”Få ser oss som människor”

Var fjärde invånare i Libanon är en syrisk ­flykting. De har fått det allt svårare. Regeringen jagar papperslösa och många ­libaneser ­anklagar syrier för att ta deras jobb. Nu har ­flyktingarnas situation blivit en facklig fråga.

Det är tidig morgon i en förort till Beirut. På andra våningen i ett lägenhetshus jobbar byggnadsarbetarna Hassoun, Ahmad och Mohsen med att renovera en lägenhet. De har redan arbetat ett par timmar och svetten dryper. Nu är det dags för en paus, Ahmad tittar ut på folket som passerar på gatan.

– Många libaneser ser oss som terrorister och föraktar oss, säger han.

Hassoun, Ahmad och Mohsen är alla från byn Hajeen i Syrien. De har åkt fram och tillbaka ­mellan Syrien och Libanon i många år. I början var de i Syrien under veckorna där de gick i skola och åkte till Libanon på helgerna för att jobba. I hembyn finns inga möjligheter för dem att tjäna pengar annat än genom jordbruk. Sedan kriget i Syrien blivit värre vågar de inte åka hem. De fruktar terrorgruppen IS och att behöva rycka in i armén.

Förhördes i två dagar

Männen berättar att libanesiska myndigheter börjat eftersöka syrier alltmer. En gång kom personal från Lebanese General Security, en statlig myndighet som jobbar med säkerhetsfrågor och kontrollerar vilka människor som kommer till och lämnar Libanon, till området där de bor och tog med en familj till polisstationen. Det var klockan fyra på morgonen. Familjen förhördes i två dagar men släpptes sedan.

Det finns också privatpersoner som vill skrämma syrier och visa att de inte är välkomna.

– En gång kom en man med uniform och pistol och sa att han var från säkerhetsmyndigheten. Han tog med mig till ett kontor. När jag kom dit var det tomt, han ville bara skrämmas. Han jobbade inte för staten, säger Mohsen.

Av Libanons cirka 6 miljoner invånare är uppskattningsvis 1,5 miljoner flyktingar från Syrien. Landets yta är mindre än Skånes. Tidigare har syrier kunnat åka fram och tillbaka, men 2014 stängdes gränsen och numera behöver syrier normalt sett ha arbetstillstånd för att komma till Libanon.

– Många blev plötsligt illegala när reglerna ändrades, säger Marc Ghazali, som arbetat på en internationell organisation i Beirut som ger juridisk rådgivning till syrier.

"Vill inte längre förnya våra papper"

I början hade Hassoun, Ahmad och Mohsen det ganska bra i Beirut. De tjänade tillräckligt för att försörja sig och kunde åka hem till Syrien när de ville. Men livet har blivit svårare.

– De vill inte längre att vi ska förnya våra papper. De vill deportera oss, säger Hassoun.

Ahmad fortsätter:

– De säger att vi tagit över arbetsmarknaden.

Att få åka till Frankrike är det som ger mig hopp. Det är allt jag tänker på, hela tiden.

Yasmin, som flytt från ­syriska Kurdistan till Beirut.

Männen syftar på de allt tuffare politiska åtgärder som regeringen infört för att få syrier ut ur landet. Det stora antalet flyktingar har kostat mycket för Libanon, ett land som går mot ekonomisk kris och har hög arbetslöshet. Tidigare i år beslutades att hus som inte är byggda på vissa sätt ska rivas. Det ledde bland annat till att libanesisk militär förstörde syriska flyktingars boplatser och många blev utan hem.

Stoppats på gatan

Det senaste året har flera människorättsorganisationer och tidningar rapporterat om hur militär och personal från Lebanese General Security allt oftare söker igenom flyktingläger i jakt på personer utan papper. Samtidigt arrangerar regeringen bussresor till Syrien och försöker få flyktingar att åka hem.

De tre byggnadsarbetarna har aldrig blivit gripna, de har arbetstillstånd, men vid flera tillfällen har de stoppats på gatan och krävts på identitetshandlingar.

– Vi är inte rädda, vi vet att vi inte har gjort fel, och vi är vana vid det här nu, säger Ahmad.

Under sommaren 2019 har libanesiska politiker tagit fram en strategi för att hitta folk som jobbar utan papper. På arbetsministeriet i Beirut är Georges Ayda generaldirektör. Han sitter på ett rymligt kontor, högt upp och med utsikt över kvarter fulla av människor och butiker.

