”Hemma finns ingen frizon”

Våld i hemmet riskerar att öka under coronaisoleringen. ­Marie Rådahl, på Trollhättans skyddade boende, träffar ­kvinnor i kris. Hon har sett att det digitala våldet blivit vanligare. ”Det är skrämmande, kvinnan blir spårad via telefonen”.

Några våningar upp. Bakom en anonym lägenhetsdörr. I ett helt vanligt flerfamiljshus någonstans i Trollhättan. Här gömmer sig kvinnor från män som misshandlar dem. Dörrklockan till det skyddade boendet ringer ibland flera gånger per dag. En del kvinnor kommer tomhänta. Andra har hunnit packa en väska. Några kommer med barn. En sak har de gemensamt: De har fått nog.

– Vi har ett förråd med nödtrosor och annat som behövs akut. Är det barn med brukar vi senare fråga pappan om han kan plocka ihop tillhörigheter till barnen, men det är inte alltid det går. Ett sätt att utöva makt är att de skickar kläder som är för små. Våldet bara fortsätter, säger Marie Rådahl, behandlingssekreterare och socialpedagog på det skyddade boendet.

Hon beskriver det som ett hemtrevligt vandrarhem. Två våningar med nio sovrum, två kök och vardagsrum. Nio kvinnor och medföljande barn får plats. Efter första natten brukar kvinnorna berätta att de sovit väldigt gott, för första gången på länge har de inte behövt ligga på helspänn.

Ökning av våld i nära relationer

Anmälningarna av våld i nära relationer ökade med 17 procent mellan 2018 och 2019, enligt siffror som polisen tagit fram till P1:s program I lagens namn. Statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att 31 procent av alla misshandelsfall mot kvinnor under 2019 skedde i nära relationer. 16 kvinnor dödades.

Det finns inte någon gemensam nämnare som gör att risken är större för vissa att utsättas, säger Marie Rådahl. Hon träffar kvinnor från alla samhällsklasser med skilda bakgrunder och olika ålder.

Det är svåra saker att prata om eftersom det här våldet är väldigt skuld- och skambelagt.

Även våldet varierar, men går att dela in i fem typer: fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, sexuellt och digitalt våld.

– Något riktigt skrämmande som vi varit med om ofta på sista tiden är digitalt våld. Kvinnan blir spårad via telefonen av våldsutövaren. Det räcker inte att hon stänger av telefonen eller tar bort platstjänster, mannen kan ändå se var hon befinner sig och hur hon rör sig om dagarna.

Ekonomiskt våld är också vanligt. Våldsutövaren skapar kontroll genom att ha tillgång till kvinnans bankkonto. Han skuldsätter också henne genom att låta henne stå för avbetalningar.

Något det pratas mer sällan om är det sexuella våldet.

– Det märks att porrkonsumtionen ökat. Kvinnorna berättar om hur mannen tittar på porr och sedan vill att hon ska utföra liknande handlingar – mot hennes vilja. Det här är svåra saker att prata om eftersom det här våldet är väldigt skuld- och skambelagt, säger Marie Rådahl.

Alla samhällsklasser

Hon är en av tre behandlingssekreterare på det skyddade boendet. De tar emot kvinnor som själva hört av sig eller som kommer via polis, socialjour eller sjukvård. De flesta stannar upp mot två månader.

Efter de inledande krissamtalen görs en barna­vårdsutredning om det finns barn med i bilden. Marie Rådahl hjälper också till med polisanmälningar och att söka socialbidrag. Samtidigt måste hon lindra oro och undersöka hot- och risknivån. En stor hotbild innebär en snabb flytt till skyddat boende på annan ort.

Inne i Marie Rådahls arbetsrum hänger en anslagstavla med tackkort. Ibland funderar hon på hur livet artat sig för kvinnorna som skickat dem.

– Vissa stannar i hjärtat. Jag blir så glad de gånger jag får höra att det gått bra. Då känns det som om att jag gör en skillnad. Att det går att förändra ett liv. Men jag tänker att jag inte har så stor del i det, för det är kvinnorna själva som tagit makten över sina liv igen.

