Flydde i bil från Kiev till Lysekil

Samma dag som Ryssland invaderade Ukraina lämnade ­Katya Rozenko lägenheten i Kiev. I dag är hon samhällsguide i Lysekil och hjälper landsmän som också flytt till kommunen.

Hårfrisörska, sömmerska, chaufför, takläggare, hotellstädare… Lägesrapporten i mitten av juni talar om att 62 procent av de vuxna och arbetsföra ukrainarna i Lysekil har fått jobb, bara ett par månader efter ankomsten till kommunen.

Mycket tack vare Katya Rozenko, samhällsguide sedan den 1 april.

Läs även om Visonsmedlemmarna som på olika sätt arbetar med kriget i Ukraina.

– Jag hjälper ukrainska flyktingar att få ett lättare liv här. En del klarar att fixa det mesta själva men de flesta vet inte hur de ska göra. Jag svarar på frågor och löser problem runt samordningsnummer, dokument och myndighetskontakter. En del äldre behöver vård och då ser jag till att de får träffa en doktor, säger hon.

Hon är själv en av de runt 150 ukrainare som har kommit till Lysekil på grund av kriget i hemlandet.

Betydelsebärande tatuering

”Whatever happens, don’t let go of my hand”. Orden på insidan av Katya Rozenkos överarm fick en betydelse hon inte kunde förutspå när hon och hennes man gjorde varsin likadan tatuering för många år sedan.

När Ryssland invaderade Ukraina och explosionerna började höras i Kiev den 24 februari ringde och messade vännerna i Lysekil – ”kom hit!”

– Vi bestämde att vi måste göra något, det var ett snabbt beslut. Jag packade ett par jeans, lite sportkläder, det absolut nödvändigaste, och tänkte att vi får se vad som händer. Vi satte oss i bilen och åkte västerut. Jag trodde nog att vi skulle vara tillbaka efter tre fyra dagar.

Köerna var långa och när de nådde den polska gränsen var det sex kilometer stillastående bilar i fyra filer. Ett par timmar senare hade kön vuxit till 16 kilometer.

– Det var som i en mardröm, som när du för­söker springa men inte kan röra dig.

Tre dygn och många beslut senare var de i ­Sverige. Katya Rozenko, hennes man och deras elvaårige son. Och katten, Mia.

– Jag fick med min största skatt, min familj.

När de närmaste kommer på tal kommer också tårarna.

Åtta lastpallar med förnödenheter

De svenska vännerna tog emot i Lysekil. Nästan på direkten bestämde de tillsammans att de ville ordna med en insamling till de hårdast drabbade delarna i östra Ukraina.

Hon Nhat Mai från Odessa kom till Lysekil i mars. Nu ­har han fått sommarjobb på campingen. Men det var inte så många dagar så han ber Katya Rozenko om hjälp att hitta mer jobb.

– Våra vänner hjälpte oss att nå ut med information och svenskarna gav kläder, tält och mediciner. Några kom med shoppingvagnar där vi kunde samla sakerna och andra hjälpte till att ordna lastbilsfrakten. Det var fantastiskt, vi fyllde åtta lastpallar.

När hjälpen åkt i väg kom tankarna på allt det svåra tillbaka. Vad skulle hon göra nu för att skingra dem?

I tremiljonersstaden Kiev jobbade Katya Rozenko som chefssekreterare på en advokatbyrå. Kanske är det därifrån hon har fått den problemlösnings- och organisationsförmåga som hon använde nu? I botten är hon lärare i engelska och ukrainska.

Gick upp till kommunen

Förutom dessa två språk talar hon också ryska flytande. Och eftersom hon hälsat på sina svenska vänner flera gånger kunde hon en del om Lysekil. När hon fick höra att kommunen skulle ha ett möte påföljande dag, för att planera för mottagandet av en buss med ukrainska flyktingar, gick hon dit och frågade om hon kunde hjälpa till.

”Naturligtvis! Kom hit och översätt”, blev svaret.

– Det var början på min relation med kommunen. Sedan beslutade de sig för att anställa mig, för det kom så många. Tre bussar på två dagar.

Kollegan Bo-Göran Dahlberg talar ryska liksom Katya Rozenko och många ukrainare som flytt hit.

Nu tar Katya Rozenko och kollegerna Bo-Göran Dahlberg och Kenneth Fogelström emot Lysekils ukrainare i kommunhusets kontaktcenter varje dag. Rummet på entréplanet har glasvägg mot gatan, en tapet visar hamnen och båtarna.

