Kampen för att bryta ensamheten under pandemin

I skuggan av pandemin växer en epidemi av ensamhet. Runtom i landet kämpar verksamheter med att skapa gemenskap på två meters avstånd.

De lyfter båda på ena benet. Den enas vantklädda hand hjälper den andra personen att hålla balansen.  Åskådarna skrattar åt den coronasäkra hälsningen.

Den ena känner ensamhet. Den andra bekämpar den.

Det är fredag i början av december när kulturpedagogen Gun Mattsson ställer sig på Selma Lagerlöfs torg i stadsdelen Backa i Göteborg. Hennes närvaro är en av få ”aktiviteter” som ­mötesplatsen Livslust, som arbetar för att bryta äldres isolering, kan erbjuda numera: ett par ord på coronavänligt avstånd ute på ett torg. 

– Vi har kört musik ute fram till mitten av november, men fick till slut inte samla fler än åtta personer. Det brukade komma 60–70 och var otroligt uppskattat. Det här var det enda de äldre fick efter de lättare restriktionerna. Nu får de ingenting. Så jag har sagt att varje fredag kommer jag att ställa mig på torget mellan klockan 11 och 13, så får folk komma och prata.

Den som nyss kommit fram och hälsat på Gun Mattsson är 88-åriga Göran Bång. Han är glad över att träffa någon han känner, någon som för en stund kan skingra känslan av ensamhet.

– Det är jobbigt ibland. Jag får inte så många samtal och även om jag själv ringer andra kan tankarna ändå gå när jag sitter hemma. Många gånger backar de i tiden till gamla minnen, berättar han.

Gun Mattsson och ­Göran Bång hälsar coronasäkert. Ulla Andersson och Gullbritt Bergman hejar på.

Den senaste siffran som Statistiska centralbyrån, SCB, publicerade om ensamhet visar att ungefär fyra procent av befolkningen från 16 år och uppåt räknas som socialt isolerade. Det innebär att de bor själva och inte träffar någon de har en relation till mer än ett par gånger i månaden.

Med sina två barn som håller tät kontakt och regelbundet kommer på besök skulle Göran Bång inte anses ingå i gruppen. Trots det biter ensamhetens sorg sig tag allt oftare i honom sedan hans hustru Gunn gick bort 2014. Efter 57 år av att vara man och fru, blev Göran Bång man utan fru.

– Det är en väldig saknad, jag är ständigt ensam och har ingen att prata med. Men det är klart, jag har ju mina barn, de är så viktiga, berättar han.

Kallades för pandemi

I dag förknippas begreppet pandemi med covid-19. Men innan dess kallades ensamheten för den moderna tidens pandemi. Åtminstone i flera västländer där individualism har varit ideal. I Storbritannien har man till och med inrättat en ensamhetsminister, något som somliga menar att Sverige borde ta efter.

Riksdagsledamoten Roland Utbult (KD) har drivit frågan och skrev för drygt ett år sedan en motion till riksdagen:

”Forskning har visat att ensamheten, att bo ensam och ha svaga sociala band, är lika dåligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen… Med tanke på den situation som råder i Sverige när det gäller den utbredda ensamheten så bör en funktion som ensamhetsminister inrättas också här.”

Men förslaget röstades ner.

I dag är det en global sanning att de två pandemierna går hand i hand. Ett återkommande tema i nyheterna under hösten och vintern är att den psykiska ohälsan ökar som en följd av den fysiska distanseringen som coronapandemin kräver. Studentorganisationer larmar om att medlemmar mår dåligt och stödtelefoner för äldre rapporterar om stora ökningar i antal samtal.

Visionmedlemmar kämpar för att bryta ensamheten

Att bryta den sociala isoleringen som många upplever i Sverige är något som flera yrkesgrupper inom Vision arbetar med. Förutom anställda inom kyrkan finns även kommunalt anställda med titlar som äldrekuratorer, äldresamordnare och äldrepedagoger.

