Livet vände tack vare Bostad först-modellen

Tack vare Bostad först, ett arbetssätt där hemlösa får eget förstahandskontrakt i ­kombination med individuellt stöd, lyckades Anki Sörensen vända sitt liv. Men trots att modellen visar på mycket goda resultat har bara 20 procent av kommunerna infört den.

När Anki Sörensen för första gången mötte sin handläggare på Bostad först i Helsingborg var hon misstänksam. Hon hade varit narkoman i 18 år, för det mesta hemlös. Till första mötet i detta pilotprojekt anlände hon "hög som ett hus", som hon själv uttrycker det.

– Utan amfetaminet vågade jag inte, säger hon.

Ändå började handläggaren fråga Anki vad hon själv trodde att hon behövde stöd med nu när hon på prov skulle få förstahandskontrakt på egen hyreslägenhet. Innan de skildes åt fick Anki dessutom en stor kram.

– I min värld var det helt absurt. Som missbrukare är man längst ner på samhällsstegen. Min erfarenhet var att jag inte var mer värd än råttorna, alla signalerade att "det bara var att sluta ta droger och skärpa sig".

Bostad först-modellen från USA

Hon hade heller aldrig förr upplevt att en myndighet trott på hennes egen förmåga, därför tog det lång tid innan hon kände förtroende.

– I över ett år misstänkte jag att det var något skumt med det hela, säger hon.

Bostad först-modellen började användas i delar av USA redan på 1990-talet och spred sig därefter till bland annat Tyskland. I Sverige var Helsingborg och Stockholm först ut med ett mindre pilotprojekt år 2010. Lite förenklat innebär modellen att man vänder på steken i arbetet med hemlösa i missbruk.

Vanligen använder man sig av en så kallad boendetrappa där den hemlöse måste kvalificera sig för att klättra uppåt i boendehierarkin. Eget kontrakt kan komma ifråga först efter drogfrihet. I Bostad först är devisen i stället att ett eget boende kommer först, följt av individuellt utformat stöd. Efter tre år med projektet i Helsingborg var resultaten slående: 15 av 19 bodde kvar.

– Det är väldigt höga siffror för dessa personer som ofta står mycket långt ifrån ett fungerande liv, säger boendestödjare Mathias Maniquis Pålsson när vi ses i Bostad först-teamets lokaler i ett lägenhetshus i Helsingborg.

"Vanliga" hyreshus och grannar

Från år 2013 är verksamheten permanent här. Rent praktiskt ligger lägenheterna inom Bostad först utspridda i staden, inhysta i helt "vanliga" hyreshus med vilka grannar som helst. Samma villkor som för andra hyresgäster gäller för de som hyr i Bostad först och det är enbart brukaren som har lägenhetsnycklar.

Kontraktet innehåller heller inga krav på att samtycka till behandling. Å andra sidan kommer det ofta av sig själv, säger Mathias Maniquis Pålsson. Den som väl landar i att vilja ha kvar ett eget boende måste förr eller senare bryta med sitt tidigare liv. Det går ju exempelvis inte att ha missbrukare springande i trapphuset, då klagar grannar. Vill man skaffa sig arbete och bli självförsörjande så är det svårt att få till i kombination med missbruk.

Egen motivation viktig

– Under de två första åren möter vi brukarna en gång i veckan och erbjuder det stöd som den enskilda anser sig behöva för att klara av att ha kvar sitt kontrakt. Det kan vara alltifrån att i början ge påminnelser och stötta upp kring disk och städ så att lägenheten inte blir en sanitär olägenhet, till att stötta med olika myndighetskontakter, förklarar Mathias Maniquis Pålsson och tillägger att all evidens pekar åt samma håll: att utgå från individens egen motivation är mest framgångsrikt.

Han betonar dock att den som tidigare missbrukat och bott på parkbänkar, soffor och i trapphus ofta blir ensam i en egen bostad. De gamla kontaktnäten och sammanhangen försvinner.

– Därför är vår sociala verksamhet som vi erbjuder i en gemensamhetslokal varje dag också en viktig del av arbetet, säger Mathias Maniquis Pålsson.

Bostadsbristen försvårar

Både internationella och nationella undersökningar och forskning visar samma resultat: 2019 stannade cirka 80 procent av dem som fått boende och stöd genom Bostad först här i Sverige kvar i sin lägenhet, enligt Socialstyrelsen.

Ändå använder enbart 20 procent av kommunerna modellen. Mathias Maniquis Pålsson tror att det kan ha att göra med att förhållningssättet är så annorlunda mot det man använder sig av när man jobbar med boendetrappor.

De nya lägenheterna har höga hyror. Då är grupper som den Bostad först vänder sig till förlorare.

Hans Swärd

Hans Swärd, professor vid Socialhögskolan i Lund och knuten till det forskarteam som följer Bostad först-modellen, framhåller också den allmänna bristen på lägenheter.

– Sverige har stor bostadsbrist, framför allt i större städer. De nya lägenheter som byggs har höga hyror. Då är tyvärr grupper som den som Bostad först vänder sig till förlorare.

Drogfri sedan fem år

Vi återvänder till Anki Sörensen. Hon är övertygad om att hon aldrig hade kunnat vända sitt liv utan Bostad först.

I början fortsatte hon med droger, men efter ungefär två år i egen säng vaknade hon upp en dag och kände att "nä, nu orkar jag inte leva så här mer".

Nu har Anki Sörensen varit drogfri i fem år, jobbar heltid som vårdare på ett hem för missbrukare och har precis, trots att hon inte har fullständig grundskola, påbörjat en distanskurs till socialpedagog på folkhögskola. Hon tror att hennes egen erfarenhet är en viktig målbild för många hon möter.

– Att jag kunde vända mitt liv efter 18 år på parkbänkar och i källare, ger dem hopp för egen del. Och tänk vad kommunen har sparat tack vare detta. Ett enda dygn på härbärge eller jourlägenhet kostar tusentals kronor.