Efter flykten till Sverige: Mitt jobb är mitt andra hem

Ett andra hem för någon som flera gånger har ryckts bort från sitt första. I Mora, och i jobbet som biblioteksassistent, har ensamkommande Mahdi Hoseyni hittat stabiliteten. Även om den också kan bli tillfällig.

Nobelfredspristagaren Shirin Ebadis memoarer. Azar Nafisis ”Att läsa Lolita i Teheran”. Dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestanis ”Alltid i mitt hjärta”. Dessa och sex andra böcker om Iran står uppradade under skylten ”På tapeten”.

På pelaren på biblioteket i Mora där de står möts Mahdi Hoseynis dåtid och nutid. Landet han lämnade och arbetsplatsen han fick.

Tre år efter att han kommit till Sverige från Iran, som en av 35 000 ensamkommande flyktingbarn 2015, började han nämligen jobba deltid här vid sidan av gymnasiestudierna.

– Kvinnan som jag i dag kallar min svenska mamma kände chefen Sonja, som behövde någon som kunde göra enklare saker här. Så jag började hoppa in några timmar då och då för att sätta chip i böcker, berättar han.

Föddes i Afghanistan, växte upp i Iran

Mahdi Hoseyni föddes i sydöstra Afghanistan, i Ghazni, ett av landets medelstora städer, och flyttade som litet barn tillsammans med sin familj till Irans mångmiljonbefolkade huvudstad Teheran. 

– Innan Sverige hade jag aldrig varit på bibliotek. De är till för akademiker i Iran och jag och mina vänner trodde att man skulle handla för att ens få komma in. Men här i Sverige är biblioteken inte bara för böcker, utan också för att människor ska få träffas, säger Mahdi Hoseyni.

Kanske en av böckerna som Mahdi Hoseyni snart kommer att läsa för dottern Hilda.

Och det är just mötena med andra som gör jobbet som biblioteksassistent så roligt, tycker han.

– Det är inte som i skolan där man bara pratar med människor man känner. Här träffar man människor man aldrig skulle ha träffat. I början visste jag inte om jag skulle förstå alla dialekter, men det gick bra, bara jag lyssnade ordentligt. Så jag har lärt mig bemöta olika sorters människor.

Uppmanar alla att använda bibliotek

I mitten av biblioteket omfamnar platsbyggda runda röda soffor pelarna av samma färg i den låga tegelbyggnaden. Förutom biblioteket huserar bygganden även kulturhus och bygdearkiv.

– Det är så mycket som händer här som jag inte visste om. Varje dag, varje minut lär man sig så mycket nytt om samhället och kultur. Jag vill verkligen uppmana alla att använda bibliotek. Om inget annat så för att många kloka människor dyker upp här, säger Mahdi Hoseyni.

Jobbet som biblioteksassistent har lett till många helt nyfunna relationer. Och det gäller inte bara med kollegerna. Mahdi Hoseyni har fått en fördjupad relation till litteraturen.

– Vi är bästa vänner faktiskt. Det tar tid att lära känna litteratur. Den ger dig så mycket som är bra för dig. Även om jag inte läser så mycket som många andra så tycker jag om att göra det. Att ha människor omkring sig som pratar om böcker påverkar verkligen suget att läsa mer, berättar han.

Mahdi Hoseyni visar upp en av böckerna som han rekommenderar andra att läsa.

”Känner det i blodet”

Bland författarna som har hjälpt honom reflektera över sitt eget liv finns Jonas Hassen Khemiri och Khaled Hosseini. En bok som kom honom nära och som han rekommenderar alla att läsa är Arkan Asaads ”Blod rödare än rött”.

– Jag känner igen det han skriver om. Jag känner det i blodet.

Chefen Sonja Viklund, fäster sig då och då vid orden Mahdi Hoseyni använder.

– Mahdi har många styrkor, och en av dem är språket. Han är en språkmänniska och har känsla för språk, uttal och kan känna igen ljudbilden av många språk. Jag vet att han inte har de ambitionerna, men han hade kunnat bli språkvetare.

Har försökt skriva om sitt liv

Att vara omgiven av böcker och ord har fått Mahdi Hoseyni att flera gånger försöka skriva om sitt liv. Men att gå tillbaka i minnena och redogöra för allt han har varit med om är svårt.

– Jag har försökt tre gånger. Första gången skrev jag en sida. Andra gången sex och tredje gången 15 sidor. Men det var för jobbigt. Det skadar mig att se tillbaka på mitt liv har jag insett. Och jag vet inte vem som skulle vilja läsa min historia.

