Lever med rasism i jobbvardagen

En medarbetare som inte får ledigt för en religiös högtid. En ung man som måste be i en kall källare. En överordnad som avslutar mötet med en Hitler­hälsning. Rasism och diskriminering på jobbet har många ansikten. Möt tre medlemmar i Vision som berättar om sin vardag.

Nedžad Deumić

Det är lunchtid. Hans chef går förbi och säger:

– Sitter du där och svälter?

Han fastade. Hon sa det med ett flin när hon gick förbi, minns han. Varför vet han fortfarande inte. Men det sårade.

Trots att Nedžad Deumić under sina drygt tio år i arbetslivet har varit med om många incidenter där hans muslimska tro ifrågasatts, sticker den här händelsen ut. Även om han är luttrad.

Nedžad Deumić är långt ifrån ensam om att bli utsatt för fördomar, diskriminering och rasism. Det kan handla om allt från lägre lön och uteblivna befordringar till kolleger som kränker en medarbetare på grund av hens etniska eller religiösa tillhörighet.

En kartläggning av den etniska diskrimineringen i 28 EU-länder visar att Sverige sticker ut. 34 procent av afrikaner med ursprung söder om ­Sahara uppger att de blivit diskriminerade på svenska arbetsplatser, vilket är över Europasnittet. Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att nio procent av alla anmälda hatbrott sker på jobbet.

I somras gav regeringen samtliga länsstyrelser i uppdrag att öka takten i arbetet mot rasism i arbetslivet. Och i dagarna kommer en statlig utredning om tuffare sanktioner mot arbetsgivare som inte arbetar förebyggande mot diskriminering.

Som ung muslimsk man bryter Nedžad Deumić mot många av den offentliga sektorns normer. Och för varje norm han har brutit mot har han också fått veta det med besked.

Nedžad Deumić.

– Jag har bokstavligen blivit klappad på huvudet och fått frågor om min kvinnosyn och hur jag praktiserar min tro, säger Nedžad Deumić som sedan 2011 jobbat som chef inom äldreomsorgen.

Att som barn fly kriget i Bosnien-Hercegovina, för att sedan växa upp i småländska Vaggeryd har präglat hans yrkesval.

– Det offentliga Sverige räddade våra liv efter flykten, så jag har känt tacksamhetsskuld och haft ett behov att ge tillbaka till Sverige.

Han har utbildat sig, skaffat jobb och engagerat sig politiskt. Allt för att visa att han vill vara en del av Sverige. Men det är inte alltid Sverige tillåtits vara del av honom. I arbetslivet har han fått känna på konsekvenserna av att vara en praktiserande muslim.

En incident som berört honom djupt handlade om fastemånaden ramadan och efterföljande högtiden eid al-fitr.

När han hade samlat ihop ett 80-tal flextimmar bad han i god tid om ledigt en fredag för att åka till sin familjen och fira eid al-fitr.

”Är det verkligen lämpligt? Tänk på vilka signaler det skickar till medarbetarna när du nyligen haft sommarsemester”, sa chefen.

Jag har bokstavligen blivit klappad på huvudet och fått frågor om min kvinnosyn och hur jag praktiserar min tro.

Han tog aldrig ledigt på grund av rädsla för repressalier och fick skjuta på firandet.

– Jag kände mig utnyttjad. Jag hade varit flexibel, ställt upp och tjänat ihop tio gånger så många timmar som jag ville ta ut.

Händelsen när hans chef fällde den sårande kommentaren om att han svalt sig själv skedde hos en arbetsgivare och blev ett av skälen till att han sökte sig vidare. Denna chef fick senare reda på att han sökt stöd hos HR på grund av hennes beteende. Men hon gav fortfarande ingen förklaring.

– Hon sa bara att hon ångrade att hon hade gett mig goda referenser.
HR-avdelningen ville att han gjorde en formell anmälan, men Nedžad Deumić tyckte att han gjort sitt. I dag önskar han att HR-avdelningen själva gick vidare med ärendet.

– Jag vill inte vara ett offer, jag ville bara att hon skulle förstå att man inte beter sig så.

Hans arbetsliv är strösslat med samtal om hans kvinnosyn, den muslimska slöjan och varför han bär skägg.

– Jag förstår att jag har byggt ett förtroende som gör att människor kan ställa de frågorna, men ska inte behöva försvara mig mot fördomar på min arbetsplats.

En strategi han valt är att inte vara öppen med sina identiteter och val.