Men varför skakar ensamhet om människan så fundamentalt? Pastorn Anna Ljung, som nyligen startade samtalsgruppen Anonyma Ensamma i Visby, menar att utan gemenskap tappar vi bort oss själva.

– Den tyske filosofen Martin Buber sa att ett jag inte kan existera utan ett du, att utan dig kan jag inte förstå vem jag är, säger hon.

Så ensamhet är mycket mer än bara en känsla. Risk för högt blodtryck, inflammation, koncentrationssvårigheter, döden – allt kan vara följden av brist på sociala kontakter.

Ensamhet är som hunger 

Faktum är att ensamhet påverkar människan på liknande sätt som något så basalt som hunger. Det visar en neurostudie som har publicerats i tidskriften Nature. Genom att beröva en grupp människor mat och en annan social kontakt kunde forskare undersöka effekterna på hjärnan.

Och det krävdes inte mer än tio timmar innan de kunde se att samma del av hjärnan som på hungriga reagerade på matbilder, var den del som reagerade när isolerade fick se bilder på glada människor.

Samtidigt är det inte lika enkelt att minska känslan av ensamhet som det är att stoppa hunger. Enligt brittiska Röda korset krävs det ”meningsfulla interaktioner” för att kunna bryta ensamhet. ”Att bara prata eller vara med andra är inte automatiskt ett skydd”, skriver organisationen med anledning av hur coronapandemin förvärrat läget.  

Lena Andersson, Marion Sobeck och Kerstin Terning mäter sina kunskaper om årtal, geografi, filmer och julsånger i quizzen som Pablo Rautenberg håller i.

Pandemins restriktioner sätter käppar i hjulet för alla som kämpar för att skapa de meningsfulla interaktionerna. Kulturpedagogen Gun Mattsson är en av dem.

Lokala medier i Göteborg kallar henne för eldsjäl efter att hon lyckats locka tiotusentals besök till mötesplatsen Livslust. Sedan 2007 har hon arrangerat hundratals föreläsningar och musikstunder där hon bjudit in kända personer som Björn Ranelid, Helen Sjöholm och Lill-Babs.

– Att arbeta med Livslust är så tacksamt att man kan jobba ihjäl sig, säger Gun Mattsson.

Göran Bång som tagit sig till Gun Mattsson på torget hör enligt statistiken till två riskgrupper för social isolering: Pensionär och man. Enligt SCB ökar risken för ofrivillig ensamhet efter pensionering och fler män än kvinnor blir isolerade.

– Kvinnor är bättre på att hålla kontakten. Damerna från min frus gamla syförening – ja det var väl mer en pratförening – har knackat på varje jul sedan hon dog och kommit med fika. Det sätter jag väldigt värde på, säger Göran Bång.

Genom att ta sig till de aktiviteter som Livslust erbjöd kunde han skingrade känslan av ensamhet, berättar han.

– Jag träffade 10–12 gubbar varje vecka. För en billig peng fick vi kaffe med dopp och levande musik. Nu när jag tar en promenad känner folk igen en. De flesta av de kontakterna har jag fått tack vare Livslust. Men nu kan vi inte ses. Den här pandemin är ett dråpslag för oss.

Pablo Rautenberg och hans kolleger, som kunde samla upp mot 450 deltagare innan pandemin slog till, ­måste nu tänka om.

Några andra som fortfarande försöker arrangera aktiviteter är äldresamordnaren Pablo Rautenberg och hans kolleger inom en av Göteborgs kommuns hälsofrämjande- och förebyggande verksamheter.

– Vi ser att vissa som var aktiva hos oss tar mycket stryk av isoleringen. Både fysiskt och psykiskt. Somliga som var i bra skick har fått mycket krämpor och blivit sjuka av isoleringen.

Han berättar att extra resurser satsas i form av enskilda samtal med dem som mår allra sämst. En av deras deltagare mådde så dåligt att hennes son var tvungen att hitta en lösning.

