Samtal är en viktig ventil

”Tio gånger per år får jag lägga ifrån mig min frustration, ledsenhet och litenhet. Jag skulle inte klara mig utan det.” Så ­säger Christina Engström, som arbetar på ett ­härbärge, om sina avlastande samtal med en psykoterapeut.

Strax utanför ringmuren i Visby ligger Birkagården, Gotlands enda härbärge för hemlösa som drivs av Svenska kyrkan. I vardagsrummet skrålar tv:n, några gäster sitter och löser korsord, en annan kliver ut på gården för att ta sig ett morgonbloss. Christina Engström stökar runt i köket. Hon är ansvarig för dagverksamheten och plockar in matvaror och sätter på en ny panna kaffe.

Hon gör en kort avstämning med kollegan Kjell Samuelsson, som just har klivit av nattpasset och snart ska trampa hemåt på cykeln.

– I natt var det en person med verbala utbrott, säger Kjell Samuelsson.

För några månader sedan flög det in en stenbumling genom köksfönstret. Det var en uppriven gäst som var avstängd från härbärget.

– Myndigheterna skickar hit folk som borde tas omhand av psykiatrin. De personerna är svåra för oss att klara av. Som han med rutan, honom gick det inte att prata med, säger Kjell.

Även om krossade fönster hör till ovanligheterna har Christina Engström och Kjell Samuelsson och deras kolleger ofta en pressad arbetssituation.

– Det är trasiga människor som vi jobbar med. De är inte elaka, men behöver mycket bekräftelse och sörplar energi. Det kräver mycket av en själv. Att inte få lägga av sig det kan vara jättejobbigt. Jag får skuldkänslor över att jag blir irriterad. Det är viktigt att ha en ventil, säger Christina.

I fem års tid har Christina Engström, Kjell Samuelsson och deras kolleger på Birkagården haft möjlighet att gå på regelbundna, avlastande samtal. Hon som leder samtalen heter Karin Degerfeldt och är psykoterapeut på idéburna organisationen S:t Lukas.

Till en början såg inte Kjell Samuelsson riktigt nyttan med samtalen.

– Först gick jag bara lite då och då, men på senare tid har det blivit mer frekvent. Jag har känt ett behov av stöd för att kunna hantera gästernas frustration, aggression och depressioner.

En gång per månad får arbetsgruppen träffa psykoterapeuten. Det är frivilligt och alla vill inte gå dit. Ibland har Christina gått dit ensam, då de andra inte haft tid eller lust att följa med.

Birkagårdens nya chef Susanne Ryderholm har också handledning, men hon går separat.

– Jag tycker att det är en riktigt fin förmån, det är viktigt för alla. Eftersom jag precis har blivit chef här tror jag att jag framöver kommer att ha stort behov av dessa samtal. Det är bra att kunna släppa garden för någon utomstående.

 Susanne Ryderholm tänker peppa de medarbetare som inte går på samtal i dag.

– Det är förstås frivilligt, men det hade varit bra om alla hade gått. Det är viktigt att få tid för reflexion. Överlag så tycker jag att vi alla behöver mer reflexion i vardagen. Annars kanske problemen ligger och gror, säger hon.

Enligt Staffan Höjer, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, har handledande samtal slagit igenom stort inom socialt arbete i Sverige. Vanligast förekommande är det för personal inom individ- och familjeomsorg.

– Det är svårt att få någon att vilja söka ett jobb där man inte erbjuds handledning. Det lockar inte.

Men Staffan Höjer säger samtidigt att det idag finns tendenser att man skär ner på handledningens omfattning – tre timmar varannan vecka kanske krymper till två timmar per månad. Orsaken är att samtal är dyra och äter upp mycket av budgeten för kompetensutveckling.

Staffan Höjer menar att handledande samtal är väl investerade pengar.

– Dels är det en möjlighet att utveckla arbetsmetoder och sig själv, dels är det ett instrument för att motverka utbrändhet. Det är väldigt dyrt med utbrända medarbetare och dessutom är det farligt om socialarbetare beter sig illa mot brukare.

I sin forskning om handledning har Staffan Höjer frågat socialarbetare om de tror att det är bra för brukarna att de har handledning.

– De upplever att de efter handledningen kan vara mer professionella. Man får koll på känslorna så att de inte drabbar brukarna.

Hos psykoterapeuten Karin Degerfeldt får Birkagårdens anställda prata fritt, men hon styr så att alla får möjlighet att komma till tals.

– Vi pratar om det som är hjärtat närmast. Det kan handla om allt från småsår till att det skulle behövas stora operationer. Vi har möjlighet att lyfta ett problem inom arbetsgruppen eller med våra gäster. Så att vi sedan gemensamt kan hitta en lösning och stå enade i processen, berättar Christina Engström.

Kjell Samuelsson tycker att samtalen har varit viktiga för sammanhållningen i arbetsgruppen.

– Vi som jobbar natt har inte så mycket kontakt med dem som jobbar dag, trots att vi är beroende av varandra. Vi behöver prata ihop oss. Kommunikation är bra mot missförstånd, säger han.

Christina tycker att hon och Kjell förstår varandra bättre sedan de började gå på samtal.

– Samtalen har blivit en kanal mellan oss. Alla är beredda på att öppna upp på en sådan träff, det är annorlunda jämfört med ett vanligt APT.

För Christina, som är ensamstående, är de tio årliga samtalen extra viktiga eftersom hon inte har något hemmavid att prata av sig med.

– Gästerna ger mig mycket glädje, men de skapar också mycket frustration. På samtalen får jag möjlighet att känna ”fy vad jag är arg och ledsen” – sedan kan jag gå därifrån med ett glatt leende. Om jag får svära lite, så blir leendet äkta efteråt. Det är det som det handlar om.