”Här får vi ha galna idéer”

Rynkor är vackra. Den tanken har Jessica Atterlöf burit med sig sedan hon började inom äldreomsorgen. Som aktivitets­ansvarig på Humanas Ekhaga i Onsala utanför Kungsbacka har hon förverkligat en dröm. Fotoutställningen ”Det vackra ­åldrandet”. Den yngsta modellen är 70 år och den äldsta 103.

Det är fullt på rullatorparkeringen utanför träningsrummet på Äldrecenter, som är egen verksamhet på Ekhaga. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Det är dags för gympatimme. På programmet står både bollkastning, styrketräning med hantlar och innebandy. Det blir trångt när både rullstolar och träningsstolar ska ”knö sig in” i en ring. Mitt i rummet står aktivitetsansvariga Eva Fihn och Kristina Nilsson och leder uppvärmningen till tonerna av De sista ljuva åren med Lasse Stefanz. 

Jessica Atterlöf är ansvarig för verksamheten på Äldrecenter. Tillsammans står vi utanför och iakttar träningen därinne. Efter uppvärmningen är det dags för bollträning. Det handlar om att kasta en blå mjuk boll mellan varandra. Alla är koncentrerade och riktigt skickliga på att fånga bollen.

– Det här tränar koordinationen. Flera av våra deltagare kunde knappt hålla i bollen när de började, berättar Jessica viskande.

Det känns trösterikt att se att det faktiskt går träna upp både muskler och koordination även när du passerat 90-årsåldern. 

Men höjdpunkten på dagens träning är trots allt innebandyn. Eva och Kristina delar ut klubbor och häller ut ett antal innebandybollar på golvet. Genast börjar kampen om bollarna, sittandes drämmer de till så hårt som möjligt med klubborna. Målet är att träffa rullstolen mitt emot.

– Herregud, det är livsfarligt här! utbrister Eva och hoppar undan för alla bollar som studsar omkring.

Jessica Atterlöf är kost- och friskvårdspedagog och har jobbat förebyggande med äldre de senaste tio åren. Innan hon kom till Äldrecenter på Ekhaga var hon biträdande kulturchef på Tre stiftelser, som bedriver äldreomsorg.

Hon älskar sitt jobb och brinner för filosofin bakom Äldrecenter. Det handlar om holistisk omsorg. Att se hela människan.

– Jag har jobbat både kommunalt, i landstinget, stiftelseägt och nu privat här på Ekhaga. Skillnaden är stor. Här är beslutsvägarna mycket kortare. Vi har två fantastiska chefer som driver på och vill att vi ska våga testa saker.

– Vi får komma med de mest galna idéer. Många av dem kan vi förverkliga, säger hon och citerar Winston Churchill: ”Ingenting är omöjligt. Det möjliga tar bara lite längre tid.”

Som det här med fotoutställningen. Visst var hon nervös i början.

– Jag tänkte: hjälp, vad har jag gett mig in på! Tänk om ingen vill ställa upp som modell. Men det var många som ville vara med. Fotografen Victor Falk tog fantastiska bilder och det blev ett verkligt lyft för de äldre. De tyckte själva att de var vackra.

Utställningen har visats på Kulturhuset i Kungsbacka och den mediala uppmärksamheten har varit stor. En av modellerna, Barbro 94, hängde till och med på löpet på GT. Nu är bilderna återbördade och hänger till beskådande längs korridorerna på Ekhaga.

Förutom den fysiska träningen på Äldrecenter så finns här också ett Spa där man kan yoga, få ansiktsbehandling, massage eller manikyr. Eller bara sitta en stund i värmen och dricka ett glas vin. Kosten är en annan viktig del i helheten. På Äldrecenter serveras endast hembakt av riktiga råvaror som smör och grädde men mindre andel socker. 

– Har man ont någonstans så prövar vi med beröring eller med att gosa med djur som kaniner och höns, innan vi ger läkemedel, berättar Jessica.

