"Vittnesmålen är svåra att avfärda"

Ett omskakande reportage om de ensamkommande flyktingbarnen och alla de vanliga människor som tog ett ovanligt stort ansvar när samhället svek. Tidningen Visions läsare har utsett Thord Eriksson till Årets författare 2019 för boken Dom som stod kvar.

Han är glad och tacksam, men förklarar i nästa andetag att utmärkelsen inte är en total överraskning:

– Faktiskt inte. Hela frågan om ensamkommande är sval, men för dem som är engagerade är den brännhet. Och kärnan i den gruppen är kommuntjänstemän som kuratorer, lärare och socialsekreterare.

Den som har följt debatten om de ensamkommande barnen har måhända fått intrycket att de har drabbat vårt land med en malström av brottslighet och skenande kostnader som följd. Och att den svenska asylprocessen vilar stadigt på ett rättssäkert och medmänskligt fundament.

Hela frågan om ensamkommande är sval, men för dem som är engagerade är den brännhet.

Med förtvivlan och vrede tecknar Thord Eriksson en motbild. En som präglas av självmordsepidemier, godtyckliga avslagsbeslut och domstolsförhandlingar med sovande nämndemän.

Aria inspirerade till bok

Idén till boken väcktes när han 2017 lärde känna Aria, en sjuttonårig pojke från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan. Två år tidigare hade han kommit till Sverige – då människor på flykt fortfarande togs emot med öppna armar.

Nu blåste snålare vindar. Ensamkommande barn från krigshärjade områden hade med omtvistade metoder för åldersbestämning förvandlats till utvisningsbara vuxna.

När Thord Eriksson läste igenom Arias avslag tog han för givet att ett misstag hade begåtts:

– Där stod att det fanns ett ordnat mottagande och ett manligt nätverk som kunde ta hand om honom. Men det fanns inga som helst bevis. När jag pratade med andra ensamkommande visade det sig att Aria var långt ifrån ensam.

"Något allvarligt fel i vår asylprocess"

I Sverige fungerar flyktingmottagandet, kanske inte perfekt, men ändå någorlunda anständigt. Det är en vanlig uppfattning som delades också av Thord Eriksson.

Men när han tog del av Esmats och Asads berättelse var han tvungen att revidera den bilden. Bröderna hade växt upp i provinsen Kunduz i nordöstra Afghanistan, deras föräldrar omkom i en bilolycka fem år tidigare. Från den dagen intog lillebror Esmat en föräldraroll för storebror Asad, som hade en obotlig ögonsjukdom.

Båda nekades uppehållstillstånd. Trots att Esmat bara var 16 år löpte han, enligt Migrationsverket ingen risk att utsättas för våld och övergrepp eftersom han hade ett vuxet nätverk i hemlandet. Den nästan blinde brodern, som Esmat själv hade tagit hand om sedan barnsben, skulle skydda honom i ett land i upplösning.

– Alla vid sina sinnes fulla bruk kan se att det var en felaktig bedömning – ändå togs det beslutet. Om bröderna kunde skickas tillbaka till Afghanistan då är det något allvarligt fel i vår asylprocess. Men det blev ingen återresa, två dagar efter utvisningsbeslutet tog Asad sitt liv. I dag är Esmat ensam och vill lämna Sverige så fort som möjligt. Han kan inte bo kvar i ett land som behandlade hans bror på det här sättet, förklarar han i boken.

Kraften i engagemanget

Dom som stod kvar är en bok om Aria, Esmat, Asad och de andra, företrädesvis afghanska pojkar, som flytt till Sverige. Men titeln syftar på de vanliga svenskar som sträckt ut en hjälpande hand. Som tolkat snåriga juridiska handlingar, blivit gode män och haft ungdomar boende hos sig.

– I den här gruppen finns också en kraft som visar vad människor är kapabla till. De har satt sig in i asylprocessen och det geopolitiska läget och omsatt den kunskapen i praktiskt solidaritetsarbete. Det är den ljusa sidan i min bok.

Hur ska jag förhålla mig till mitt ämne? Strikt objektivt eller låta det egna engagemanget färga texten? Det är en fråga som varje reportageförfattare ställs inför.

När statsminister Stefan Löfven skulle tala på Järvaveckan 2017 var Thord Eriksson tvungen att bestämma sig. Nedknölad i väskan hade han en tröja från nätverket Vi står inte ut med ”Amnesti nu” tryckt över bröstet.

Vad skulle hända med hans trovärdighet som journalist om han deltog i den tysta protesten?

– Till slut drog jag på tröjan. Det hade jag inte kunna göra om jag jobbade på Ekot, men det kändes rätt. Min drivkraft springer ur ett personligt engagemang och det varken kan eller vill jag sticka under stol med.

Uppmärksammad bok

Boken utnämndes till en av 2019 års bästa fackböcker av Göteborgs-Posten och hyllades som årets samhällsreportage i Expressen. De som vill förminska budskapet kallar Thord Eriksson aktivist. Hans uppmaning till läsarna är att pröva det som står i boken. Är det sant eller inte?

– Man kan avfärda boken, men att avfärda vittnesmålen borde vara svårare, säger han.

Så hur är läget i dag? Drygt tiotusen ensamkommande som har varit i Sverige i fem år har verkställbara utvisningsbeslut hängande över sig.

Det är rimligt att tro att få kommer lämna landet frivilligt. Vissa kommer gå under jorden, andra ge sig av till en oviss framtid i ett tredje land.

För Thord Eriksson finns bara en lösning:

– Nu behövs en amnesti, det finns inget annat, även om de politiska vindarna inte blåser åt det hållet just nu.