Han kämpar för att få tillbaka torsken

Går det att återställa miljön i ett varmare hav efter åratal av överfiske och övergödning? 8+ fjordar försöker – och en hel del har blivit bättre. Men man väntar fortfarande på att torsken ska komma tillbaka.

1971: 96 torskar – av alla storlekar

2020: Sex ynkliga små firrar.

Niclas Åbergs powerpointbilder illustrerar vad som hänt med torskbeståndet i Kattegatt.

– Förr var det mycket fisk här i fjordarna. Mina kusiner och jag sprang på bryggorna och fångade en massa torsk, på kastspö eller genom att sitta och meta med linan från båten. Det var på 70- och 80-talet.

→ Släpper ut hajar på jobbet

→ Här rustar kommunen för stigande havsnivåer

Nästa bild är tagen från Tjörnbron: En klarblå vattenspegel, solen glittrar. Vad kan vara galet här? Det kan man verkligen undra, men det finns stora problem under ytan.

Niclas Åberg är projektledare för 8+ fjordar, ett samarbete mellan de fem kommunerna Stenungssund, Orust, Tjörn, Uddevalla och Kungälv. Stenungsund, vars kommunhus vi sitter i, är samordnare och han har varit med sedan starten. Han berättar hur allt började vid millennieskiftet då han var engagerad i Naturskyddsföreningen:

– Människor var inte nöjda, fisken de fick var bara småfisk och det var geggigt och kleggigt i badvikarna.

Problemen hade smugit sig på under 1980- och 1990-talet. För mycket fiske och övergödning från jordbruket var de huvudsakliga orsakerna.

Folk vände sig till kommunen. Gör något! Sedan tog det åtta år från protest- till projektstart. Sedan 2010 är det förbjudet att fiska torsk, kolja och bleka på hela insidan av Orust.

Men även om människor numera lämnar torsken ifred finns det ”spöken” på havsbotten som fortsätter fiska. Det är borttappade hummertinor och nät som agnar sig själva genom att fisk och andra djur fastnar, svälter ihjäl och drar till sig ny fisk i en ond cirkel.

– Vi har fått upp tinor som legat på botten och fiskat i 8–10 år, säger Maria Alm.

Hon är miljöstrateg med 30 procent av sin tjänst i 8+ fjordar, och leder arbetet med ”Spöknätsjägarna” som försöker få upp redskapen.

Spökredskap upplockade från havsbotten. De kan fortsätta fiska i många år.

Det finns flera metoder. Man kan dragga från en båt, skicka ner en undervattensdrönare med kamera och gripklor, eller helt enkelt använda sina ögon och båtshaken när det är lågvatten och neddragna fiskekulor blir synliga.

– Vi samarbetar med frivilliga dykare som hjälper till att identifiera var spökredskapen finns, så att vi vet var vi ska dragga, säger Maria Alm.

Denna dag är hon själaglad – 8+ fjordar har precis fått besked om 4,4 statliga vattenvårdsmiljoner till Spöknätjägarna 2. Den här gången ska man samarbeta med Sveriges lantbruksuniversitet och försöka få en klarare uppfattning om spökfiskets omfattning.

Vi sitter i Café Solsidan – kommunhusets cafeteria – och molnen spricker upp över gästhamnen utanför fönstren. Nattens regn var efterlängtat. 26 millimeter som borde ha varit det dubbla.

Allt hänger ihop när man jobbar med ekosystembaserad havsförvaltning, förklarar Niclas Åberg och Maria Alm.

8+ fjordar har inventerat drygt 120 vattendrag och vissa var torrlagda redan i början av sommaren. Men det går att åtgärda, enligt Niclas Åberg.

– Alla åar och bäckar är mer eller mindre påverkade av att vi människor dränerat och tagit bort våtmarker. Har du grävt ett dike går vattnet fort ut havet – tjoff.

Nu har man lagt i backen, återskapar våtmarkerna och lägger tillbaka sten och grus, så att vattnet sipprar ut långsamt.

Utgångspunkten för allt man gör är att allt hänger ihop. Insatserna vid vattendragens källa återspeglar sig i ute havet och vice versa. Därav helhetsgreppet.

Niclas Åberg minns en tid då det mest skrevs rapporter inom vattenvården. I dag är det verkstad. 8+ fjordar driver ett 20-tal projekt varav flera har delprojekt. Vi ska få se ett par och sätter oss i bilen som tar oss till Munkeröds industriområde.

När den hårt trafikerade vägen genom området anlades i början av 1960-talet blev det tvärstopp för fisken som brukat simma upp för Munkerödsbäcken för att leka.

– Man sprängde berget rakt av och ledde vattnet över kanten. Det blev ett mindre vattenfall, säger Niclas Åberg och pekar på det ställe där bergväggen var vertikal.

Två meter. Så högt kan inte havsöringen hoppa.

Genom att ta bort vandringshinder och göra enkla fiskevägar som den här i Munkerödsbäcken har Niclas Åberg och hans arbetskamrater fått ut mycket öring i havet.

8+ fjordar flyttade stenar och satte dit några plankor som dämde upp vatten i en mindre damm där fisken kan ta sats. Nu passerar massor av öring igen – på väg uppför bäcken för att fortplanta sig, och åt andra hållet när leken är klar.

– Det är inte alltid de stora insatserna som behövs. Har man kunskapen räcker det ibland med små åtgärder för att få stor effekt.

