"Mina händer är våta av mina barns tårar och jag vill inte torka dem för jag vill påminnas om dem hela tiden". Det sa en facklig kollega när vi bara någon vecka efter Rysslands invasion sågs i ett digitalt möte.
Chocken över att vardagen slagits sönder var brutal och den är återkommande i de kontakter vi har med fackliga kollegor och nya ukrainska vänner. Det ofattbara i det oprovocerade våldet. Ukrainarna vill bara leva sina liv i fred och frihet. Ta hand om sina familjer, gå till sina jobb och leva sitt liv. Allt detta slår Putin och det Ryssland som står bakom honom sönder.
Vision och hela den samlade fackliga rörelsen fördömer Rysslands anfallskrig. Det är folkrättsvidrigt och borde genast upphöra.
Jag skäms att kriget nu börjar bli vardag här, att vi vänjer oss vid att kriget pågår, att vi vet att övergrepp likt de i Butja pågår men att världen trots fördömande och sällan visad solidaritet inte förmår stoppa dem. Men vi ska lägga skammen där den hör hemma. Det är Putin och Rysslands skam.
Från våra systerförbund hör vi om en ny facklig verklighet, om hur man istället för löner och villkor ställt om till att rädda medlemmars liv och ge stöd till döda medlemmars anhöriga. Nu ägnas fackliga möten för att planera distribution av mat och medicin.
Dagar efter Rysslands tillbakadragande från staden Butja, strax efter att vi alla smärtsamt tagit del av bilderna på avrättade civila och massgravar, pratade jag med Ivanna och Yurii. Då planerade de för att åka till Butja med bröd och vatten, som de inte haft tillgång till på en månad. För att åka och hjälpa sina vänner och arbetskamrater, som de inte visste om de levde. Orden räcker inte till i ett sådant samtal.
Mellan offentliganställda i världen och i Europa finns en stark solidaritet. En medvetenhet om vad det innebär att jobba i samhällets tjänst, om vad det är som är hotat. Allas vår frihet.
Klubbar och avdelningar i Vision har visat enorm generositet sedan krigsutbrottet. Jag är stolt över att vi tillsammans via vår Solidaritetsfond samlat in över en halv miljon kronor på bara en månad. Det är facklig styrka.
Genom Trade union lifeline som startat med stöd av flera svenska fack, arbetar vi tillsammans för att samordna med boende, mat, medicin och utrustning som behövs för att rädda liv. De insamlade pengarna ska gå till akuta insatser, men också återuppbyggnaden av det fackliga arbetet.
Vardagen fortgår, även i kris och krig. När krigslarmen ljuder går många ukrainare fortfarande till jobbet. Samhället måste i den utsträckning det är möjligt fungera.
Offentliganställda, Visions medlemmar och systermedlemmar i Ukraina, ser till att det finns vård och omsorg, energi och infrastruktur. De är demokratiarbetare och bär upp det samhälle som är under attack, från virus eller militärt våld.
Ljuset i det mörka, fruktansvärda kriget, är att det innebär ökad solidaritet mellan människor. Fackliga i Ukraina berättar om hur gemenskapen stärkts, att fler ser kraften i facklig organisering. Och kanske är det inte så konstigt. Den fackliga rörelsen är en solidaritetsrörelse och en fredsrörelse.
Vi står här i dag för att uttrycka vår solidaritet med Ukraina och det ukrainska folket.
Detta måste få ett slut. Vi kräver att Ryssland omedelbart drar sig tillbaka.
Slava Ukraini!
Veronica Magnusson, förbundsordförande