Guld värt bli kameleont

En gång för länge sedan när jag jobbade på fritids fick jag i uppdrag av min arbetsledare att göra en pastasallad.

Hon instruerade mig skriftligt och i detalj: isbergssalladen skulle skäras i små bitar och sedan sköljas i durkslaget. Varje tomat skulle skäras i sex delar, men först skulle man göra ett trekantigt snitt i toppen och ta bort det gröna märket där bladen tidigare suttit fast… Och så vidare.

Medan jag läste kände jag hur det började hetta i kinderna. Hjärtat började banka. Trodde hon att jag var en idiot? Eller kanske sju och ett halvt år gammal? Djupt kränkt och sur så in i norden serverade jag sedan lunchen (som jag förstås ändå gjorde på mitt eget sätt, jag tog mig friheten att riva isbergssalladen och skära tomaterna i fem delar). Men min arbetsledare menade förstås bara väl. Hon gav mig instruktioner på samma sätt som hon själv skulle vilja ha dem.

Nu när jag vet lite mer om personlighetsprofiler förstår jag varför det blev så här. Förmodligen var min arbetsledare en blå sådan, det vill säga en person som uppskattar exakthet, noggranna instruktioner och har mycket tålamod. Själv är jag en röd personlighetstyp. Det innebär att jag gillar att jobba mot mål, avskyr detaljstyre och vill att saker ska gå snabbt. Att be mig ”göra en jättegod sallad som ska vara klar om en timme” hade alltså varit mycket bättre.

Att som chef bli lite av en kameleont, utan att för den skull tappa bort sin egen personlighet, och lära sig att anpassa sitt sätt att leda efter vad varje individ behöver för att gå igång är verkligen en konst guld värd att lära sig. Då kan du få förmånen att vara med om något fantastiskt: att få se en medarbetare växa, nå sin fulla potential och slå ut i blom mitt i kallaste vintern!