Så botar vi den sjuka omsorgen

Många år av minskade resurser har skapat kris i dagens ­äldreomsorg. Vi frågade tre medarbetare – en biståndshand­läggare, en hemtjänstchef och en enhetschef på ett äldreboende – vad som måste förändras.

”Trygga anställningar är viktigt”

Marcus Gustavsson, enhetschef på äldreboendet Dicksons hus i Göteborg.

– Att gå omkring med ständig oro är slitsamt. Gör jag tillräckligt för hyresgästerna och för personalen? Det är tungt att bära på.

Coronakrisen har blottat problem i äldreomsorgen som har djupa rötter. Marcus Gustavsson anser att vi nu ser resultatet av många år med minskade resurser:

– En konsekvens är att vi måste bygga vår verksamhet på timavlönad personal. Utifrån de ekonomiska förutsättningarna har vi helt enkelt inte råd med fast personal på helgerna.

Han är noga med att poängtera att dessa personer är uppskattade medarbetare som gör ett bra jobb, men att timanställningar inte är en idealiskt grund att bygga verksamheten på.

– Trygga anställningar är en viktig del i detta. Man måste känna att man har råd att stanna hemma om man är sjuk. Tidigare lät Göteborgs stad de timanställda gå vård- och omsorgsprogrammet så att de blev utbildade undersköterskor. Det vore fantastiskt om staden kunde göra en sådan satsning igen.

Läs mer: Djupdykning i äldreomsorgen – därför ser det ut som det gör

Kompetensutveckling är ett annat område som brister, enligt Marcus Gustavsson. Drömmen vore att personalen fick kontinuerlig påfyllning för att kunna utvecklas i den komplexa yrkesrollen, men också här sätter ekonomin käppar i hjulen.

– Då måste man ersätta personalen med vikarier och det ryms helt enkelt inte i min budget. Tyvärr betraktas kompetensutveckling ofta som en kostnad som vi inte har råd med i stället för en livsviktig investering för framtiden.

Kanske kan regeringens och stödpartiernas besked i våras lösa en del av de problemen. 2,2 miljarder kronor under två år satsas på ett så kallat äldreomsorgslyft för att de anställda ska få betald utbildning på arbetstid.

Marcus Gustavsson välkomnar satsningen på kompetensutveckling, men är kritisk till att inte ett ord sägs om hur enhetschefernas villkor och förutsättningar ska förbättras. Med fler underställda än chefer jämfört med andra sektorer och med bristfälligt administrativt stöd är de en eftersatt grupp i dagens äldreomsorg, konstaterar han:

– Det krävs en ordentlig satsning på oss enhetschefer för att vi ska kunna fokusera på vårt grundarbete. Det vill säga att utveckla verksamheten och medarbetarna. Det känns som om vi första linjens chefer är lite bortglömda.

”Personalen måste ha kunskap om sjukvård”

Nicolaj Håkansson, verksamhetschef för den kommunala hemtjänsten i Kristianstad.

86 procent av de anställda i Kristianstads hemtjänst är undersköterskor eller vårdbiträden med undersköterskeutbildningens "basplatta". Tidigt i mars fick hela personalstyrkan extra kompetensutveckling i hygienrutiner. Fram till mitten av juni hade man inte haft ett enda fall av covid-19.

– Och vi har knappt haft någon vinterkräksjuka eller andra infektioner heller.

Men det kan bli en utmaning att upprätthålla den höga nivån, enligt Nicolaj Håkansson, eftersom det blir svårare och svårare att rekrytera utbildad personal. Och det är oroväckande eftersom äldre bor kvar hemma längre och omvårdnadsbehovet ökar.

– Hemtjänst är faktiskt hälso- och sjukvård. Det har blivit högaktuellt nu under corona men gäller även annars. Personalen måste ha kunskap om demens, psykiatri och stroke.

En genomsnittsbrukare träffar 18 personer under en 14-dagarsperiod. Det är inte ett resultat Nicolaj Håkansson är nöjd med. Men det är svårt att bemanna en verksamhet där behoven varierar under dagen och där även anställda blir sjuka.

– Det är en logistisk utmaning att ha både heltider och sammanhållna dagar i hemtjänsten. Vi har heltid som norm sedan 2016 och vår ambition är att få bort de delade turerna, men de förekommer fortfarande på helgerna på några av enheterna.

”Allting har förvandlats till en jakt på tid”

Annelie Hernow, biståndshandläggare inom äldreomsorgen i Göteborg.

21 år som biståndshandläggare gör att Annelie Hernow vet en hel del om bristerna i den svenska äldreomsorgen. Om tidspressen inom hemtjänsten och om äldre som inte får den omsorg som hon och hennes kolleger har beviljat.

Hon tar ett exempel: Om en omsorgstagare får beslut om tio timmar per vecka för service och omvårdnad, ska hemtjänsten tillsammans med den äldre göra en genomförandeplan.

– Min erfarenhet är att dessa möten ofta blir uppskjutna på grund av tidsbrist. Då utförs i stället de insatser som passar hemtjänstens verksamhet.

När planen väl tas fram, ibland flera månader efter biståndsbeslutet, har de äldre blivit uppfostrade, som Annelie Hernow uttrycker det, att vara nöjda med den omsorg som de dittills fått.

– Då vill de inte verka otacksamma, men mina uppföljningar visar att de äldre ofta är missnöjda och inte får den hjälp som jag har beviljat. Allting har förvandlats till en jakt på tid.

Så vad krävs för att komma till rätta med problemen? Utöver mer resurser vill Annelie Hernow se en organisationsförändring.

– Man borde dela upp personalen i en omsorgsgrupp, med undersköterskor med medicinska uppgifter, och en servicegrupp som hjälper till med tvätt och städ. Det skulle skapa mer kvalitet.