Hon riktar ljuset på dolda nedsättningar på jobbet

Dålig hörsel, synnedsättning eller dyslexi. Många av oss har funktionsnedsättningar som inte syns. Forskaren Maria Norstedt vill se ett arbetsliv som är öppet för alla.

Gäddan 8 är nästan folktom den här morgonen. Få rör sig uppför de många trapporna i femvåningsbyggnaden som huserar Institutionen för socialt arbete på Malmö universitet och är arbetsplats för Maria Norstedt.

Hon har ett kluvet förhållningsätt till titeln hon bär: Lektor i handikapp- och rehabiliteringsvetenskap.

– Vi som forskar på den här institutionen strider för att få bort ordet ”handikapp”, för det är nedsättande. Men i universitetsvärlden är det långa processer. Samtidigt finns det inte ett ord för att sammanfatta allt, för alternativa begrepp beror på sammanhanget och speglar olika saker.

"Bygger funktionshinder"

Funktionshinder. Funktionsnedsättning. Funktionsuppsättning. Funktionsvariation. Orden vi använder säger något om samhällets syn på människor med varierande grader av kroppsliga eller psykiska nedsättningar.

– Funktionsvariation är inkluderande för att det pekar på att vi alla kan någon gång uppleva varierande förmåga. Funktionshinder är något ett samhälle bygger upp eftersom det handlar om hur otillgängliga vi gör våra miljöer och normer. Styrkan med begreppet funktionsnedsättning är att det inte förminskar kroppsliga erfarenheter av att leva med en nedsättning.

Maria Norstedt har sin bakgrund i sociologin och intresset för dolda funktionsnedsättningar började när hon skrev sin avhandling om yngre strokedrabbade som skulle tillbaka i arbete.

Att berätta eller inte?

Sedan dess har hon fortsatt att studera den brokiga grupp som utgör personer med dolda funktionsnedsättningar. Hit tillhör alla från exempelvis personer med hörsel- och synnedsättning till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

I sina forskningsintervjuer har hon sett att många med dolda funktionsnedsättningar ställs inför samma återkommande dilemma:

Att berätta eller inte berätta.

Att göra det innebär att arbetsgivaren måste anpassa arbetet om funktionsnedsättningen påverkar arbetsförmågan och behandla en efter de individuella förutsättningarna. Samtidigt vill ingen känna sig särbehandlad.

Många fall av negativ särbehandling

Dessutom är det inte en engångsföreteelse att berätta om sin nedsättning.

– Man måste framträda gång på gång. Då uppstår frågorna ”för vem” och ”när”? Det är något som har kommit fram i mina studier: Tröttheten över att behöva förklara och påminna kolleger om varför man till exempel är sen.

Även om ingen som hon intervjuat har ångrat att berätta om sin nedsättning, finns det ändå många sorgliga exempel på negativ särbehandling. 

– När vissa har fått anpassningar eller hjälpmedel kan andra medarbetare ifrågasätta och hävda att det blev orättvist, eller hävda att personen i fråga överdriver sin nedsättning. Och det här tangerar också frågor som kön och sexualitet.

Flexibla arbetsplatser är del av lösningen för framtidens utmaningar, menar Maria Norstedt.

Hon tar ett exempel:

– En man inom industrin kallades för kärring eller bög för att han inte kunde bära tungt. Det finns könade bilder av vissa diagnoser som typiskt kvinnliga, och dessa vill varken kvinnor eller män identifiera sig med.

Alla dessa nackdelar gör att Maria Norstedt förhåller sig neutral till om man bör eller inte bör berätta om sin diagnos.

– All min forskning och annan forskning har kommit fram till att det både finns fördelar och nackdelar med att framträda. Varför jag inte tar ställning är för att det ser olika ut på arbetsplatser. På vissa ställen kan man inte räkna med att få stöd, helt enkelt.

Forskning: Lagom öppen bäst

Hon hänvisar till studier som visar att i anställningssituationer kan det vara bra att vara lagom öppen med sin funktionsvariation.

– Om man i en intervjusituation mer talar i termer av att ”det här behöver jag för att kunna jobba effektivt” i stället för att tala om diagnoser har det visat sig vara gynnsamt. Det finns också gradskillnader i stigmatiserande diagnoser. För HR-personalen i en studie jag gjorde var exempelvis depression avdramatiserat.

Eftersom vi blir allt äldre och därmed behöver jobba allt senare i livet gäller det att redan nu tänka om kring synen på funktionsnedsättningar. 

Flexibla arbetsplatser lösningen

För att verkligen skapa öppna arbetsplatser behövs mer än fina policydokument. Arbetsgivare måste utgå mer från medarbetarens förutsättningar, menar Maria Norstedt.

– Om flexibiliteten inte finns blir funktionsnedsättning ett arbete i sig. Arbetsgivare måste visa att de jobbar aktivt med de här frågorna, att det finns en plan för hur man gör när någon berättar om sin nedsättning.

Hon hoppas att hennes forskning i slutändan kan göra skillnad för människors liv.

– Jag skulle vilja att min forskning bidrar till att plana ut olika typer av ojämlikhet. Det som jag tycker är mest spännande och driver mig är frågor om makt och orättvisor.

Efterlyser andra sätt att vara delaktig i samhället

Och även om hon inser att ett arbete medför många positiva effekter som bättre ekonomi, socialt sammanhang och identitet funderar hon också om vad det säger om vårt samhälle att knyta så mycket eftersträvansvärt till ett arbete.

– Det kommer alltid att finnas personer med funktionsnedsättningar som inte kan arbeta. Jag efterlyser andra sätt att vara del av samhället än bara i arbetslivet. Hur kan man vara en fullvärdig medborgare utan ett jobb? Den diskussionen borde vi också fundera på.  

Läs mer i Chefen i fokus: "Att anpassa för NPF gynnar alla"