Uppdrag: Värna samernas rätt

Hennes pappa tvångsförflyttades från Karesuando till Ammarnäs och själv berövades hon sitt modersmål. Nu hjälper Åsa Skum unga och gamla samer att upptäcka och minnas sitt språk och sin historia.

Hon blev chockad över att bilderna var så lättillgängliga. Allt som krävdes var ett bibliotekskort och sedan var det fritt fram för Åsa Skum eller vem som helst att titta på de tusentals fotografier i Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala universitetsbibliotek.

Och det är inga oskyldiga bilder. För att lära det svenska folket att samer är en lägre stående ras och varna för rasblandningens degenererande effekter, reste rasforskaren Herman Lundborg runt i Lappland under första delen av förra seklet och mätte skallar och fotograferade.

I arkivet finns uppklädda samer i sina koltar men också hjärtskärande porträtt på nakna och namnlösa barn, slitna vagabonder och hålögda tiggare som skulle bekräfta tesen om den urnordiska rasens renhet och överlägsenhet.

– Där kan vem som helst titta på nakenbilder på uppställda samiska barn som kan vara mina släktingar och det är helt okej att fotografera av bilderna och sprida dem vidare. Det är ett övergrepp på ett redan skett övergrepp, säger Åsa Skum, som lämnade arkivet med en tryckande obehagskänsla i hela kroppen.

Samisk samordnare i Sorsele

Åsa Skum är samisk samordnare. Enkelt uttryckt kan man säga att hon ser till att samerna i Sorsele får det stöd som de har laglig rätt till.
När lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk kom 2010 blev kommunen ett så kallat samiskt förvaltningsområde.

Det innebär att den samiska befolkningen, med särskilt fokus på barn och äldre, har rätt att använda sitt eget språk i mötet med kommunens olika verksamheter.

Åsa Skum ser till att det fungerar i praktiken. Att de unga får sin modersmålsundervisning och lär känna den samiska kulturen och att de gamla inom äldreomsorgen får möta personal som kan deras språk och känner traditionerna.

En del fungerar, men mycket återstår, konstaterar hon:

– Jag har ju direktkontakt med samerna och vet att många barn och elever inom barnomsorg och skola inte får något språkstöd. Viljan finns nog hos tjänstemännen, men det verkar saknas både pengar och samisktalande personal.

– Inom äldreomsorgen är det bättre. Flera i vårdpersonalen talar samiska och kan berätta för de äldre om att nu är det renflyttning eller att isen har gått upp på Tjulträsk. Sådant betyder mycket för de äldre och där tycker jag att vi har lyckats.

Mål: Samisk kultur ska inkluderas

Att vara samisk samordnare i en kommunal förvaltning är något av ett ensamarbete. Åsa Skum har inga kolleger som jobbar med samma frågor, vilket gör att den samiska samrådsgruppen blir hennes viktigaste arbetsredskap.

I gruppen, som träffas fyra gånger per år, ingår utöver kommunalrådet också sameföreningen, representanter från två samebyar och samisk äldreomsorg.

– Samrådsgruppen är absolut nödvändig för att jag ska kunna göra mitt jobb. Den är viktigare än min chef. Statsbidraget på 660 000 kronor per år ska gå till det samiska folket, då måste jag veta vilka behov och önskemål som finns, säger hon.

Målet är att den samiska kulturen ska vara ett självklart inslag i samhället. Det handlar om allt från samiska skyltar på offentliga byggnader till att det då och då ska spelas teater på samiska.

– Jag borde inte behöva gå till skolchefen och påpeka att det ska finnas undervisning i samiska i skolan. Det borde framgå klart och tydligt i skolplanen. Mitt jobb borde egentligen vara överflödigt, men tyvärr är vi inte riktigt där ännu.

Jobbar i landets rentätaste område

Fjällbyn Ammarnäs, eller Gávtjávrrie som den heter på samiska, är Sveriges rentätaste område. Den här dagen öser regnet ned och renarna har vandrat till fjällbjörkskogen för att mumsa svamp och lägga på sig inför flytten till vinterbetet vid kusten.

En dag i veckan arbetar Åsa Skum härifrån.

I samegården med storslagen utsikt över mötet mellan Vindelälven och Tjulån ordnar hon aktiviteter för byns gamla. De tittar på bilder och filmer från förr och äter kokt rentunga, gravad fisk och blodpalt. Mat som de är uppväxta med.