Så var det det här med geggan och klegget. Niclas Åberg var lärare en gång i tiden och förklarar pedagogiskt hur den mycket förenklade näringspyramiden ut.

– De stora rovfiskarna äter småfiskar som sandstubb och spigg, som äter märlkräftor och tånggråsuggor, som äter de kletiga algerna vi inte vill ha när vi badar i våra vikar.

De stora rovfiskarna håller med andra ord ordning på ekosystemet. När de fiskas bort blir det mer småfisk och färre smådjur. Och när smådjuren blir färre blir det överväxt av alger. Det förstör ålgräset på havsbotten som är en viktig livsmiljö för det marina djurlivet.

60 procent av ålgräsängarna i Bohuslän har försvunnit sedan 1980-talet.

– Men vi tror att de har börjat återhämta sig nu.

20,5 grader. Displayen på 8+ fjordars båt, en 21 fots Ockelbo, visar vattentemperaturen i Halsefjorden. Niclas Åberg älskar havet – både när det är spegelblankt och när det ryter, som hans mormor brukade säga.

– Vi var i Uppsala nyligen och där finns mycket fint att titta på. Men jag tittade helst ner i Fyrisån. Jag söker mig till vatten.

Badbyxorna är alltid med och nu åker de på. Regnet börjar falla igen när Niclas Åberg hoppar bomben i fjorden. Han kommer upp med två blåmusslor i näven. Han ser nöjd ut.

Displayen ger fakta om området runt och under båten.

Forskningen vet inte riktigt varför de naturligt förekommande blåmusselbankarna har minskat i omfattning men man tror att klimatförändringarna bidrar. Nu försöker 8+ fjordar få tillbaka musslorna för de gör stor nytta för havsmiljön.

Ett hundratal meter bort odlas musslor på rep som hänger ner från tunnor i skeppssättningsliknande formationer. Under oss vilar 70 ton blåmusslor i återetablerade bankar. Det är de fula musslorna från odlingen – de som har kalkmaskar på skalet och som människor inte vill äta – som läggs på bankarna där de förhoppningsvis blir fler.

– Det verkar funka, säger Niclas Åberg.

Musslor är ”havets kor” som betar plankton och filtrerar vattnet.

Varje år sätter 8+ fjordar ut hundratusentals importerade ålyngel, man åker ut med skolklasser på havet och man skapar arbetstillfällen. Nu senast för fjordguider som tar ut turister för att fiska havsöring.

Ett annat projekt handlar om torskens fiender inom djurlivet – sälen och skarven.

Det har aldrig funnits så mycket säl och skarv i området som nu och det pågår en het debatt om hur det påverkar de skyddade fiskbestånden.

– En del tycker att det enda vi har åstadkommit när vi förbjudit människor att fiska är att skapa en stor säl- och skarvmatningsstation. Frågan är om fisken överhuvudtaget kan komma tillbaka under sådana förhållanden, säger Niclas Åberg.

Varje månad inventerar man hur mycket säl och skarv som finns och man samlar in spyor och avföring för att se vad djuren äter och hur stor påverkan det har på fiskbeståndet. Vissa anser att säl- och skarvjakt är torskens enda räddning.

8+ fjordar är nu med som pilotområde i ett treårigt projekt - Ekosystembaserad havsförvaltning – som drivs av Havs- och vattenmyndigheten. Inom ramen för det ska man eventuellt införa skyddsjakt för att minska rovätandet.

– I ett område under en period. För att se om torsken kommer tillbaka.

Alla dessa projekt och allt detta arbete men bara sju anställda på fem heltidstjänster. Hur går det ihop? Utan samarbetet med företag, föreningar och frivilliga skulle det inte fungera.

Med på båten är Gösta Bring som har varit med som frivillig ända sedan det första stormötet på Nösnässkolan 2000. Då var han chef i näringslivet och ordförande i Stenungsunds sportfiskeklubb, nu är han pensionär.

– Vi tyckte det var katastrof redan för 23 år sedan och det blir bara sämre. Vi håller på att få en annan fauna i havet, det har blivit obalans i hela systemet, säger han.

Gösta Bring är en av många frivilliga i 8+ fjordar.

Han anser att det är människans kortsiktighet och bekvämlighet, tillsammans med bristen på beslutsfattande från myndigheterna, som har varit de största bromsklossarna genom åren.

–  På senare tid har det blivit bättre, vi har fått väldigt mycket stöd och pengar till olika projekt, säger Gösta Bring.

Ger upp gör han inte.

– Nej, man måste hänga i. Det är långsiktigt trögt arbete som gäller.

Niclas Åberg blickar ut över Halsefjorden. Fisket har begränsats, vattenkvaliteten är bättre, man har lyckats bra med öringbeståndet. Han är optimist.

– Jag ser att det går åt rätt håll. Sedan kan saker ta längre tid än vad många trott och hoppats.

Till exempel torskens återkomst.

20,5 grader i vattnet är för varmt. Den vill ha det kallare, mer än 20 grader i ett par dagar gör att den dör.

Är det kört då? Klimatförändringarna gör ju att det blir ju varmare i haven?

Den kanske kan anpassa sig, hoppas Niclas Åberg. Det är därför det är så viktigt med ett stort bestånd.

– Då får du en genetisk spridning och förhoppningsvis några varianter som trivs bättre. Och det finns ju torsk i Engelska kanalen och neråt Biscaya där det är betydligt varmare. Det kanske blir så att den flyttar hit och vår flyttar åt nordväst. Vi får se.