Fri från våldet

Våld och trakasserier mot kvinnor är ett enormt problem i södra Afrika. I det lilla kungadömet Swaziland är situationen särskilt allvarlig. ­Varannan kvinna har utsatts för våld, främst i hemmet men också på jobbet. Administratören Zodwa lyckades ta sig ur våldsspiralen med hjälp av facket.

Han kom till sin hennes jobb klockan tio på förmiddagen. Zodwa visade just runt två män på kontoret.

– Varför är du ensam med de här männen, röt hennes make.

Misshandeln hade pågått länge där hemma. Utslagna tänder, svullnader, värk och sjukhusbesök gjorde att Zodwa ofta var tvungen att stanna hemma, ibland flera dagar. Nu var inte ens arbetsplatsen på ett av landets departement  längre en fredad zon för henne.

Efter en stund dök chefen upp. Han uppmanade Zodwas man att lugna ner sig och sade att det var han som gett henne uppdraget att visa runt männen.

– Då tog min man tag i en av dem, skrek och slog mot dem. Chefen och de båda männen försökte övertala honom att lugna ner sig i tumultet, berättar hon.

Till slut gav sig Zodwas man iväg. Men när hon gick hem för att äta lunch ett par timmar senare väntade han i lägenheten. Den dagen blev hon så svårt misshandlad att hon tvingades åka till sjukhuset. Svullnaderna var så kraftiga att hon inte kunde äta på tre dagar. 

Efter misshandeln kom maken till Zodwas jobb och bad om ursäkt. Ingen på arbetsplatsen gjorde någon polisanmälan. Efter händelsen visade han sig inte där igen. Men hemma fortsatte misshandeln som vanligt. Att anmäla till polisen tyckte hon aldrig var någon idé. Det enda det skulle leda till var mer misshandel.

– Han slog och mobbade mig. En gång slog han ut alla tänder på den här sidan, säger hon och ­pekar mot högra kinden.

– Han slog mig till och med framför barnen, ­säger hon och stirrar ner i bordet.

Zodwa berättar sin historia i facket NAPSAWU:s lokaler i utkanten av Manzini,
den största staden i eSwatini, som Swaziland heter efter namnbytet i somras. NAPSAWU är facket för offentligt anställda i landet. Den gulputsade enplansvillan bakom stenmuren är ombyggd till fackexpedition. Här finns en reception, ett sammanträdesrum och ett par kontorsrum. På verandan sitter en säkerhetsvakt och gungar lojt på en pinnstol. Några glesa rosen­buskar blommar ute på gräsmattan under den gassande solen.

– Hela landet präglas av att mannen leder och kvinnan följer, men långsamt förändras det. Om vi i facket jobbar seriöst kan vi förbättra situationen, säger fackförbundets generalsekreterare Celmusa Tembe.

eSwatini är Afrikas sista land som styrs med absolut monarki. Kung Mswati III bestämmer i stort sett allt och att kritisera honom eller det han gör är olagligt. Traditionerna runt kungen säger en hel del om kvinnans ställning i landet. Varje år får han välja en ny fru bland tusentals barbröstade unga kvinnor som dansar inför honom på den så kallade Umhlanga-festivalen. I dag har han 15 fruar. Hans far, kung Sobhuza II, hade minst 70 fruar och 210 barn när han avled 1982.

I eSwatini har kvinnan alltid varit i underläge. Att mannen kan behandla henne mer eller mindre hur han vill är en utbredd åsikt. Att någon slår sin fru eller sina barn är inget man talar högt om och ännu mindre anmäler till polisen. Hälften av landets kvinnor drabbas av sexuellt våld under sin livstid. Bara några få procent gör en anmälan enligt statistik från organisationen SWAGAA.

– Kvinnorna lider, våldet underminerar hälsan, säkerheten och värdigheten. Det leder till oönskade graviditeter, HIV och andra sjukdomar. Till och med till döden, säger Irene Khumalo, sjuksköterska, aktiv i fackförbundet SWADNU och ordförande i kvinnokommittén inom PSI, det globala facket för offentligt anställda.

eSwatini är det land i världen som drabbats allra hårdast av HIV och även här visar sig kvinnornas underläge och utsatthet. 35,1 procent av kvinnorna mellan 15 och 49 år är smittade. Motsvarande siffra för männen är 19,3 procent. I Sverige ligger nivån runt 0,2 procent.