I samegården i Ammarnäs ordnar Åsa Skum aktiviteter med de äldre en gång i veckan. De tittar på gamla bilder och äter ­traditionell samisk mat som kokt rentunga och blodpalt.

Tillsammans med byns skollärare och förskola lär hon eleverna om den samiska kulturen.

I torvkåtan i kyrkbyn, som byggdes när samerna tvångskristnades och tvingades till kyrkan, får de skära ris till golvtäcket och lära sig hur man gör upp eld och röker kött.

– Vi gör ingen skillnad på samer och ickesamer, till dessa aktiviteter är alla välkomna. Ju mer vi lär oss om varandras kulturer, desto svårare blir det för fördomarna att slå rot. Det är också viktigt att samiska barn får känna att deras språk och kultur är naturlig i skolan, inget de ska behöva slåss för.

Mitt jobb borde egentligen vara överflödigt, men tyvärr är vi inte riktigt där ännu.

Ammarnäs är Sveriges rentätaste område, men den här dagen var renarna uppe i fjällbjörkskogen.

Svenska statens övergrepp

Åsa Skum och hennes släkt är djupt rotad i den samiska historien. Här finns renskötare sedan ”hur många generationer som helst”, men släktberättelsen rymmer också övergrepp och kränkningar som begåtts av den svenska staten.

Som renbeteskonventionen som trädde i kraft 1919. Plötsligt stängdes riksgränsen mot Norge, vilket ledde till att samer i Karesuando inte längre kunde flytta sina renar vintertid och en tvångsförflyttning inleddes.

Åsa Skums farmor och farfar var några av de drabbade. De tvingades på ett tåg söderut där ett nytt och totalt okänt liv väntade 60 mil bort. Åsa Skums pappa var elva år.

– Hur klarade de detta, att lämna allt? De kunde ingen svenska och inte heller den samiska som talades där. Dessa historier om tvångsförflyttningen och rotlösheten har påverkat mig hela livet. Min pappa har haft svårt att prata om traumat, så det är ett forskningsarbete som vi i min generation har fått ägna oss åt för att försöka förstå.

För hennes pappa och hans generation blev anpassning till majoritetssamhället vägen till utbildning, jobb och goda framtidsutsikter.

"En djävulsk sorg att jag förlorade mitt språk"

För Åsa Skums del betydde det att svenskan blev hennes modersmål.

– Det är en djävulsk sorg att jag förlorade mitt språk. Men det är ingenting jag skyller på pappa, utan på den svenska skolpolitiken. Han blev slagen om han pratade samiska i skolan, han ville helt enkelt inte att jag skulle råka ut för samma sak, han trodde det var finare med svenskan.

Tillbaka till den där tryckande obehagskänslan som tog hela hennes kropp i besittning på Ras­biologiska institutets arkiv i källaren på Uppsala universitetsbibliotek. När Åsa Skum senare träffade en kollega växte idén fram om att bjuda in äldre samer att titta på de gamla bilderna från Sorsele, Ammarnäs och Tärnaby.

Det var ett högriskprojekt och de vred och vände på fördelarna och nackdelarna. Att visa de nakna bilderna var aldrig aktuellt. Men några av besökarna hade själva blivit skallmätta och det var svårt att förutse vilka känslor som skulle väckas till liv.

– Som tur var blev det otroligt lyckat. Många kände igen sina släktingar och fick se deras ansikten och fina detaljer på deras koltar. Träffen gav oss en möjlighet att prata om saker som har hänt oss genom historien på gott och ont. Vi ­måste våga prata om det, om inte vi gör det så vet
jag inte vem som skulle göra det, säger Åsa Skum.

Högaktuell fråga

Frågan om hur samerna har behandlats genom historien är högaktuell just nu. För två år sedan krävde sametinget en sanningskommission om den svenska statens övergrepp och regeringen har signalerat att en kommission ska tillsättas.

– På samma sätt som Svenska kyrkan har bett om ursäkt för sina övergrepp mot samerna är det viktigt att staten gör det. Men det måste få ta sin tid och samerna själva måste få komma till tals.

En viss oro känner hon dock över att kommissionen inte ska komma i gång.

– Men jag försöker tänka positivt och hoppas innerligt att det blir bra. Vi samer har ett stort behov att få bekräftat att vi är ett urfolk och att övergrepp faktiskt har skett.