Nu spricker Kiruna

Gruvans skalv skakar sönder husen. Och det går fortare än förutspått. Hinner nya Kiruna byggas klart? Kristoffer Johansson och hans kolleger jobbar mot klockan – samtidigt som de sörjer att behöva lämna sina hem.

Gruvan är som ett mullrande monster. Varje natt klockan ett ryter odjuret till och världen vibrerar.

Men ingen inbiten Kirunabo vaknar, sprängningarna och skalven är en självklar del av livet. Lika naturligt är det att staden där man bor ska rivas. Och att ens skola spricker sönder.

In genom Hjalmar Lundbohmsskolans entré kliver Ida Björnström från byggkonsultfirman Tyréns. Det är dags för sprickmätning. En fyra timmar lång kontroll som görs varannan vecka på uppdrag av statliga LKAB, som driver gruvan.

– Jag tittar på djup och höjd och om sprickan kragat sig, säger Ida Björnström, sticker in tumstocken i spricka nummer 23 och tar en bild med mobilen.

Växer sprickorna? Har fler dykt upp? Behöver ytterligare några pelare förstärkas med metallstolpar? Det är sådant som Ida Björnström och hennes kolleger kontrollerar.

Ida Björnström mäter sprickor på Hjalmar Lundbohmsskolan varannan vecka.

I nära två decennier har kirunaborna vetat att deras centrum ska jämnas med marken och att ett helt nytt Kiruna ska byggas upp. För under samhället finns en skatt: järnmalmen, som ger staten miljardinkomster.

Men det är först nu det händer, 2022 är det stora flyttåret då nya centrumkärnan har invigts.

Alla jobbar med stadsflytten

I princip alla anställda på kommunen och de kommunala bolagen – från rektorer och kommunsekreterare till kulturantikvarier och fastighetsförvaltare – arbetar på ett eller annat sätt med det man kallar samhällsomvandlingen.

Och det har blivit stressigare än planerat, för gruvans rörelser skakar sönder husen snabbare än man förutspått.

Hilda Falk

I skolans foajé sitter Hilda Falk, som går första året på gymnasiet, och tittar på tv.

– Om jag är orolig? Ingen av mina kompisar tänker på sprickorna. Vi längtar efter att flytta till den nya skolan i nya centrum. Det ska bli kul.

Tre kilometer österut, på en plats där det tidigare bara växte slyskog, drar Kristoffer Johansson på sig bygghjälmen och kliver in genom dörren till det blivande gymnasiet, en enorm byggnad av sibirisk lärk som går under namnet Kunskapsstaden och bekostas av LKAB-pengar.

I ljudinfernot av borrgnissel och hammarslag är det ljust och luftigt – och befriande sprickfritt.

Kirunas flytt som karriär

Kristoffer Johansson visste redan som gymnasieelev på Hjalmar Lundbohmsskolan att det var stadsflytten han ville jobba med. Femton år senare har han hunnit vara kommunens planchef och är nu projektledare för samhällsomvandlingen på bostadsbolaget Kirunabostäder.

Han noterar att elevskåpen, som öppnas med blipp, har kommit på plats. Skolvaktmästarna kommer att jubla, snart slipper de den själsdödande arbetsuppgiften att klippa upp hänglås.

Kristoffer Johansson kontrollerar nya gymnasiebyggnaden, som bekostas av gruvbolaget LKAB.

Hösten 2023 är det tänkt att Hilda Falk och de andra 800 eleverna ska flytta in.

– Det är ingen risk att vara i Hjalmar Lundbohmsskolan, men Kiruna kommun har efterlyst en plan B från LKAB. Sprickbildningen har gått snabbare de senaste åren än vad man har räknat med. Det blir stressat för både befolkningen och oss tjänstemän, säger Kristoffer Johansson.

Oron är inte obefogad. Vissa bostäder har fått utrymmas tidigare och på kulturskolan, som ligger granne med gruvgropen, packas just nu trumpeter och notställ i kartonger. Eleverna är tvungna att mellanlanda i gamla Folkets hus i väntan på att de permanenta lokalerna ska bli klara.

Trots flera decenniers förberedelser måste de kommunala tjänstemännen jobba i sitt anletes svett för att få allt att gå ihop. Ett stenkast bort från Kunskapsstaden ligger tre gallerior där allt är skinande blankt och doftar nytt.

Kristoffer Johansson har ansvar för Kirunas nya handelskvarter.

Nya centrum öppnades i september

Kristoffer Johansson har huvudansvar för handelskvarteren, som slog upp dörrarna i september.

– Det var en enorm karusell kring öppningen. Veckan innan var vi tvungna att snabbt asfaltera gatorna utanför butikerna för de permanenta plattorna hann inte läggas.

– Vi hade slutsamråd med byggnadsnämnden först dagen innan öppning. Det var många som jobbade betydligt mer än åtta timmar per dag. Vi klarar det tack vare att vi är så samkörda, säger Kristoffer Johansson.

Invigningen av nya centrumkärnan var också startsignalen för rivning av den gamla. Häromdagen stängslade LKAB in två höga bostadshus av arkitekten Ralph Erskine, som går under namnen Spottkoppen och Snusdosan.

– Det är ikoniska byggnader, en del av stadssiluetten. Det kommer att kännas i kirunabornas hjärtan när de rivs. Men jag tror inte att människor kommer att uppleva nya centrum som ”mitt Kiruna” innan det gamla är borta.

