om det finns något vi kan göra för att hjälpa barnen att skapa någon form av trygghet och tillit till oss. Det handlar om att med respekt för beslutet föräldern fattat för sitt barn, hjälpa det med sina känslor och att leva med situationen som den är.

Den tillströmning som av andra upplevdes som en kris såg hon som en utmaning.

– För mig kom krisen när politikerna här i Göteborg bestämde sig för att inte ta hand om de som fått åldern uppskriven eller fyllt 18 år, och när Sverige skrev avtal med Afghanistan om återvändande.

Att peka med hela handen är egentligen inget för henne. Hon vill diskutera med medarbetarna och att de ska hitta sina egna lösningar. Släppa dem fria och inte skydda dem från att gå på minor. För att lära sig. Men att hjälpa alla de barn som kom 2015 krävde ett annat förhållningssätt. Mottagandet var inte tillräckligt väl organiserat för att rymma ett reflekterande och lyssnande ledarskap. Hela tiden kom ny personal och det var som att starta varje dag med en ny personalgrupp. Beslut var tvungna att fattas snabbt och hon styrde med hela handen. Efter det har det varit svårt att gå tillbaka till den ledare hon egentligen vill vara.

– Förut kunde jag mysa av att följa dem i deras diskussioner. Jag var nyfiken på vad de skulle berätta vid nästa personalmöte. Nu är jag inte längre lika intresserad av att följa gruppens process. Det är som att jag är kvar i en kamp, en strid.

Uppfyller du din uppgift som chef då?

– Det är mitt ansvar att ta mig ur känslan och bry mig om mina medarbetare. Jag har fått mycket beröm på mitt nya jobb. Men jag är inte så bra som de säger.

Hon fascineras av växlingar i ledarskapet. Både i stunden och sett i längre perspektiv. Men ibland kan skiftningarna bli väl stora. Som när hon efter att lugnt ha lyssnat på en medarbetare som gått av ett skift gick ut i korridoren och upptäckte att ett barn försökte ta sitt liv genom att hoppa ut genom ett fönster.

– Då sattes sinnena på helspänn och jag tvingades styra situationen hårt.

Växlingarna kan också handla om ett nytt förhållningssätt till en och samma person. Som med medarbetare som är väldigt bra med barnen, men som kanske slarvar med dokumentation och regler. En mjukare linje behöver då tydligare konturer. Hon byter då stil genom att boka ett möte. Där ställs hon inför utmaningen att föra ett strikt samtal och att samtidigt lyckas bevara personens glöd för barnen. Hon inleder samtalet med vad som fungerar bra och tar sedan upp problemen.

– Glöden och engagemanget kan man inte läsa sig till. Den måste jag vara mycket rädd om. Ett bra sätt är att fråga vad jag eller arbetsplatsen kan göra för att stötta personen med det administrativa.

Matilda Brinck-Larsen vill hitta tillbaka till sitt gamla ledarskap. Men tycker samtidigt om att hon släppt fram en kraftfull sida hos sig själv. Hon har inte slappnat av riktigt efter den tuffa tiden, som i mångt och mycket fortfarande pågår. Hon upplever en strid inom sig och har svårt att slå av på takten. En situation som gjord för att gå in i väggen.

– De säger det. Men skulle jag gå in i väggen så tror jag att det skulle det bero på att jag inte har kontroll över situationen. Det skulle dränera mig. Ska jag slappna av hemma kan inte disken stå där. Jag måste organisera kaoset innan jag kan vila, säger Matilda Brinck-­Larsen.

Hittar du tid för avkoppling?

– Ja. Hemma. I trädgården. På min stentrappa med kaffet. Får jag bara ett par timmar på trappan så varvar jag ned.

Killarna i backlinjen som förlorade sina hem för ett år sedan var de första som fick nya familjer via Agape. Två av dem har fått sitt första avslag på ansökan om permanent uppehållstillstånd. Genom Agape kämpar Matilda Brinck-Larsen för att alla flyktingbarn ska få amnesti. Men den önskan gäller inte bara barnen.

– Jag längtar efter amnesti i mitt liv. Det är så mycket kamp för mig.  Vem vill leva i strid?