Nedad i hetluften från dag ett

Nej, han är inte nervös. Det var värre på allra första chefsjobbet. När han som nybakad 25-åring presenterade sig för personalen på ett boende för funktionsnedsatta. Hej, jag är nya enhetschefen!

– Många var tveksamma, tyckte jag var för ung. Jag minns att en kvinna kommenterade att hon kunde vara min mormor och det stämde ju faktiskt rent objektivt.

Ett drygt år har gått sedan dess och det är första dagen på chefsjobb nummer två. Klockan är kvart över åtta en kylig vintermorgon och Nedad Fatic har redan haft en snabb avstämning med sin närmaste chef Malin Hedelin.

Strömmen av flyktingar till Trollhättan fortsätter och igår kom fyra nya anvisningar av ensamkommande barn från Migrationsverket, har han just fått veta. Och att ytterligare ett nytt provisoriskt boende öppnar till helgen.

Nedad Fatic vinkar med ena handen när Chefen i fokus möter honom i foajén i stadshuset. I den andra håller han nya jobbtelefonen väl paketerad i en liten kartong.

Det är en saftig utmaning han står inför. Det är en sak att chefa över stabila och välfungerande boenden för funktionsnedsatta. En annan att leda en verksamhet som formas av en flyktingkatastrof som har sin upprinnelse långt utanför kommunens gränser.

– Det passar nog mig. Jag är övertygad om att jag och många andra klarar mer än vi tror om vi ställs inför en svår uppgift och är tvungna att lösa en akut situation.

Ungefär 190 000 människor sökte asyl i Sverige under 2015, varav cirka 30 000 var ensamkommande barn. Trollhättan hade planerat för 30 ensamkommande barn, men tog emot 180. På kort tid var man tvungen att bygga upp en verksamhet som inte fanns tidigare.

I våras slogs dörrarna upp till Solbacken, en gammal folktandvårdklinik som byggts om till boende. Det kommer att bli den fasta punkten för Nedad Fatic, men han ska också leda verksamheten på tre provisoriska boenden som har startat under hösten.

När han vid halvniotiden låser upp dörren till sitt nya arbetsrum får han direkt ett smakprov på vad som kommer att krävas. I faxen ligger en anvisning från Migrationsverket, en ensamkommande pojke kommer till Trollhättan dagen därpå. Att hitta en plats för honom blir en av de första arbetsuppgifterna.

– Det är femte anvisningen den här veckan. En stor del av mitt jobb kommer nog att handla om att trolla fram personal, sängar och hus, funderar han liksom för sig själv.

Barnen är i skolan och klockan nio är det dags att möta personalgruppen. Nedad Fatic presenterar sig kort och lyssnar när de berättar om underbara ungar som suger i sig nya svenska ord varje dag. Han antecknar och nickar när personalen tar upp riskerna med överbeläggningen och ensamarbete på natten.

– Du är välkommen! Hoppas du är lika bra som Elma, säger en behandlingsassistent och de andra runt bordet skrattar vänligt.

– Jag ska försöka. Det är bra att ni sätter ribban högt för mig, svarar Nedad.

Elma Delija är enhetschefen som mer eller mindre på egen hand har byggt upp verksamheten för ensamkommande barn i Trollhättan. Under ett par hektiska höstveckor öppnade hon tre provisoriska hem med allt vad det innebar av snabba beslut, nödlösningar och brandkårsutryckningar.

Nu ska arbetsbelastningen bli lite rimligare. Hon och Nedad ska ansvara för varsitt boende och dela på de provisoriska som är inrymda i före detta vandrarhem och kyrkor.

– Det har varit en helt orimlig arbetssituation. Ingen människa orkar det här tempot i längden, därför är jag glad att jag äntligen får en kollega att dela arbetet med, säger Elma Delija.

Vad krävs för att klara det här jobbet?

– Man måste vara väldigt strukturerad och noggrann. Människors liv och säkerhet står på spel, det finns ingen plats för slarv. Man måste också inse att allt inte fungerar direkt och att förutsättningarna förändras snabbt, säger Elma Delija och slår fast att Nedad är rätt person för jobbet.