– Det ska finnas ett syfte med att gå upp ur sängen på morgonen. Livet ska fortfarande vara spännande och du ska lära dig något nytt. Vi utmanar de äldre lite. Vi har till exempel en Ipadcirkel där en 94-åring som har stenkoll på allt, lär de andra. Vi har en 96-åring som nyligen köpte en ny Ipad för 6 000 kronor.

De som deltar i aktiviteterna gör det helt frivilligt och på sina egna villkor.

– När de kommer till oss ska de få vara sig själva, det ska inte finnas något överläge utan alla är jämlika, förklarar hon.

Arbetsgruppen är liten men väl sammansvetsad. Det är fem tjänster inklusive Jessica. Förutom Eva och Kristina så består gruppen av Kathrine Kattis Olsson och Annika Hakala.

Det är en kramig stämning i gruppen. De har en entusiasm och värme som smittar av sig på kunderna.

– Jag har fantastiska medarbetare. Det är absolut inte bara jag som kommer med idéer till verksamheten. Men man måste vara lite ”wild and crazy” för att trivas här, säger Jessica.

– Det här är en social verksamhet där syftet är att sprida glädje och en stunds avkoppling till kunderna. Det ingår i jobbet att vara närvarande, glad och social. Bekymren lämnar vi hemma, tillägger hon bestämt. 

För att det ska fungera har de något som de kallar 24-timmarsregeln. Det betyder att om de blir irriterade på något hos varandra så måste de tala om det inom 24 timmar. Och det är fullt tillåtet att gå i väg en stund för sig själv på lunchen. Det frestar på att vara social hela tiden.

– Hemma är jag helt osocial. När jag varit med barnen och det är kväll, då sitter jag och min man i soffan och surfar på varsin telefon, berättar Jessica.

Hon började som undersköterska inom sjukvården. Hon har jobbat på neurologen på Sahlgrenska och har sett unga människor brytas ned i sjukdomar som inte går att behandla. 

– Det är jobbigt när unga människor går bort. Jag var i tjänst dagen efter brandkatastrofen
på diskotetet i Backa på Hisingen 1998, berättar hon.

– Hela sjukhuset luktade brandrök och jag fick svara på samtal från förtvivlade föräldrar som sökte sina barn. Jag var nästan i samma ålder själv. Det har nog präglat mig mycket.

Hon försöker ta vara på stunden, har lärt sig att aldrig tänka tanken: ”Det händer inte mig”. Det roligaste och det jobbigaste är detsamma nu som då. Att komma någon väldigt nära och sedan förlora den personen.

– Men jag har det här jobbet därför att jag bryr mig om människor. Jag älskar att sitta tillsammans med de äldre och samtala. Vi har en samtalscirkel med 5–6 personer som träffas regelbundet. En del är födda på 1910-talet. De har så mycket kunskap och erfarenhet.

Efter träningstimmen är det dags för Skivor till kaffet. Också nu blir det ”rusning” med rullstolar och rullatorer, bort till Vita rummet. Där står fikat fint uppdukat. Jessica och hennes medarbetare ser till att alla får en plats att sitta vid, kaffe i koppen och nybakad rulltårta med grädde och sylt på faten. Det tar lång tid att komma i ordning och deras tålamod är oändligt. De håller om, kramar, tittar i ögonen och har total koll på vad alla heter och vilka som vill ha mjölk och socker i kaffet. Stämningen är varm och förväntansfull. Så sätter sig Jessica i mitten av rummet. Hon har mobiltelefonen kopplad till en högtalare och ett papper i handen.

Snart ljuder en välkänd fråga i högtalaren, Var är tvålen syster? Det är Povel Ramel för hela slanten den här dagen. Jessica spelar välkända melodier och berättar en massa okända fakta om den kände ordvitsaren.

– Jag har läst in mig på honom på Wikipedia, avslöjar hon efteråt. Jag visste knappt någonting om Povel Ramel. Man lär sig mycket om många artister. Nästa vecka kanske jag får läsa in mig på Bruce Springsteen eller Jussi Björling.