Kräver bättre balans i välfärden

Vilken välfärd vill vi betala för? Oavsett svar måste politikerna se till att personalen håller. För Åsa Plesner, debattör i Tanke­smedjan Balans, kommer medarbetarnas hälsa först. Hon gick själv in i väggen när hon var skoladministratör – två gånger.

Effektiviseringskrav heter det när ­kommuner och regioner vill få de anställda att jobba ”smartare” och därmed billigare. Enligt Tankesmedjan Balans är det ett sätt att skapa ekonomiskt utrymme för politikerna så att de kan hävda att de satsar på vård, skola och omsorg.

– Men eftersom verksamheterna inte kompenseras fullt ut för pris- och löneökningar och eftersom underskott från föregående år ska hämtas hem, blir satsningarna i själva verket nedskärningar, säger Åsa Plesner till det 40-tal välfärdsanställda som kommit till Berga teater i Öster­åker.

De är inbjudna av Visions lokalavdelning för att höra henne tala om kommunal budgetpraktik.

Hon illustrerar genom att visa Österåkers hemsida där den politiska ledningen utlovar satsningar på 80 miljoner kronor 2020. Hon klickar vidare till vård- och omsorgsnämndens siffror långt bak i budgeten och räknar ut att bara denna nämnd har ett besparingskrav på nästan tolv miljoner.

– Så här är det i sektor efter sektor, i kommun efter kommun. Och det är vi som jobbar i välfärden som får betala med vår hälsa.

Johan Agge, Eva Moberg Eknert och Pernilla Colbrand i Vision Österåker lägger upp planen för kvällen på Berga teater.

Gick in i väggen

Åsa Plesner betalade med sin hälsa – gick in i väggen två gånger på fem år – och lämnade till slut jobbet som skoladministratör och chef på en friskola. Det blev för nedbrytande att ideligen tvingas sänka kvaliteten för att försöka få skolan att gå runt.

– Vi handlade upp en billigare skolmatsleverantör och fick sämre mat. Jag tog in nya elever så mycket jag bara kunde och fyllde på i klasserna. Men hur mycket jag och mina kolleger än ansträngde oss lyckades vi inte spara så att vi klarade oss på skolpengen.

Eftersom hon är bra på matte kände hon sig trygg i att det inte var hennes fel att det inte gick ihop. Hon började läsa kommunens budget och såg hur skolpengen aldrig skrevs upp tillräckligt trots att lönerna ökade massor.

Gillar Twitter

Den som går in på Åsa Plesners twitterkonto ser att hon har skrivit över 53 000 inlägg – och då har hon ändå raderat några tiotusental. Mikrobloggen blev hennes sociala kanal under den andra sjukskrivningen.

– I dag tycker jag att den är ett fantastiskt ställe för att tänka i grupp och få motargument av andra samhällsengagerade personer.

Det var på Twitter hon lärde känna Marcus Larsson, fackligt aktiv lärare i Kungälv. De delade erfarenheten av att gå in i väggen och hade gjort samma analys i sina respektive kommuner. De började titta på fler kommuner och överallt såg de samma mönster med tal om satsningar inför medborgarna samtidigt som det görs åtstramningar i budgeten.

Granskade alla kommunbudgetar

Så småningom bildade de Tankesmedjan Balans och granskade samtliga 290 kommunbudgetar för 2018. De bloggar, skriver debattartiklar och föreläser. I somras kom deras bok ”De effektiva” som Åsa Plesner beskriver som en kampskrift, tänkt att avmystifiera offentlig ekonomi och ge medarbetarna råg i ryggen.

– Vår ingång är att välfärdsarbetarnas hälsa måste komma först – inte brukarna, patienterna eller eleverna. Inte för att det är synd om oss utan för att vi inte blir kvar i våra yrken annars.

Åsa Plesner kan numera ta ut lön en dag i veckan tack vare föreläsningsarvodena och swishande sympatisörer.

Åsa Plesner lämnade själv välfärden för att jobba på ett IT-företag – med eget rum och möjligheten att skjuta upp arbetsuppgifter när det är tajt. Hon tar sitt nuvarande jobb som exempel på hur effektiviseringar ska gå till. Alla vill ju ha en offentlig sektor som är varsam med skattemedel, som hon säger.