– Vi i facken har en viktig uppgift i att stärka medlemmar och göra dem medvetna om att det aldrig är acceptabelt med våld, vare sig hemma, på jobbet eller någon annanstans. Jag vet inte när allt detta ska sluta, säger Irene Khumalo.

För tillfället kan facken verka något sånär fritt i eSwatini men det svänger fort. Från en dag till en annan kan facklig verksamhet förbjudas helt. Senast det hände var 2014. Fackliga företrädare riskerar att förföljas och fängslas av säkerhetstjänsten. Demonstrationer möts ofta av hård brutalitet från polisen. 

Men i maj 2017 hände något när facken arrangerade en marsch mot våld hemma och på jobbet. Systerförbund från Sydafrika, Botswana och Zimbabwe deltog i marschen och i stället för att stoppa demonstrationen, som man gjorde året innan, valde polisen att gå med i tåget och delta i workshops. I ett tal lovade polisen även att ­jobba intensivare för att stoppa könsrelaterat våld
och uppmanade medborgarna att anmäla brott.

Tidigare har eSwatinis lagstiftning varit luddig när det gäller våld och sexuella övergrepp på kvinnor och barn. Men i somras godkände kungen äntligen ett lagförslag som ska göra det lättare att döma och straffa gärningsmän. Många hoppas att den nya lagen ska få drabbade att inse att det trots allt är meningsfullt att anmäla.

En som kan vittna om att det numera kan löna sig att gå till polisen är Nokuthula Dlamini, även hon sjuksköterska och fackligt aktiv i SWADNU. Hon har också erfarenhet av misshandel inom familjen, men efter en polisanmälan slutade mannen att slå.

– Jag blev uppmanad av mina släktingar att anmäla och det hjälpte. Det håller på att hända något positivt. I dag säger mina barn till om de ser eller hör att några kompisar blivit utsatta för något. Hade jag gjort det när jag var liten hade jag fått stryk av mamma, säger Nokuthula Dlamini.

Det finns även andra än facken som jobbar mot könsrelaterat våld i eSwatini. Den ideella organisationen SWAGAA har verkat i snart 30 år och arbetar bland annat förebyggande genom att lära barn vad könsrelaterat våld är, vad de har för rättigheter, vad man ska göra om man är utsatt och hur man kan förändra stereotypa mansroller. Organisationen hjälper också drabbade att komma i säkerhet samt ger råd och tillgång till sjukvård och juridisk hjälp.

Det är den 1 november 2018 och ett 30-tal fackliga företrädare från eSwatini, Botswana, Sydafrika, Tanzania, Zimbabwe, Zambia, Uganda, Malawi och Kenya samlas på ett konferenshotell i Benoni utanför Johannesburg i Sydafrika.  De har rest hit för att delta i en workshop om våld och trakasserier i arbetslivet som världsfacket PSI arrangerar med ekonomiskt stöd av Vision och irländska facket Forsa.

– Vad vill vi ha? FRIHET. Var? HÄR. När? NU. En av deltagarna från Malawi leder den spontana talkören och de andra svarar med rungande rop. Efter ett par kampsånger kan workshopen starta.

Könsrelaterat våld är ett av de mest utbredda brotten mot mänskliga rättigheter i världen. Även våld som sker i hemmet påverkar i stor utsträckning jobbet för många, främst kvinnor. Misshandel kan leda till att man inte kan jobba på grund av skadorna och att man i slutändan till och med förlorar jobbet på grund av frånvaron. Trots det finns inga internationella lagar om våld i arbetslivet.

Efter många års lobbyarbete, från bland andra världsfacket PSI, arbetar nu FN-organet ILO för att få regeringar, fack och arbetsgivare över hela välden att enas om en konvention för att stoppa våldet. Alla länder som ratificerar, eller antar, konventionen blir skyldiga att föra in reglerna i sin egen lagstiftning och rapportera hur lagarna följs.

