Experter på att prata med unga om skam

På Solrosen i Göteborg får barn och unga hjälp att sätta ord på vad de tänker och känner om att en familjemedlem sitter i fängelse. Nu har Solrosen även tagit fram ett metodmaterial för yrkesgrupper som träffar barn i liknande sits.

I Sverige finns uppskattningsvis 8 000 barn som har en förälder i fängelse. De känslor som barnen brottas med är ofta svåra och motstridiga. Dels skam och skuld, men också en stor saknad efter sin förälder. Eller ilska. Ibland klarar man inte ens av att inom familjen nämna elefanten i rummet, för det är så svårhanterligt.

Sedan 20 år tillbaka hjälper verksamheten Solrosen i Göteborg barn, unga och deras familjer att hantera det svåra i att ha en anhörig som är frihetsberövad. Här får barnen hjälp att flytta skulden från sig själv, och bearbeta det som hänt.

Barn har ofta obehagliga fantasier om hur det är i ett fängelse, som att man inte inte får någon mat.

– Barn har ofta obehagliga fantasier om hur det är i ett fängelse, som att man inte har någon kudde eller inte får någon mat. De har heller ingen aning om hur processen går till när man blir åtalad och dömd. Bara att få detta klart för sig är en stor hjälp, säger Anna Ekberg, familjepedagog på Solrosen.

Låg tröskel

I lokalerna på Andra Långgatan i centrala Göteborg råder ett avslappnat lugn, och det är förvånansvärt tyst härinne med tanke på den ganska livliga gatan nedanför. Inredningen är ljus och välkomnande med barnteckningar på väggarna och en enorm gosedjursnalle man kan lägga sig i.

Tröskeln till Solrosen är låg och man arbetar utifrån barnens egen takt.

Fokus ligger på att barnet ska veta att det inte är ensamt om sin situation, att deras känslor är okej och att livet trots allt kan bli ganska bra.

– Att ha en familjemedlem som sitter i fängelse är verkligen ingenting man pratar om med vem som helst – kanske inte med någon. Inte sällan säger den ena föräldern att den andra föräldern jobbar utomlands. Men vår erfarenhet är att det bästa är att berätta var den frihetsberövade föräldern befinner sig och om brottet, säger Anna Ekberg.

På Solrosen använder man sig av olika metoder för att kunna närma sig det som är svårt att prata om. Sång, musik och att måla är några av verktygen, berättar familjepedagog Anna Ekberg.

”Barn ska höra det värsta från den bästa”

När det gäller riktigt svåra brott brukar Solrosen prata med den vuxna som barnet bor med om hur man kan formulera detta för barnet, menar familjepedagog Victoria Pye.

Föräldern behöver känna sig trygg med att berätta och barnet behöver få en förståelse som är en del av sanningen, och som kan byggas på ju äldre barnet blir. Det kan vara till exempel att ”pappa/mamma har gjort illa någon så mycket att den dog” eller ”pappa/mamma har tagit på ett barn som man inte får ta på någon”.

– Men ingen förklaring ska ges lösryckt ur sitt sammanhang, utan barnet ska få ställa följdfrågor och få höra det igen om det behövs. Det är ju omsorgsföräldern som är den viktiga i sammanhanget, som oftast är den barnet behöver höra förklaringen ifrån. Jag hörde ett väldigt bra citat: ”Barn ska höra det värsta från den bästa”, säger Victoria Pye.

Samma sak när man ska prata om varför den vuxna begått en hemsk handling – man behöver hitta barnets nivå, och göra det obegripliga begripligt och hanterbart.

– Till exempel om det finns psykisk ohälsa med i bilden, eller andra omständigheter. Men man måste också vara tydlig med att den vuxna alltid själv är ansvarig för sina handlingar.

Johanna lärde sig att skilja på pappa och brott

En korridorsvägg på Solrosen är målad med griffelfärg, där besökande barn kan gå loss med färgkritor och uttrycka vad de känner. På en annan vägg finns en whiteboard där man med hjälp av olika figurer kan visa vilken känsla man hade när man kom hit och sedan när man gick hem.

Johanna är en av alla de unga som fått komma till Solrosen. I dag är hon tonåring, men när hon var liten satt hennes pappa i fängelse.

– Jag hade så många funderingar kring vem min pappa var, hur han såg ut, hur länge han skulle sitta i fängelse, om han var farlig, om han var en människa precis som jag. Och så fanns det ingen att prata med om det här.

Inte förrän hon första gången kom till Solrosen insåg hon att det fanns andra barn i samma situation, och att man kunde få prata öppet om vad som hänt. En befrielse, menar hon:

– Jag förstod att det inte finns några rätt eller fel i mina känslor, och att det inte var mitt fel att pappa satt i fängelse. Jag fick också lära mig att skilja på min pappa som person och det brott han begått, vilket i början var jättesvårt.

"Skönt att prata om de här känslorna"

Johanna menar att det inte kändes självklart att träffa sin pappa när han blev fri. När hon ändå bestämde sig för att göra det, var det blandade känslor av rädsla och förväntan. De har en okej relation i dag, och brukar ses regelbundet.

– Jag har fortfarande funderingar kring brottet, men vi är inte riktigt där än. Ibland kan jag också känna att jag inte vill ha någon kontakt med min pappa. Det går lite fram och tillbaka. Det känns skönt att fortfarande få komma till Solrosen och prata om de här känslorna.

Pedagogiskt material för andra

Solrosen i Göteborg har nyligen tagit fram ett pedagogiskt metodmaterial för de som träffar barn och unga i sina yrken, exempelvis socionomer, socialpedagoger, kuratorer och skolpersonal.

Nyligen har man också tagit fram samtalskort som stöd vid svåra samtal.

Materialet består av olika teman med tillhörande övningar. Till övningarna finns samtalskort, dels om händelseförloppet från brott till frigivning, men också olika dilemman, skuld och skam och berättelser om varför vissa vuxna begår brott.

– Det finns också sånger till varje tema i metodmaterialet som man kan använda, och de är skrivna av och med barn som har eller har haft kontakt med Solrosen. Vi använder oss mycket av musik i vår verksamhet, och det är ett fantastiskt verktyg när det gäller att uttrycka sådant som känns jobbigt att prata om, avslutar Anna Ekberg.

---

Fler reportage inom socialt arbete:

Socialarbetarna som stöttar unga i häktet

Kuratorn: "Samhället prioriterar inte barnen"