– Jag skulle göra ekonomiadministrationen billigare och började med att tänka ut hur. Jag kom fram till att vi skulle ersätta den redovisningsbyrå vi anlitat med ett ekonomisystem som personalen själv hanterar.
Det har blivit en merkostnad för inköpet och ett halvårs merarbete för att lära upp alla och få rutinerna på plats. Men när inkörningsperioden är klar blir den löpande kostnaden lägre.

– Det är en skitbra effektivisering, säger Åsa Plesner och jämför med hur välfärdens ekonomer och politiker gör:

– De försöker tvinga fram effektiviseringar genom att ta bort pengarna innan någon har bestämt hur det ska gå till. Det innebär att man varken har några pengar att investera i smartare lösningar eller tid till att få eventuella lösningar att funka.

Samvetsstress på golvet

Ekvationen bygger på samvetsstressen hos personalen på golvet. Det är svårt att sätta gränser för sitt arbete när man har en behövande människa framför sig.

– Det känns så klart absurt att säga till en hemtjänsttagare att systemet är riggat så att jag inte har tid att stanna på kaffe. Eftersom de flesta av oss valde den här branschen för att vi tycker om människor försöker vi kompensera in i det längsta, säger Åsa Plesner.

 

Vi har nått det demo­grafiska läge där det inte längre räcker att använda medarbetarnas hälsa som dragspel.

 

Orken kan fortfarande ta slut fort. Efter några föreläsningar är Åsa Plesner trött i en vecka.

Enligt finansdepartementet kommer det 2026 krävas 90 miljarder kronor mer än i år om vi ska bibehålla dagens standard i kommuner och regioner. Orsaken är framförallt att Sverige får allt fler yngre och äldre de kommande 15 åren, medan personer i arbetsför ålder inte ökar i samma takt.

– Vi har nått det demografiska läge där det inte längre räcker att använda medarbetarnas hälsa som dragspel. Nedskärningarna är så stora att vi till och med hör om uppsägningar av behöriga lärare och sjukhusanställda, säger Åsa Plesner.

Ni har analysen klar. Hur är det med lösningen?

– Vi är två tröttisar som har satt gränsen vid att läsa budgetar, uppmärksamma och utbilda. Men om vi ska ha en billigare välfärd måste vi prata om hur åtagandet ska se ut. Då får politikerna tala klarspråk och säga ”Vi lägger ner hemtjänsten och delar ut matpaket på torget”. Och det torget ska fanimej vara välbemannat så att de som delar ut maten orkar.

Facken då? De vill ju ha både löneökningar och en god arbetsmiljö för sina medlemmar, inte att den senare ska betala de förra.

– Vi menar att det behövs mer tvärfackligt samarbete i välfärden eftersom arbetsmiljöproblemen är gemensamma. Men det är inte enkelt att bygga allianser när man vartenda år ska förhandla i lönerevisioner där någon blir vinnare och någon annan förlorare.

Vadå, ska alla ha samma lön?

– Det är min personliga preferens och så har Marcus och jag det i Tankesmedjan Balans. Men även om man inte går så långt behövs det en röst i debatten som säger att alla som går till jobbet och gör så gott de kan ska ha det bra. Facken borde gå ihop för att säkerställa att det blir så.

Vad tror du om regeringens utlovade Välfärdskommission?

– Risken är att det blir en pratklubb. Ta Skol- kommissionen och Tillitdelegationen som skrev många kloka texter men tog bort allt sprängstoff. Vi kan inte gå runt det som påverkar ekonomi och maktförhållanden hela tiden, det är ju det som är politik.

Fram till fikat sjunker humöret på Berga teater.

– Det här låter som färre vikarier, mer ensambemanning och fler stopp på hemtjänstturerna, säger Åsa Plesner när publiken betraktar minusposten på 11,7 miljoner i Österåkers vård- och omsorgsbudget.

Efter fikat blir det pepp.

– Läs kommunala handlingar. Kräv svar på hur effektiviseringar ska gå till och hur planen ser ut för att skydda personalen. Tänk ”men vad i helvete, det här borde vi kunna göra något åt”. I princip i varenda svensk kommun finns det anledning att säga ”vad i helvete”.