– Hans tidigare chefer och kolleger lovordar hans inställning. Nedad är en problemlösare. I det här jobbet kan man inte bara se svårigheterna, man måste lösa dem också. Vid första anställningsintervjun kände jag direkt att här är min blivande kollega.

Resten av förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen ägnar de två sig åt att besöka personalen på de övriga boendena. På Solrosen är det full aktivitet. Två ungdomar spelar tv-spel i vardagsrummet och i köket hackar en pojke från Afghanistan lök till sin omelett. På Spiran, som varit igång i knappt två veckor, samlas personalen i det kyliga kyrkorummet, några behåller ytterkläderna på.

Nedad och Elma får återigen höra om ungdomar som gör snabba framsteg, men också om städscheman som saknas, en nödutgång som ska inspekteras, nycklar som kommit bort, en dörrklocka som måste lagas, en pojke som kom till tågstationen i går eftermiddag och en säng som fick köpas in på Jysk strax innan stängning och skruvas ihop i en hast.

Att Nedad Fatic ska arbeta med flyktingar är en händelse som ser ut som en tanke. Han var själv en av de cirka 80 000 bosnier som flydde till Sverige i början på 1990-talet. Som sexåring kom han till Trollhättan en novemberkväll, kallt och mörkt i det nya landet.

Han minns att han såg en lekplats genom fönstret, det var något helt nytt. Nedad sprang dit och lekte direkt när han vaknade, det är starkaste minnet.

– Jag tror att min erfarenhet som flykting kommer hjälpa mig i det här jobbet. Hur det är att växa upp i ett krig är ingenting man kan läsa sig till. Det är någonting man bär med sig, något som gör att det blir lättare för ungdomarna och personalen att anförtro sig till mig.

Kanske kan man också säga att chefsfröet såddes tidigt. Som liten fick Nedad höra att han hade en förmåga att få de andra ungarna med sig. I fotbollslaget, i skolan och på första jobbet stod han gärna längst fram, sade vad han tyckte utan att flacka med blicken.

– Jag har aldrig köpt vad folk säger bara för att de har en fin titel. Om jag ska vara med, vill jag också ta initiativ och påverka.

Hur ska en bra chef vara?

– Tydligheten är viktig, kommunikationen ska vara rak och öppen. Det är också viktigt att förstå på vilken nivå du kan påverka. Då blir det lättare att förklara för personalen att ett visst beslut kanske inte är optimalt, men att det kan vi faktiskt inte göra något åt. Vi får lägga vår energi på annat håll i stället.

Vad har du snappat upp under din första arbetsdag?

– Det har varit lärorikt. Jag har redan sett ett par saker som jag vill jobba med. När personalen berättade fick jag intrycket av att de gör mycket saker som de unga själva skulle kunna hjälpa till med. Det är fullt förståeligt att det blir så i början, men på sikt är det viktigt att skapa en ökad delaktighet. Det är ju faktiskt deras hem.

Den här dagen får Trollhättans kommun ett besked från Migrationsverket. Flyktingströmmen kommer att fortsätta under året och man ska förbereda sig på att ta emot 203 asylsökande barn. Den kraftansträngning man genomförde förra året kommer att behöva återupprepas flera gånger om.

Men det är inget besked som får att Nedad Fatic att ligga sömnlös med grubblerier.

– Nej. Så länge kriget pågår kommer människor att fly till vårt land och till Trollhättan, det behöver varken jag eller min personal lägga någon kraft på att diskutera. Vårt uppdrag är att lösa de problem som dyker upp och skapa en trygg start för dessa ungdomar i deras nya land.

Den första arbetsdagen närmar sig sitt slut. Klockan 17 ska Nedad gå hem, den här och alla andra dagar. På den punkten är han mycket bestämd.

På bordet framför honom ligger jobbmobilen, fortfarande i obruten kartong. I morgon kommer den att börja ringa.