Besökstrycket varierar från dag till dag. Ibland kommer ingen, ibland tio på en gång. Då delar de tre på sig, någon går ut i foajén, den tredje till ett annat rum.

– Jag känner att jag gör något bra här, säger Katya Rozenko.

Alla vill jobba

Precis som hon själv vill alla besökare som kan jobba ha ett arbete. Både för att få en inkomst – Migrationsverkets dagpeng på 61–71 kronor för en vuxen räcker inte långt – och för att ha något konkret att fokusera på.

Kontaktcentret samarbetar med kommunens arbetslivsförvaltning. Där har arbetsmarknadskoordinatorn tagit kontakt med Lysekils arbetsgivare, frågat efter deras kompetensbehov och matchat med kompetensen bland ukrainarna.

Och arbetsgivarna i sommarstaden har ställt upp. Det är frågan om säsongsarbeten i de flesta fall, på restauranger och hotell. Jobb som de ukrainska läkarna, småföretagarna och administratörerna är överkvalificerade för.

– De flesta har en bra utbildning och hade bra arbeten i Ukraina. Men eftersom de inte kan svenska, och många gånger inte engelska heller, kan de inte få sådana jobb här. Därför kommer de ofta och frågar oss när de kan börja i svensk­undervisning, säger Katya Rozenko.

Får inte gå sfi

Det är bara det att de ukrainska flyktingarna inte får läsa svenska för invandrare, sfi. Det tillåter inte massflyktsdirektivet. Så när barnen lär sig språket i skolans introduktionsklasser måste de vuxna hålla till godo med studieförbundens svenskcirklar och kyrkans språkcafé.

Katya Rozenko är imponerad av hur snabbt och kraftfullt Lysekil fixat allt som gått att fixa runt de ukrainska flyktingarna.

– Det är vårt största problem, säger Katya Rozenko som själv går en gratis online-kurs i Folk­universitetets regi.

– Men det är inte så många lektioner, tio totalt bara.

Det vita fyrhuset längst västerut på Stångehuvud är Katya Rozenkos favoritplats i Sverige. Hav och horisont åt alla håll. Hit går hon för att tänka och bringa ordning på hyllorna i huvudet, som hon säger.

– I mars, när vi var nyanlända, var solnedgångarna väldigt vackra. Himlen blev rosa och lila, otroliga färger, säger hon.

Håller kontakt med familj och vänner

Hennes mamma och bror finns nu också i Sverige, vännerna är utspridda i Europa. Men en del nära och kära är kvar i Ukraina, några som soldater i armén. Hon håller kontakt med alla, även kollegerna på advokatbyrån, via appar och telefon.

– Inte varje dag men varje vecka. Och när jag hört att något hänt skickar jag så klart meddelanden och frågar var de är och om de är OK.

Advokatbyrån har fortfarande verksamhet, men på sparlåga. Chefen är på plats och Katya Rozenko hoppas att hon kan gå tillbaka till sitt jobb om och när det går att återvända.

– Vi lämnade alla våra saker och vår lägenhet i Kiev. Jag vet inte om den kommer att finnas kvar för oss, det lär ta lång tid innan detta är över.

Nu har familjen en lägenhet i Lysekil, sonen går i skolan och maken har jobb. Hennes egen projektanställning som samhällsguide varar till sista december. Sedan vet hon inte vad som händer.

– Jag är säker på att du får mer jobb i kommunen. När du kan säga ”sju” ordentligt.

Arbetskamraterna brukar träna Katya Rozenko i svenska bra-att-ha-uttryck.

Kollegan Bo-Göran Dahlberg skojar. Han brukar träna Katya Rozenko i svenska bra-att-ha-uttryck som ”sju sjösjuka sjömän…”.

Väntar på regeringen

Bo-Göran Dahlberg är pensionerad från jobbet som rektor på vuxenutbildningen och har ryckt in på deltid som samhällsvägledare nu när hans ryskakunskaper behövs (efter sovjet-åren kan nästan alla ukrainare språket). Under intervjun har han varit behjälplig med tolkning mellan svenska och ryska när vår engelska inte räckt till.

Både han och Katya Rozenko är imponerade av hur snabbt och kraftfullt Lysekil fixat allt som gått att fixa runt de ukrainska flyktingarna. Nu väntar de ”bara” på två regeringsbeslut:

Att ukrainarna får gå sfi och att ersättningen höjs.

– Jag tycker om svenskarna och Sverige, det är ett bra land och min son har en framtid här. Men jag saknar mitt hem och mitt liv i Ukraina, säger Katya Rozenko.

– Nu har jag förstått att man aldrig kan vara säker på vad som ska hända.