Lotsad till första jobbet

Endast en femtedel av gymnasie­särskolans elever börjar jobba efter skolans slut. ­Majoriteten går vidare till daglig verksamhet och till ett liv i utanförskap med små ekonomiska marginaler. Det vill projektet Bron ändra på.

Det knastrar och sprakar i högtalaren i personalrummet på Hemköp i Bredäng i södra Stockholm och en röst deklarerar "kolonialleverans, kolonialleverans". Ali Keshwan förklarar att det finns varor att hämta vid lastkajen. Han drar med van hand den stora och höga lastpallen in i butiken. Alla torrvaror på pallen ska upp på butikshyllorna och han lastar snabbt av mjöl, ris, kokosmjölk och lasagneplattor tillsammans med sina kolleger.

– Det här är som mitt andra hem, säger han.

Ali Keshwan är 20 år, i juni i år slutade han gymnasiesärskolan, några veckor senare fick han plats på Hemköp i Bredäng för arbetsträning. Där hann han vara bara två månader innan arbetsträningen övergick i jobb. Nästan samtidigt fick han sitt efterlängtade körkort efter att ha kämpat länge med teorin.

– Jag har svårigheter med uttalet och att läsa och skriva, förklarar han.

Hamnar i utanförskap

Projektet Bron, finansierat av Europeiska socialfonden, startade som en pilotverksamhet för drygt ett och ett halvt år sedan i Stockholm. Ägare är Finsam, Samordningsförbundet Stockholm stad, och personalen är anställd av kommunens arbetsmarknadsförvaltning.

Lars Ahlenius, chef för projektet berättar att många ungdomar hamnar i utanförskap efter gymnasiesärskolans slut och att det saknas en plan och strukturer för övergången från gymnasiesärskola till studier och arbete.

– Ungdomarnas framtid är lite av ett lotteri, det hänger på tur, egen motivation, driftiga föräldrar eller deras möjlighet till att själva anställa sina barn, säger han.

Dessutom finns det inlåsningseffekter i trygghetssystemet och i olika insatser som daglig verksamhet, menar Lars Ahlenius.

– Det är lätt att fastna i någon typ av åtgärd eller aktivitet. Många kämpar för att få aktivitetsersättning och måste visa allt de inte kan, för om ungdomen uppvisar någon arbetsförmåga så finns en risk att ersättningen förloras.

Han förklarar att ungdomen ställs inför två val, att förstärka det som inte fungerar och visa på bristande arbetsförmåga eller satsa på det som är bra och våga prova den andra vägen, studier eller jobb.

”När skolan tar slut, tar livet slut”

Det är där Bron kommer in som ett sätt att utmana uppfattningen ”när skolan tar slut, tar livet slut”, som en elev uttryckte det. För projektet handlar också om att ge framtidstro och arbeta för nya attityder mot personer med intellektuella funktionsnedsättningar och autism.

– Jag tror att ett förändrat synsätt kan vara ett av projektets viktigaste bidrag. Om alla runt en ungdom, som lärare, föräldrar, jobbcoacher, läkare, Försäkringskassans personal, boendestöjdare och biståndsbedömare har ett inkluderande arbetsliv som mål tror jag vi har kommit långt.

Han ger ett exempel från evenemanget ”Framtidens dag” som hölls på en gymnasie­särskola, dit elever och föräldrar var inbjudna.

– Det var nästan uteslutande dagliga verksamheter där och inga arbetsgivare, vilket visar på svårigheten att få arbetsgivare att se ungdomarna som sina framtida medarbetare.
Resultaten av projektet har hittills varit positiva. I dag är projektet i gång på fem av Stockholms stads gymnasiesärskolor.

Ger framtidshopp

Håkan Tofftén är rehabiliteringsvetare och en av fyra lotsar. Han är med på skolans utskrivningssamtal, sedan träffar han eleverna för kartläggning och för att göra yrkesprofiler.

– Ungdomarna är jättepositiva, de är nyfikna och öppna. Många har starka drömmar om framtiden och vår roll är att ge dem framtidshopp. En kille jag jobbar med nu vill bli professor för han vill bli bäst på något. Då tar vi fasta på att han vill bli riktigt bra på något och så jobbar utifrån det.

Han förklarar att ungdomarna behöver mycket samordning och stöd.

– Vi hjälper dem vidare, letar praktik- och arbetsplatser, hjälper dem i kontakt med studie- och yrkesvägledare och Arbetsförmedlingen. Vi håller dem om ryggen så att det blir hållbara lösningar.

Projektet har ett stort kontaktnät med arbetsgivare, dels inom stadens egna verksamheter, dels med privata arbetsgivare.

– Vårt arbete är att stötta både ungdomen och arbetsgivaren i syfte att skapa en win win- situation, det kan vara att anpassa och avgränsa vissa arbets­uppgifter eller moment, säger Lars Ahlenius.

Stöd upp till ett år

Ali Keshwan träffade Bron för första gången under sin sista termin på gymnasiesärskolans fjärde år.

– De kontaktade mig i skolan och sa att vi ska hitta ett jobb till dig. Jag blev chockad, jag visste inte att det fanns sådan här hjälp att få.

Annika Karlberg är rehabiliteringsvetare och hans lots. De hörs varje vecka och stämmer av att allt går bra. Upp till ett år efter anställning kan de ha kontakt om Ali Keshwan vill.

– Om det är något som är svårt att lösa så åker jag hit till Hemköp, annars hörs vi på telefon eller sms, säger Annika Karlberg.

Ali Keshwan är jätteglad och menar att han har haft tur.

– Jag mår jättebra. Om inte Bron hade hjälpt mig hade jag inte haft det här jobbet. Då hade jag bara suttit hemma nu, haft tråkigt och varit fattig.

Men jobbet på Hemköp är bara första steget på väg mot den stora drömmen.

– Jag har fler mål för framtiden, min dröm är att starta eget företag inom klädbranschen.