– Arbetet har pågått sedan 2014 men det har inte varit lätt. Arbetsgivarna vill egentligen inte ha någon ILO-konvention och de kämpar för att begränsa fackens framgångar. Att vi nu har kommit så här långt är en seger för facken men vi är inte riktigt i mål ännu, säger Verónica Montúfar, projektkoordinator på PSI.

Konventionen ska vara klar till sommaren 2019 och på workshopen ska de fackliga företrädarna få information om hur arbetet rullar på. De ska också få chansen att lämna synpunkter på vad som är viktigt för dem att uppnå i konventionen.

Några av åtgärderna som kan bli verklighet om konventionen blir antagen är att anställda ska ha rätt att lämna sin arbetsplats om de befarar att det finns risk för deras liv eller hälsa på grund av våld eller trakasserier. Drabbade ska kunna få ersättning för skador de fått på jobbet om de har lett till nedsatt arbetsförmåga. Man ska också kunna få betalt om man måste vara borta från jobbet och ha rätt att bli förflyttad eller få flexibla arbetstider för att undgå våld och trakasserier.

– I det första stadiet är skydd för den utsatta viktigast. Inte bara fysisk och psykologiskt utan även när det gäller hur arbetsplatsen är utformad och i relationerna på jobbet. Det är viktigt att de här skyddsåtgärderna skrivs in i kollektivavtal för då kan facken komma med starka och tydliga krav på åtgärder som verkligen fungerar, säger Verónica Montúfar.

Hon säger också att sekretess är en nyckelfråga för att förhindra att ytterligare våld och trakasserier uppstår.

–Den här konventionen betyder mycket för kvinnor som blir utsatta för våld i hemmet eftersom det också påverkar arbetslivet. Både offer och förövare är exponerade och den utsattheten leder ofta till mer våld. Skydd, sekretess och möjlighet till betald frånvaro är alla viktiga faktorer för att få stopp på våldet.

Frågorna och förslagen från deltagarna på workshopen är många. Några tycker till exempel det är svårt att definiera vad trakasserier är. Det som ses som helt okej i Botswana kan till exempel vara förbjudet i Uganda.

– Könsrelaterat våld och trakasserier på jobbet har alltid fått mindre uppmärksamhet eftersom det handlar om något som drabbar kvinnor, säger Melder Okutu, från Kenya.

– Vi måste få medierna att rapportera mer om våld mot kvinnor. Om inte tidningarna skriver om det kommer regeringarna inte att göra något, säger Lerato Madungo-Gova från facket för unga sjuksköterskor i Sydafrika.

Målet är att konventionen ska vara klar i juni i år. Även om det blir en konvention återstår också att få många länder att ratificera den för att den ska träda i kraft. Klart är att det råder medvind i frågan efter #metoo-rörelsen. Nya Zeeland har till exempel infört möjlighet att vara borta från jobbet med lön under tio dagar om man är utsatt för våld i hemmet. Australien och Stor­britannien överväger att införa något liknande.

Zodwa, administratören på departementet, blev inte bara misshandlad av sin man. En dag när hon kom hem hade andra personer flyttat in i hennes bostad. Maken hade sålt huset som hon själv hade tagit lån till och betalat. Pengarna hade han gjort av med tillsammans med en annan kvinna.

Zodwa polisanmälde saken och facket ställde upp med juridisk hjälp. Men trots det lyckades man aldrig åtala maken.

Terrorn pågick i tio år men för en tid sedan skilde sig Zodwa sig från sin man. I dag får hon och barnen klara sig på hennes lön. Efter skatt får hon ut omkring 3 000 Lilangeni, knappt 2 000 kronor. Hon drygar ut lönen med att köpa och sälja begagnade kläder, skor och skoluniformer.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Mycket bra, enda problemet är att jag inte har ett eget hem längre. Jag bor i ett hus jag hyr av jobbet. Det är svårt att spara ihop till ett eget och var jag ska bo när jag går i pension vet jag inte. Det oroar mig mycket, säger hon.

För många skulle det vara farligt att berätta om misshandeln de blivit utsatta för men Zodwa har bestämt sig.

– Det jag varit med om är tyvärr mycket vanligt, en del blir till och med ihjälslagna. Jag vill att alla kvinnor ska lära sig av mina erfarenheter, säger hon.