– Jag har hittat sätt att undvika samtalsämnen och väntat med att berätta om min tro. Åtminstone tills jag har nått en framgång i jobbet, så att jag kan bryta en negativ föreställning om muslimer.

I dag jobbar han som äldreomsorgschef i Tjörns kommun och känner att han har hittat hem i en inkluderande kultur. Känslan av att betala av en skuld till Sverige har han också börjat ifrågasätta.

– När man börjar som chef vid 22 är det naturligt att man är tacksam. Men jag har nyss fyllt 32, har mer erfarenhet och säger ifrån på ett helt annat sätt nu.

– Jag har börjat utmana tacksamhetsskulden. Jag bidrar, betalar skatt, är engagerad politiskt och i föreningslivet. Jag är mogen att ställa krav på Sverige nu.

Abdirahman Nur

”Det var en hemsk tid, vi bad i källaren av rädsla”, säger Abdirahman Nur, integrationspedagog i Orsa kommun. Som nyanländ fick han inte utöva sin religion under SFI-lektionerna.

En 22-årig man ligger på knä i källaren på Orsa lärcentrum. Det är dammigt och kallt. Han ber och utanför dörren står en kompis och håller utkik om någon kommer. Den unga mannen heter Abdirahman Nur. Han har precis kommit till Sverige från Somalia och pluggar på SFI. Hans lärare tillåter inte att han går iväg och ber i fem minuter under dagtid, och har hotat med avdrag på hans ersättning.

– Det var en hemsk tid, vi bad i källaren av rädsla. Fast jag inte störde någon så blev läraren arg. Det blev en stor apparat av det hela, och efter en månad meddelade skolan att jag hade rätt att be – så länge jag inte störde någon. Egentligen hade jag en jättebra relation med läraren, men efter det här hade vi inte några fler konversationer förutom de nödvändigaste.

Året efter började han plugga på folkhögskola i Mora och där var det helt annorlunda. Han fick utöva sin religion och det fanns ett andaktsrum där han kunde hålla till.

Nu har det gått mer än tio år och Abdirahman Nur är anställd på kommunen som integrationspedagog. Han sitter i ett eget kontor som ligger i samma byggnad som SFI-lokalerna där han pluggade tidigare.

Mycket har hänt. Abdirahman Nur har tillsammans med flera andra sett till så att SFI-eleverna inte längre behöver vara rädda och be i smyg, numera har de rätt att gå iväg en stund mitt på dagen. Även Abdirahman Nur har rätt att be under arbetstid.

Men trots att han jobbat i kommunen i över tio år påminns han ofta om att han ser annorlunda ut. I möten med externa kunder måste han alltid vara tydlig med sin erfarenhet och kunskap för att inte bli osynlig i rummet.

Abdirahman Nur.

– Det finns en bild av att invandrare har mindre kunskap, det är därför jag aktivt måste visa att det inte stämmer.

Dessutom händer det att externa besökare och kolleger på andra avdelningar missar att han är en medarbetare, eftersom han inte är ljushyad. Han ger några exempel:

– Vid ett tillfälle väntar jag ett besök. Jag ser hur personen sätter sig utanför mitt kontor i stället för att komma in, när jag frågar vad han har för ärende så svarar han att han söker en person som jobbar inom integration. Jag berättar att det är mig han söker. Han blir förvånad.

Vid ett annat tillfälle lånar Abdirahman Nur en bil från socialtjänsten. Han använder bilen i jobbet, men ärendet drar ut på tiden och först runt klockan 17 är han tillbaka vid socialkontoret. Alla tycks ha gått hem och dörren är låst. Men genom ett fönster ser han att någon är kvar. Han knackar på dörren och den öppnas av en kvinna som säger ”it’s closed, it’s closed”.

Abdirahman Nur räcker chockat fram bilnyckeln och går därifrån. Modfälld. Han har varit anställd på kommunen längre än kvinnan han just mött.

Det finns en bild av att invandrare har mindre kunskap, det är därför jag aktivt måste visa att det inte stämmer.

– Hon sa inte ens hej och förutsatte att jag inte kunde svenska. Sådant här händer bara för att jag ser annorlunda ut. Det känns jättetråkigt. Senare funderade jag på vad som hände och varför. Det enda svar jag kunde komma på var att kvinnan trodde att jag var där för att söka försörjningsstöd, men på fel tid.

När han utsätts för fördomar och diskriminering tänker han ofta på sina barn, hur det ska bli för dem när de växer upp. Barnen är födda i Sverige och har svenska som förstaspråk, men de har sin pappas hudfärg.

– Jag kan hantera det här, men hur kommer barnen att känna sig när det normala är att vara vit, säger Abdirahman Nur.