– Hon bara grät. Hennes son fixade till slut en husvagn som han ställde på sin tomt så hon kunde flytta in. De träffades utomhus och fikade, och det ledde till att hon mådde bättre.

Har behövt tänka kreativt

Innan pandemin bröt ut kunde verksamheterna Pablo Rautenberg jobbar med locka till sig upp till 450 deltagare i veckan.

– Vi har varit vana vid att marknadsföra våra träffar brett, men nu tänker vi tvärtom att det är bättre att inte gå ut till för många om vi till exempel ska ha musikunderhållning utomhus.

Han och kollegerna har behövt vara kreativa för att kunna hitta något som de kan erbjuda de socialt isolerade äldre i pandemitider.

– Vi kom på att vi kunde vara i en folkpark där det finns ett tak. Vi placerar ut stolar och markerar avståndet och har haft musikquiz, gymnastik, allsång och nutidsfrågor varje vecka.

Anna Ljung är en av många i landet som kämpar för att lindra den ofrivilliga ensamheten i Sverige.

Om Göran Bång stundtals känner av ensamhet, träffar pastor Anna Ljung via Anonyma Ensamma människor som bara stundtals känner av gemenskap. I bästa fall.

När hon ska beskriva känslan av ensamhet för någon som aldrig känt av den funderar hon en stund. Sedan säger hon:

– Du är i ett rum. Det har ett golv, fyra väggar och ett tak. Men rummet saknar fönster och dörr. Det finns inget sätt att ta sig ut. Eller för någon annan att ta sig in. Att ständigt leva i den känslan, jag möter människor som lever där, berättar hon.

Efter 28 år som pastor, nu i Visby missionsförsamling och sjukhuspastor på Visby lasarett, har hon sedan decennier tillbaka arbetat med sorg. Men trots det har samtalen i Anonyma Ensamma bjudit på nya insikter.

– Jag är förvånad över att möta så djup ensamhet. De flesta jag möter är i en kris. Många har kanske förlorat någon, inte kommit in i arbetslivet, eller fått sina goda relationer förstörda.

Ensamheten har en tydlig medföljare 

Varje tisdag sedan i mitten av september förra året har Tjelvarkyrkan öppnat sina dörrar för samtal om ensamhet. På trästolar som har placerats med två meters avstånd i en ring i det ljusa serveringsrummet har deltagarna kunnat prata om sin isolering.

För vissa har ensamheten en tydlig medföljare.

– Jag förundras över att många upplever ensamheten så skamfylld. När man saknar goda kontakter med någon är det vanligt att man skäms. Lyckas vi sätta ord på den känslan och någon lyssnar så minskar skammen, säger Anna Ljung.

Att prata är frivilligt, men hon har noterat att de som har varit tysta kanske bara behöver rätt förutsättningar för att öppna upp sig.

– Det är otroligt vad en kaffekopp i handen kan göra. Vissa kan känna sig bekväma att prata bara två och två under pausen.

"Måste skapa svängdörrar"

Anonyma Ensamma hann inte vara igång mer än två månader innan de hårdare restriktionerna tvingade verksamheten att stänga ner. Anna Ljung och hennes kolleger fick fatta ett svårt beslut. De ville inte behöva neka någon inträde om fler än åtta personer hade dykt upp. Det enda alternativet var att pausa verksamheten. För den som i dag behöver akut lindring erbjuder hon samtal på telefon.

Men om ensamheten är ett slutet rum som Anna Ljung beskriver det, hur bryter man ensamheten? Hon tänker åter igen.

– Vi måste skapa svängdörrar. Ibland lider personen på insidan av en förlamning och då behövs det någon som skapar en dörr utifrån, knackar på och frågar ”får jag stiga in i din ensamhet?”. Det krävs mod av den som skapar dörren att kliva in och möta sorgen och ångesten. Det går inte att dra ut den som är inne i rummet genom att säga: ”Äh, kom ut!”. Även om vi kanske inte kan få bort känslan av ensamhet kan vi i alla fall lindra den en stund.