I varje land är han oönskad. I varje hem är han bara tillfälligt. Så har Mahdi Hoseyni känt hela livet.

Som många andra ensamkommande 2015 fick han avslag på sin asylansökan, men kunde med hjälp av gymnasielagen 2018 vara kvar och plugga vårdprogrammet på Komvux.

”Trött på att bli sämre behandlad”

Redan för ett år sedan skulle han ha fått besked om han fick stanna i Sverige i ytterligare tre år, men beslutet från Migrationsverket har dröjt. Just nu befinner han sig i limbo. Inte papperslös, men inte heller helt säker på hur framtiden blir. Vilken dag som helst kan det komma, beskedet som kastar om hela hans tillvaro.

Han använder en liknelse från sitt jobb för att beskriva sitt liv.

– Det är som att jag har ett chip i mitt bakhuvud. Även på den bästa av dagarna finns den där, tanken att Migrationsverket avgör min framtid. Jag är trött på att bli behandlad sämre bara för var jag är född. I Iran hade jag inte alla rättigheter för jag var afghan. Här har jag inte samma möjligheter för att jag är flykting.

Professionell trots oklar framtid

Grundinställningen att vara oönskad överallt märks av ibland, berättar Sonja Viklund.

– När vi skrev på för en tillsvidareanställning så sa jag till dig: ”Du det här känns bra” och du svarade: ”Ja, om folk vill ha mig här”. För mig var det självklart att kollegerna ville jobba med dig. Det gjorde ont i mig att höra att du går omkring med känslan av att inte vara önskad.

Sonja Viklund, Mahdi Hoseynis chef, tycker att språket är en av hans stora styrkor.

Samtidigt betonar hon att Mahdi Hoseynis oro för framtiden inte påverkar hans arbetet.

– Mahdi är så professionell att inte det märks. Han har ju ett litet barn också, så det är svårt att veta om det är de svåra tankarna som påverkar eller bara en jobbig natt med ett barn. Men han klagar inte, utan säger bara ”det behövs kaffe”.

– Kaffe är lösningen, säger Mahdi Hoseyni skrattande, men medger samtidigt att känslan av att vara oönskad påverkar hur han tar emot feedback. Att han faktiskt kan bli ledsen och ta det personligt om han får veta att han har gjort något fel.

Bidrar med sina språkkunskaper

Språket är den bitterljuva avskedsgåvan Mahdi Hoseyni har fått med sig av att inte kunna bo kvar i Afghanistan, Iran och Turkiet. I dag talar han förutom svenska och engelska, även dari, persiska, turkiska. Och eftersom hans fru talar nordkurdiska kurmanji kan han göra sig förstådd även på det språket. 

– Det kommer hit ganska många människor, från folkhögskolan och svenska för invandrare, sfi, och Mahdi kan möta dem på deras modersmål. Ibland vill de till och med att han ska följa med och agera tolk utanför biblioteket. Men då gäller det att sätta gränser för hur mycket man har möjlighet att bidra med, säger Sonja Viklund.

Mahdi Hoseyni hjälper till att översätta en enkät för besökare av kulturhuset och biblioteket.

Det hinner inte gå mer än en timme efter det uttalandet innan en daritalande man behöver Mahdi Hoseynis hjälp med fylla i en besöksenkät för biblioteket och kulturhuset. 

De sätter sig ner på de röda platsbyggda sofforna och går igenom frågorna: Hur gammal är du? Hur ofta besöker du kulturhuset? Vad tycker du om öppettiderna? Vad vill du se mer av?

Mahdi Hoseyni översätter och förklarar.

”Vill hjälpa människor”

Ibland, när tankarna om den ovissa framtiden är blir för tunga, lyser han upp mörkret genom att tänka på dottern Hilda. Hon fyller snart fyller ett halvår och är precis som Mahdi Hoseynis fru svensk medborgare.

Skulle han kunna bli kvar i Sverige drömmer han om att utbilda sig till yrken där han kan stötta andra i krissituationer.

– Jag har insett att jag tycker om att hjälpa människor. I första hand skulle jag vilja bli deltidsbrandman, för polis kan jag inte bli eftersom jag inte är svensk medborgare. Men jag kan också tänka mig bli ambulanssjuksköterska.

Beslutet om han kommer kunna vara kvar med sin familj i Sverige ligger i Migrationsverkets händer. Men trots det ovissa läget har han ändå hittat en trygghet bland böcker och kollegerna på biblioteket i Mora.

– Mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Det här är mitt andra hem. 

Läs mer: Han engagerar sig för ensamkommande 

Läs mer: Flydde från Kiev - hjälper landsmän i Lysekil