Han berättar att arbetsplatser kan kontrolleras utan förvarning. Den som har anställda utan tillstånd måste böta. Dessutom måste man ha tre libaneser anställda för varje syrier.

– Det är ingen show, utan ett seriöst steg mot att styra upp arbetsmarknaden. Det handlar inte om att jaga syrier, säger Georges Ayda.

Pekas ut som problem

Människorättsorganisationer hävdar dock att syftet är ett annat: att få syrier ur landet. De ­syriska flyktingarna pekas nämligen ut som ett problem i media och av libanesiska politiker.

Inte mer än tio procent av de registrerade syrierna har arbetstillstånd, enligt UNHCR. Samtidigt jobbar många fler utan papper.

Varför har så få tillstånd?

– Vi har en hemsida med information om hur man ska söka tillstånd, men jag tror inte att folk går in och läser där. Folk har inte koll på reglerna, säger Georges Ayda.

Marc Ghazali, på organisationen som hjälper syrier med juridisk rådgivning, håller inte med.

– Det är för dyrt, eller så har man ingen sponsor.

Att få tillstånd kostar ofta flera hundra dollar. Samtidigt behöver man en person i Libanon som garanterar att man arbetar.
Flyktingarnas situation i Libanon och i flera andra länder i Mellanöstern och Nordafrika är så pass allvarlig att världsfacket Public Services International, PSI, startat det så kallade Migrantprojektet.

– Som fackförbund kan vi inte se på utan att göra något, säger Najwa Hanna, anställd på PSI.

Vill öka förståelsen

Projektet handlar om att öka förståelsen för migranternas situation hos libanesiska fack. Vissa fackförbund tyckte till en början att flyktingar inte var en prioriterad fråga för dem, särskilt inte då arbetslösheten bland libaneser är hög. Najwa Hanna tycker att det är en inställning som går emot vad facket innebär.

Att försvara arbetare är själva definitionen av facket. Vem som får hjälp ska inte handla om hudfärg eller ursprung.

Najwa Hanna

– Att försvara arbetare över hela världen är själva definitionen av facket. Vem som får hjälp ska inte handla om hudfärg eller ursprung.

Som ett led i projektet har PSI anordnat besök till flyktingläger, där fackrepresentanter själva fått se hur syrierna har det, samt seminarier där facken fått träffa representanter från bland annat flyktingorganisationer.

– De har fått se och höra om hur flyktingarna har det i verkligheten och efter det är många fack mer engagerade i projektet, säger hon.

Najwa Hanna berättar att det florerar många myter.

– Till exempel, är det sant att libaneser blir utkonkurrerade av syrier på arbetsmarknaden? Vi vet inte. Regeringen vill inte utreda det. Är det sant att den offentliga sektorn kollapsar på grund av flyktingar? Det vet vi inte heller.

Najwa Hanna tycker inte att det verkar som att regeringen vill ta ansvar för flyktingarna. Enligt henne finns det till exempel ingen tydlig plan för hur staten ska hjälpa syrierna.

– De använder istället flyktingfrågan för populistiska ändamål vilket skapar rasism.

Utrikesminister Gebran Bassil är en av dem som har gjort uttalanden som bedömts vara rasistiska. Han har till exempel sagt att de flesta syrier inte är rädda att åka hem.

Hassoun, Ahmad och Mohsen skulle åka på en gång om de kunde, för dem finns inget som kan ersätta landet där de har sina rötter.

– Jag saknar allt. Doften av Syrien. Luften i Syrien, allt, säger Hassoun.

Ahmad fortsätter:

– Jag vill bara kyssa marken när jag återvänder.

"Öppnar salonger utan tillstånd"

I en lugn del av Beirut driver libanesiskan Tania en skönhetssalong. Där inne står britsar på rad och det doftar lätt av rengöringsmedel och skönhetsprodukter. Tania är orolig för konkurrens från syrier som kommer och arbetar i Beirut.

– De kommer hit och öppnar salonger utan tillstånd. Själv arbetar jag hårt för att betala skatt.

Tania hade tidigare en kund som efter ett tag började begära rabatt, efter att hon upptäckt en salong ägd av en syriska som hade lägre priser. På frågan om affärerna går sämre nu, sedan fler syrier kommit till Beirut, tvekar hon.

– Nej, det har jag inte märkt än så länge. Men man vet inte vad som händer i framtiden.

Tania tycker regeringen är ansvarig.