Han hittar tröst i tanken på att saker hela tiden förändras till det bättre. På bara några år har mycket hänt i samhället och hans barn kanske inte kommer att uppleva samma fördomar som han själv.

– Jag är hoppfull och det ger mig energi att det som hände förr aldrig skulle hända i dag. För tio år sedan var det konstigt att utöva sin religion under SFI-lektionen, i dag är det självklart att få göra det.

Läs mer: För få arbetsgivare jobbar med aktiva åtgärder

Nantale Kitali

På fritidsgården där Nantale Kitali arbetade fanns en kultur som hon betraktar som rasistisk. Erfarenheterna därifrån svider fortfarande.

Hudfärg spelar roll på svensk arbetsmarknad och afrosvenskar är en särskilt utsatt grupp. Så lyder slutsatsen i en studie från Cemfor, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, som kom för knappt två år sedan.

Den som är född söder om Sahara, eller har minst en förälder därifrån, har sämre möjligheter att få jobb, lägre lön och svårare att få chefsbefattningar. Studien visar att skillnaderna inte beror på andra faktorer som till exempel utbildningsnivå och ålder. Faktum är att skillnaderna mellan afrosvenskar och andra ökar – inte minskar – när man jämför bruttolönen för personer med högre utbildning.

Det här är inga nyheter för Nantale Kitali, 35 år, själv aktiv i Afrosvenskarnas riksorganisation. Uppväxt i Botkyrka med en pappa född Uganda och en mamma född i Sverige har hon upplevt denna diskriminering in på bara skinnet.

– Det är ”sad news” och allvarligt, men bra att det äntligen kommer fram i ljuset. I vår minoritetsgrupp har jag sett hur välutbildade släktingar och vänners släktingar varit arbetslösa, jobbat i fabrik, kört taxi eller suttit i biljettkuren på tunnelbanan.

Själv är Nantale Kitali socialpedagog och har efter examen 2012 jobbat med ungdomar med kriminell bakgrund och missbruksproblematik. Bland annat som medlevare på behandlingshem för ungdomar.

Efter en period med för högt tempo och mycket stress blev hon utmattad. På väg tillbaka arbetstränade hon på en fritidsgård i Stockholm. Snart insåg hon att där fanns en kultur och ett sätt att prata som var rasistiskt.

Nantale Kitali.

– Det var stereotypa uttalanden och personalen skämtade nedsättande om olika kulturer, ofta gjordes det framför barngruppen. I början försökte jag slå dövörat till och fokusera på min relation med barnen. Det var ju för deras skull jag var där, berättar Nantale Kitali.

Men det blev värre. Efter ett personalmöte ställde sig fritidsgårdschefen upp och sträckte ­demonstrativt ut högerarmen i en Hitler-hälsning.

– Jag blir helt tom när jag tänker tillbaka på det. Han förklarade inte varför, men jag antog att han menade att man borde behandla mig och andra icke vita på samma sätt som man gjorde i Nazityskland.

För Nantale Kitali blev det en avgörande upplevelse. En rasdiskriminering som det har tagit både tid och energi att hämta sig ifrån. Hon, som skulle slussas tillbaka till arbetslivet, fick en stress­attack och blev återigen sjukskriven på heltid.

Jag tror på tuffare sanktioner mot arbetsgivare som inte jobbar förebyggande mot diskriminering. Annars blir det svårt att komma vidare.

Bristen på stöd från både arbetsgivare och fack svider ännu. Hon mejlade chefens chef och berättade om heilandet, men fick inte ens något svar. Och enligt Nantale Kitali förklarade rådgivaren på Vision att det här var något hon själv skulle reda ut med fritidsgårdschefen.

Vad hade du velat ha för hjälp från facket?

– Jag hade velat att de kontaktade min arbets­givare och berättade vad jag hade varit med om. Att de kallade till något slags möte och markerade att ett sådant här beteende inte är acceptabelt.

Nantale Kitali är fortfarande stresskänslig efter tiden på fritidsgården, men räknar med att snart börja arbetsträna och vara tillbaka i arbetslivet igen. Förhoppningsvis på en arbetsplats där ingen blir utsatt för trakasserier eller rasistiska kommentarer.

– När rapporten från Cemfor kom fick den massor med uppmärksamhet, men sedan dess har vi inte sett några aktiva åtgärder. Jag tror på tuffare sanktioner mot arbetsgivare som inte jobbar förebyggande mot diskriminering. Annars blir det svårt att komma vidare, säger hon.