Larm om kvinnovåld under corona

När världen förlamades av coronaviruset under våren kom det snabbt larm om att kvinnovåldet riskerar att öka på grund av isoleringen i hemmen.

Under påsken sa FN:s generalsekreterare António Guterres att man noterat en global ökning av våld i hemmet. I Frankrike har kvinnor uppmanats att söka hjälp hos apoteken genom att använda kodordet ”mask 19”. Liknande initiativ har tagits i Sverige och regeringen har skjutit till 100 miljoner kronor under 2020 till ideella organisationer som bland annat jobbar med våldsutsatta kvinnor.

Enligt Jämställdhetsmyndigheten måste samhället förbereda sig på att fler kvinnor och barn behöver skydd framöver. På Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, märker man av både en ökning och minskning. Färre hör av sig till en del jourer, och andra har fått mer att göra.

På det skyddade boendet i Trollhättan – som är det enda skyddade boendet i kommunen – märks ännu ingen förändring jämfört med normalläget.

– Det är möjligt att våldet ökar, när människor är hemma 24 timmar om dygnet finns ingen frizon för den våldsutsatta, säger Marie Rådahl.

"Lagstiftningen börjar komma ikapp"

Hon har jobbat på det skyddade boendet i 14 år och tycker att utvecklingen går åt rätt håll, kvinnovåld är inte längre en nedprioriterad företeelse i samhället.

– Lagstiftningen börjar komma ikapp, medier rapporterar oftare om våldet och metoo-rörelsen lyfte frågan om jämlikhet mellan könen. Allt det här gör det lättare för kvinnor att söka hjälp.

Lagstiftningen har gått långsamt framåt. 1965 blev det brottsligt med våldtäkt inom äktenskapet, men först 1984 dömdes den första personen.
En viktig lagändring kom 1982 då misshandel av enskild började falla under allmänt åtal. Kvinnor behövde inte längre driva rättsprocesser själva utan även utomstående kunde anmäla. Det här gjorde med stor sannolikhet att kvinnomisshandel började ses som ett samhällsproblem och inte bara en privat angelägenhet, enligt Brå.

Under 1990- och 2000-talet kom flera betydande lagändringar (se tidslinje). På senare tid lyfts sexualbrottslagstiftningen fram som viktig. Den kom för två år sedan och innebär att sex ska vara frivilligt, annars ses det som våldtäkt. I år har även barnrättsperspektivet stärkts då barnkonventionen blivit lag.

Marie Rådahl säger själv att hon klarar av att ”få i sig så mycket våld varje dag genom alla berättelser” tack vare kollegerna. De har roligt på jobbet, skrattar ofta. Dessutom träffas de regelbundet i grupp och får extern handledning för att prata om svåra ärenden.

Kommunen har två år i rad toppat Unizons, en samlingsorganisation för kvinno- och tjejjourer, lista på kommunernas kvinnofridsarbete.

Vilket är ditt viktigaste arbetsredskap?

– Mig själv. Jag kan inte bara ge en påse med verktyg till den som söker hjälp, jag måste vara närvarande, engagerad och bidra med min erfarenhet och kunskap.

Klättrade i telestolpar

Själv hoppade hon av gymnasiet efter bara en termin. Hon drömde om att bli polis men efter en sommar på statliga Televerket tog livet en annan riktning.

– Det var stenroligt! Man satt med snören och kopplade samtal. Jag har aldrig ångrat att jag hoppade av gymnasiet.

I slutet av 1970-talet blev hon teletekniker. Hade stolpskor på fötterna och klättrade upp i telestolpar överallt i landet. Drog kabel, lagade telefonautomater och åkte hem till folk för att fixa telefonledningar.
20 år senare var det stora omorganisationer på gång. Marie Rådahl hade hunnit bli 40 år och bestämde sig för att läsa in gymnasiet och bli socialpedagog. Efter det väntade jobb inom socialtjänsten där missbruk och dubbeldiagnoser var i fokus.

Hur kom det sig att du började jobba med kvinno­våld?

– Jag vet inte. Jag har alltid varit intresserad av jämlikhetsfrågor. Och den här typen av våld är så vanligt. Det är fullt friska, kompetenta människor som utsätts och det finns stora möjligheter till förändring.