Spöklikt i gamla Kiruna

En utsocknes som kör in i Kiruna det stora flyttåret 2022 riskerar att bli förvirrad. På Adolf ­Hedinsvägen pekar centrumskyltar i två dia­metralt motsatta riktningar. Den som svänger av mot det stora gruvgropen och gamla centrum möts av spöklika hus med fönster som tomma ögonhålor.

Husen av den berömde arkitekten Ralph Erskine ska snart rivas.

Delikatessaffären är tömd på hjortronsylt och fjällko-ost och klädbutiken Centrums gamla neonskylt har monterats ner och hänger numera i nya Kiruna. Kvarteren är öde så när som på en äldre kvinna med rullator som fundersamt rycker i en dörr: ”Har de stängt gallerian?”.

Lika motstridiga som skyltarnas pilar är Kirunabornas känslor. Många sörjer att gruvan äter upp kvarteren där de lyssnat på godnattsagor, bytt glitterbokmärken och smygrökt sin första cigg. Men samtidigt är det spännande, hur blir det nya livet där framtidens minnen kommer att skapas?

Gigantisk simhall byggs

En som känner sig kluven till att grävskoporna tuggar i sig hans barndoms stad är simhallschefen Hans Fernström. Men professionellt blir det ett lyft.

Nästa år får han inviga ett ultramodernt, tre gånger så stort badhus. Han ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Den nuvarande simhallen, från 1958, vittrar sönder. Med jämna mellanrum bjuds det på små överraskningar när han kliver in på jobbet.

– Häromdagen hade ett stort parti av klinkergolvet i herrarnas dusch skjutit upp och lossnat. Vi lappar och lagar, säger han.

Nät kring bassängens botten

I motionsbassängen pågår vattenjumpa till peppmusik och från barnpoolen hörs kvillrande skratt.

Under bassängerna ser det däremot inte lika kul ut. Där ligger teknikrummet, simhallens hjärta. Ett dånande, varmfuktigt ställe där personalen tillbringar flera timmar per dag. Bassängbottnen är klädd i en gigantisk nätstrumpa.

– Vi nätade in den, för att säkerställa arbetsmiljön eftersom det tidigare har släppt upp till 100 kilo tunga betongblock i backen. Bassängen står på pelare som i sin tur står på berget. Och det är sprängningar och vibrationer varje natt. Ett annat problem är att armeringen rostar, då expanderar den och spränger sönder betongen, förklarar Hans Fernström.

Hans Fernström och kollegan Henrik Larsson ser fram emot en bättre arbetsmiljö.

Arbetsmiljön i det nya badhuset kommer att bli en dröm i jämförelse med det gamla. För det är ingen blygsam byggnad som tar form.

– Det har varit en väldig debatt om nya simhallen, vi är nu uppe i cirka 750 miljoner och har spräckt den budget vi hade från början, säger han.

Det blir ett badhus med extra allt. Man går från tre till tio bastur och från fem till 15 bassänger i olika storlekar. Relax, vågmaskin, projicerat norrsken, turkiskt hamam och aufguss, där eteriska oljor hälls över varma stenar i bastun.

– Den politiska viljan har varit att göra något fantastiskt fint för Kirunaborna, men man har inte riktigt insett konsekvenserna. Det kommer att krävas en betydligt större personalgrupp för att driva badhuset.

Svårt att anställa badpersonal

Att rekrytera blir en thriller, menar Hans Fernström. Just nu finns det cirka 1 000 lediga jobb på Arbetsförmedlingen i Kiruna. Det är svårt att få tag på folk och det finns heller inga lediga bostäder.

Bostadsbristen kommer hålla i sig i många år framöver. 6000 personer, ungefär en tredjedel av befolkningen, måste flytta och erbjuds nytt boende i det gamla beståndet eller i något nybyggt hus. Hans Fernström är en av dem.

– Nu bor jag i en träkåk från 1926 i Kirunas äldsta område. Nästa år kommer även jag vara tvungen att flytta, men jag vet ännu inte vart. Nya bostäder är dyrare och hyrorna kommer att trappas upp så att man efter nio år betalar marknadshyra.

Simhallschefen Hans Fernström känner sig kluven inför att hans barndomsstad snart inte finns längre.

Efterlyser samtal om känslor

Hans Fernström tycker att det talas alldeles för lite om hur människor drabbas känslomässigt av flytten.

– Vi behöver prata mer om de mjuka, sentimentala värdena. Det är inte bara bakåtsträvare och gnällspikar som känner sorg. Alla vet att flytten är tvungen, annars lever inte orten vidare. Men det är vår uppväxtmiljö som försvinner och minnena med dem.

Skapar igenkänning

Små delar av det gamla Kiruna kommer att infogas i det nya. Några hus med kulturhistoriskt värde lyfts upp på hjul och rullas iväg till nya centrum. I badhuset fall handlar det bland annat om en 250 000 bitar stor mosaik, ”Djungelmotiv” av konstnären John Wipp.

I fyra veckor pågick arbetet med att såga itu och plocka ner den. Ett annat konstverk, Molnen, har redan hängts upp över den nya motionsbassängen.

– Vi tar med oss vissa delar för att skapa igenkänning. Jag blev så glad när jag såg Molnen hänga på nya badhuset. Det kändes som att komma hem. 
Hans Fernström är delvis sentimental, samtidigt tycker han att framtiden känns spännande.  

– Tänk när det blir ett folkliv där nere, med skola och simhall i närheten. Det kommer bli kanonbra.

Läs mer: Flytten av Kirunas kyrka – så funkar det