Den ständiga förbättraren

Implementera strukturer och systematiskt kvalitetsarbete. Eva Regnéll läser sin befattningsbeskrivning och skrattar till: ”Det är många fina ord. Jag har jobbat med verksamhetsutveckling i hela mitt yrkesliv, men måste ändå fundera på vad de verkligen innebär.”

Kungälvs stadshus är ljust och luftigt. Med sittgrupper och leksaker bjuder det in förbipasserande som vill söka information eller kanske värma sig medan de väntar på bussen som passerar utanför. Eva Regnéll möter i entrén.

– Ja, det är nybyggt, bekräftar hon och gör en gest mot glastaket och våningsplanen i etage. Hela huset ska vara en mötesplats som lockar till aktivitet och samarbete.

Som verksamhetsutvecklare på kvalitetsenheten är Eva Regnéll en av dem som har jobbat med utformningen av stadshuset. Resultatet blev ett aktivitetsbaserat kontor utan fasta platser där alla i stället har varsitt skåp, en bärbar dator och mobil.

– Det är inte bara den fysiska arbetsplatsen som har förändrats utan också vårt arbetssätt. Vi jobbar mindre i stuprör och personer som knappt såg varandra tidigare kan dra nytta av varandras kompetenser, säger hon.

Lugn eller aktiv zon

Redan i trapphuset möts vi av citatet: "Vilken zon vill du jobba i i dag?" Tanken är att alla medarbetare utifrån dagens arbetsuppgifter ska välja om de vill sitta i en tyst, lugn eller aktiv zon. Nu under pandemin gapar de flesta stolar tomma, och de som är på plats uppmanas att inte cirkulera, men när allt är som vanligt tycker Eva Regnéll att det aktivitetsbaserade arbetet fungerar bra och upplever att de flesta andra också är positiva. Men så har det inte alltid varit.

– Förändringen mötte mycket motstånd. De flesta ville ha egna rum, andra var oroliga för hur vi skulle kunna hantera sekretessen, berättar hon.

Eva Regnélls uppgift var att, tillsammans med en olika företrädare, kartlägga, göra kravspecifikationer, utse förändringsledare och att lyssna och åter lyssna.

– Vi som jobbar med verksamhetsutveckling måste förstå att folk ibland är arga, trötta eller ledsna. En stor del av arbetet är att samtala, sammanställa och samtidigt driva processen framåt.

Alltsedan Eva Regnéll fick ett jobb­erbjudande genom en knack på axeln i en lunchkö 1981 har hon jobbat med utvecklings- och kvalitetsfrågor i olika kommuner och i regioner. Frågor som hon i dag, fyrtio år senare, fortfarande brinner för.

– Jag får möta människor och ta mig an deras utmaningar på de villkor som finns i verksamheten och skapa möjligheter för att uppnå förändringar även om det finns ett visst motstånd från början, förklarar hon.

För även om hennes arbetsbeskrivning innehåller många abstrakta ord innebär hennes vardag många konkreta möten. En stor del av hennes tid går till att utreda lex Sarah ärenden. Lex Sarah är en rapport som anställda inom socialtjänsten måste göra om de upptäcker ett missförhållande. Kommunen har sedan skyldighet att utreda orsaken och att förhindra att det händer igen.

– Vi välkomnar alla lex Sarah och ser dem som en möjlighet till förbättring, säger Eva Regnéll vars första steg är att intervjua alla inblandade.

Syftet är att lyfta upp strukturella problem eller systematiska brister.

– Om det blir en jakt på syndabockar kommer ingen att våga eller vilja rapportera. I stället kommer missförhållandena att kvarstå och brukare blir lidande.

Därför är Eva Regnell mycket noga med hur hon till slut formulerar utredningen som leder till en åtgärdsplan och ibland även till en anmälan till Ivo – Inspektionen för vård och omsorg. Medarbetarna måste förstå och acceptera innehållet. Det är ju de som ska göra förändringen.

– Det bästa är när jag får ett kvitto på att mitt jobb har lett till att verksamheten utvecklats säger Eva Regnéll och ger ett exempel på ett LSS-boende där hon har gjort en lex Sarah utredning.

– Jag kan se, känna och höra att enheten har förändrats. Det märks i hur personalen pratar med varandra och i hur de bemöter brukarna, säger hon.

Birgitta Kärrman som är enhetschef för boendet konstaterar att Evas arbete har varit en stor hjälp för dem i att hitta nya rutiner och arbetssätt.

Dagarna är olika

– Avgörande för oss var att utredningen gjordes av någon som kom utifrån. Som linjechef blir man lätt hemmablind, säger hon.

En av anledningarna till att Eva Regnéll fortfarande känner stort engagemang för sitt jobb är att alla dagar är olika.

– Jag får tydliga uppdrag på vad jag ska göra – men hur jag ska göra ingår i min egen profession, förklarar hon.

Uppdragen kan komma från allt från förvaltningsledning till enhetschefer. Så här i början av året ligger fokus på en årsberättelse där hon följer upp förra årets verksamhetsplaner och utfall från de olika enheterna.

– Ibland blir det en del tjat och påminnelser, medger hon och menar att en nackdel med att ha en stabsposition är att hon saknar närhet och tydliga kanaler till dem hon jobbar med.

Den största fördelen är att hon får göra skillnad utan att ha formellt chefsansvar.

– Det är det som är grejen med verksamhetsutvecklare. Vi är som en jojo, vi kan på ett respektfullt sätt gå rätt in i en verksamhet och belysa läget och sedan backa ut. Jag skulle inte vilja ha totalansvaret. Jag är bättre på att ge stöd utifrån eller att kanske vara en kritisk vän.