Kuratorn som själv har autism – men håller det hemligt på jobbet

Tidigare var Kristina, som är kurator, öppen på arbetet med sin autism och sitt psykiska mående. ”Men det har inte gynnat mig. Jag blivit återhållsam med vad jag delar med mig av om mig själv.”

Kristina jobbar som kurator i psykiatrin och möter många patienter som har en neuropsykiatrisk diagnos, NPF, eller som misstänker att de har en.

Få på arbetsplatsen känner till att även hon själv har autism, som är en typ av NPF. Chefen har hon inte sagt något till.

– Det är inget jag berättar i första taget. Det finns fortfarande ett stigma kring det. Många tänker inte på autism som det breda spektrum det är. Jag vill inte hamna i en box där folk tror att jag är på ett speciellt sätt, säger Kristina, som egentligen heter något annat.

---

Läs fler artiklar i granskningen om NPF på jobbet:
→Varannan håller tyst om diagnosen
→Har du eller någon kollega adhd? Här är forskarens tips!

---

Ville slå hål på fördomar

Om den här intervjun hade gjorts för fem år sedan skulle Kristina troligtvis gått med på att vara öppen med namn och bild. Nu vill hon vara anonym.

– Den gamla Kristina ville bryta alla fördomar och barriärer. Nu tänker jag på vad jag säger och har blivit en ”håll käften och jobba”-person. Jag hatar egentligen sådant! Jag vill kunna vara öppen, i synnerhet som jag är socionom och kommer i kontakt med patienter och klienter som har liknande problematik.

Mått dåligt i perioder

Kristina, som är i 35-årsåldern, fick sin autismdiagnos för några år sedan. Då hade hon mått dåligt från och till sedan tonåren och haft perioder av utbrändhet och sjukskrivningar. Ett tag tog hon antidepressiv medicin och var öppen med det på sin dåvarande arbetsplats.

– Det var odramatiskt för mig. Men man stöter på okunniga personer med förutfattade meningar, oftast är det medelålders män i chefspositioner. Det slog tillbaka mot mig, jag upplevde bland annat att jag fick lägre löneökning, säger hon.

Tidningen Vision har gjort en enkät som visar att arbetslivet ofta är svårt för personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.

Många vågar inte vara öppna med sina diagnoser på jobbet och de får ofta för lite eller inget stöd för att klara sina arbetsuppgifter bättre.

Unga tjejer maskerar

Kristina säger att hennes autism inte märks om man känner henne ytligt.

– Många unga tjejer är bra på att maskera sin autism. Vi har lärt oss läsa det sociala spelet, men kraschar ofta för att det blir för ansträngande.

Alla med autism har olika svårigheter. Egentligen heter diagnosen numera Autismspektrumtillstånd, AST. Ordet spektrum vittnar att det är en stor variation – vissa personer är högfungerande (tidigare Aspergers syndrom) medan andra har en intellektuell funktionsnedsättning.

Svårt att ställa om

Kristinas autism innebär ett hinder i vissa situationer. Testen hon gjorde hos psykologen under utredningen visade att hon var i det övre spannet intelligensmässigt.

– Men när jag kom till en uppgift som handlade om att ändra tankesätt, strategi och lösning, då tog det topp för mig. Att ställa om är jobbigt. Det är svårt med tanke på hur arbetlivet ser ut, det är ofta omorganisationer och man ska vara flexibel.

Det kan innebära att hon uppfattas som motsträvig och omständlig, säger hon.

– Fast jag reagerar starkare på förändringar på hemmaplan än på arbetet. På jobbet lägger jag mer kraft på att tygla den bångstyriga hästen i mig.

Behöver handledning

Kristina upplever också att hon är stresskänslig och har svårt när det blir mycket på jobbet.

Eftersom hon inte har berättat för sin chef om sin autism får hon inget direkt stöd. Det hon skulle behöva är någon form av handledning när arbetsuppgifterna blir för abstrakta.

Hon önskar att hon vågade vara öppen.

– Jag har ju fått diagnosen på papper för att jag ska kunna få hjälp. Det positiva med att berätta är att autism normaliseras, man visar att det finns många nyanser och att man främst är en personlighet och inte en diagnos.

Fler personliga berättelser om NPF på jobbet