– Syrierna respekterar inte lagen, men det är inte heller någon som tvingar dem att göra det. Som libanes skulle jag inte kunna komma till Syrien och öppna en salong, som syrierna kan här.

Hon fortsätter:

– Tycker du att det är normalt att ha så här mycket flyktingar? Hur kommer det sig att USA, Kanada och Europa inte tar ansvar? När vi hade krig, 1975–90, var det ingen som hjälpte oss. Men nu är det bara vi som hjälper syrier.

Störst andel flyktingar

Libanon är det land i världen som har överlägset störst andel flyktingar i förhållande till övrig befolkning. Tania hade tidigare en syrier som hjälpte henne i trädgården, för det fick han 400 dollar i månaden. Mannen saknade arbetstillstånd.

De säger att vi har tagit över arbetsmarknaden.

Ahmad, syrisk byggnads­arbetare, har svårt att förnya sitt arbets­- tillstånd.

– Jag hade ett annat sätt att tänka på den tiden, jag ville hjälpa syrier om jag kunde.

Vad tycker du är lösningen nu då?

– Alla borde åka hem och sen komma tillbaka om de vill, fast lagligt.

Uppe på ett berg i utkanten av Beirut, i ett rum med en fläkt, två sängar, en soffa och en kombinerad toa- och köksskrubb, bor Mohamad, Yasmin och deras barn Jaed och Diana. De är från Afrin i syriska Kurdistan.

Många i Yasmins familj har flytt utomlands, kriget gjorde att de inte kunde stanna i hembyn. Flera av dem har fått asyl i Frankrike. De flesta i Mohamads familj är döda, en av hans systrar mördades på väg mot Europa.

– Hon sköts till döds av turkiska vakter på gränsen mellan Syrien och Turkiet, säger Yasmin och brister ut i gråt.
Dottern Diana vilar lugnt mot Yasmins bröst. Yasmin torkar sina tårar och går in i köksskrubben och kokar kaffe som hon serverar i små koppar på en bricka.

Vill tillbaka till Syrien

Yasmin är villig att åka till vilket land som helst där familjen kan få uppehållstillstånd. Allra helst vill hon tillbaka till Syrien, där hon innan kriget hade planer på att bli läkare, men då det inte går är drömmen att återförenas med familjen i Europa. Men det finns inget sätt att ta sig dit som flykting annat än genom FN:s kvotflyktingsystem, som de stått på kö till i flera år. En resa med smugglare vill hon inte utsätta barnen för. Det vore att köpa sig en eventuell död på Medelhavet.

Hyran betalar de genom att Mohamad jobbar som dörrvakt i villan där de har rummet. Pengar till mat får de genom olika ströjobb som Mohamad tar. Han kommer in i rummet, svettig efter en arbetsdag.

Hur ser du på framtiden?

– Jag önskar att du inte frågade, för det finns ingen framtid, säger han.

Yasmin får frågan om hur hon lyckas hålla modet uppe trots att de lever i en svår situation.

– Att få åka till Frankrike är det som ger mig hopp. Det är allt jag tänker på, hela tiden.

Mohamad kan inte förnya sina papper – dels för att han inte har någon sponsor och dels för att det har har blivit svårare att få arbete. Det finns regler om att syrier bara får jobba inom jordbruk, renhållning och bygg.

Tillbaka till Georges Ayda, generaldirektör på arbetsministeriet. På frågan om varför syrier bara får arbeta inom tre branscher svarar han:

– De får jobba där de behövs, vi gör en bedömning från fall till fall.
Amnesty har riktat kritik mot Libanon och menar att det är diskriminering när en grupp inte får arbeta på samma villkor som andra.

Hur ställer du dig till den kritiken?

–Jag håller inte med om anklagelsen. Så länge det finns ett behov av arbetskraft stänger vi inte våra dörrar, säger Georges Ayda.

Han fortsätter:

– De som skriver dessa rapporter får pengar av internationella organ. De gör problemen större för att ha något att skriva om. Jag tror att många av rapporterna är falska.

Varför har ni släppt in så många syrier i Libanon, om de inte får en ordentlig chans att leva här?

– De flyr från krig, vi måste ta hand om dem. Vi är en stor familj.

Byggnadsarbetaren Ahmad upplever det inte som att han och andra syrier blir väl omhändertagna i Libanon. Han syftar bland annat på hur de kan bli stoppade på gatan för ID-kontroller och att det är svårt att förnya sina papper.

– Politikerna verkar inte bry sig om att vi också är människor, avslutar Ahmad.