Unikt team hjälper personer som vill ta sitt liv

Det handlar om liv eller död. Här får svårbehandlade patienter, som gör sig själva så illa att de riskerar att avlida, hjälp av ett tvärprofessionellt team. Följ med till avdelning 369, Sveriges första högspecialiserade ­vårdenhet för patienter med självskadebeteende.

Klumpen formas i varma händer till en liten hund. Pauline gillar lera, och det faktum att man kan göra precis vad som helst med den.

– Att knåda leran är lugnande. Jag kan lägga fokus på det som jag mår bra av i stället för tanketrasslet. Det ger ett slags perspektiv, säger Pauline som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln.

Hade inte levt utan hjälpen

Hon sitter vid bordet i den kreativa verkstadshörnan bland pärlburkar, målarfärger och ritpapper. Ljusgården intill badar i solsken. I soffhörnan sitter en tjej och fingrar i sitt hår. Här har Pauline under sex månader genomgått en behandling för sitt självskadebeteende. Numera är hon tillbaka i egen lägenhet på Hisingen, i ett vardagsliv hon för första gången känner mening med.

– Jag måste fortfarande jobba med mig själv, men grundförutsättningarna är så mycket bättre: Nu vill jag leva! Om jag inte fått komma hit hade jag nog inte levt i dag.

Behandlingsassistent Gunilla Lundin och kurator Sophia Laveborn coachar patienterna i vardagen.

Avdelning 369 är landets första högspecialiserade enhet för patienter med svårbehandlat självskadebeteende. Den är inrymd i psykiatrihuset på Östra Sjukhuset, som är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Patientmålgruppen har ofta en hög suicidrisk och har hankat sig fram i tillvaron via öppenvård, slutenvård och tvångsvård utan att få den hjälp de behöver.

Så jobbar de med första linjens socialtjänst

– Här har vi de resurser som psykiatrin tyvärr ofta saknar, med hög bemanning och fullt fokus på behandling, säger Gunilla Lundin som är behandlingsassistent på avdelning 369.

I grunden är hon socialpedagog och jobbade tidigare med ungdomar inom LSS. När hon såg jobbannonsen för den nystartade avdelningen blev hon nyfiken. Både på målgruppen och på psykiatrin.

– Jag kände direkt att det här var något jag ville göra, säger hon.

Behandlingsassistenten Gunilla Lundin kände direkt när hon hörde talas om avdelning 369 att hon ville jobba där.

Det har inte funnits någon föregångare i Sverige för den här formen av behandling och personalen har därför fått vara med och leda utvecklingen av vården. Något som Gunilla Lundin beskriver som svårt och frustrerande.

– Vi såg att målgruppen är komplex med stora behov och det har varit en lärandeprocess hur vi ska arbeta. Trauma, hemmiljö, socialt nätverk, sysselsättning, allting hänger ihop och påverkar patientens sårbarhet.
Behandlingsmetoden utgår ifrån dialektisk behandlingsterapi (DBT), som har ursprung i kognitiv beteendeterapi och fokuserar på färdighetsträning för att hantera känslorna. All personal har någon form av DBT-utbildning och coachar patienterna i deras vardag.

– Det krävs mycket träning i medveten närvaro för att inte tappa kontrollen. Patienterna gör sina egna krislistor som de kan använda när känslorna börjar bära iväg, berättar Gunilla Lundin.

Tränar på att förstå sig själv

Pauline gräver med handen i hinken med pärlor i regnbågens alla färger. Att räkna pärlor var en punkt på hennes krislista som ofta hjälpte att föra tillbaka tankarna till nuet. Att krama en taggboll av gummi hade liknande effekt. Och om det var riktigt kritiskt, funkade det att doppa huvudet i isvatten vilket genast lugnar ned både puls och andning.

– Jag har också tränat väldigt mycket med fysioterapeuten för att hitta tillbaka till min kropp och inte bara vara uppe i mitt huvud, säger hon.

Den individuella terapin syftar till att hjälpa patienten att förstå vad som utlöser självskadeimpulserna. Och eftersom många med självskadebeteende har ett eller flera trauman i bagaget, behöver patienten tillsammans med terapeuten hantera det som hänt. Det gör man bland annat genom att spela in eller skriva ner händelsen. Sedan
går man igenom den tillsammans ills reaktionerna inte längre styr ens liv.

Att krama en taggboll kan minska ångest.

Förutom själva behandlingen på plats är det minst lika viktigt att arbeta med nätverket kring patienten. Sophia Laveborn är kurator på avdelning 369 och har till uppgift att kartlägga hur den psykosociala situationen ser ut. Där ingår bland annat familj, vänner och andra relationer liksom hur de funkar, vilken typ av boende patienten har och om det finns personal som behöver utbildas inför patientens permissioner.

Öppenvården viktig

Kontakten med öppenvården är också A och O, särskilt inför flytten hem. Det är ganska vanligt att patienten har dåliga erfarenheter av öppenvården, menar Sophia Laveborn. Hon och hennes kuratorskollega jobbar därför hårt med att bygga relationer, skapa förtroende och se till att allting funkar inför patientens fortsatta vårdkontakter.

– När patienten skrivs ut börjar en ny tuff period för dem där de ska försöka hitta sin egen väg och använda de kunskaper de fått med sig. Vi förbereder så mycket det går och finns med i början av deras fortsatta resa på hemmaplan.

Sophia Laveborn konstaterar att det inom sjukvård och psykiatri är ovanligt med den här typen av lång­variga kontakter med patienterna.

– Det är förutsättningen för att behandlingen ska lyckas. En del klarar både att utbilda sig och att börja jobba igen.

Ser ljust på framtiden

Pauline har nu bott hemma i sex månader och går hos psykolog och fysioterapeut. Hon har haft uppehåll i sina studier och har nu praktik. Även om hon fortfarande får kämpa med sina färdigheter, upplever hon en återhämtning som hon knappt känt förut.

– Jag är tacksam att jag lever och känner mig hoppfull inför framtiden, säger hon.