Vägen ut ur mörkret

Stress och psykisk ohälsa är det vanligaste skälet till sjukskrivning. Men det finns en väg tillbaka. Läs om Karin och Emma som kört rakt ner i stresshelvetet och hur de gjort för att återvända till jobbet.

Plötsligt blir Emma Torén väldigt yr. Hela världen kränger till. Sedan försvinner synen. Men det blir inte helt svart.

– Det ser ut som krossat glas framför ögonen. Jag ser bara skärvor av ljus, berättar hon.

Emma har just kommit från jobbet i Munkedals kommun och har på vägen hem svängt in på fritidsgården i det lilla samhället Dingle där hon bor. Det är hon som sett till att det blivit en fritidsgård här. Den är ett av många projekt som hon driver utöver heltidsarbetet som arbetsmarknadskonsulent på socialförvaltningen.

Hon sitter i en soffa och pratar med några av ungdomarna när det händer. Hon blir tvungen att lägga sig ner. En av ungdomarna ringer efter hennes pappa som kommer och hämtar med bil.

Men händelsen får henne inte att sakta ner. Att dra ner på tempot skulle göra alltför många besvikna. Personerna hon träffar som arbetsmarknadskonsulent och hjälper att komma tillbaka i jobb eller studier har ofta haft många svåra upplevelser bakom sig. Hon vill inte svika dem.

Emma utför nu tre personers jobb på arbetet. Flera av kollegerna är sjukskrivna eller har gått i pension och det har inte gått att rekrytera ersättare.

Hon bygger också om huset tillsammans med maken, samtidigt som hon tar hand om de tre barnen. Ett av dem har dessutom under några år haft en sjukdom som gör att hon har svårt att andas och inte kan sova liggandes.

Under många år sittsover dottern nätterna igenom i Emmas famn. Själv slumrar Emma bara ryckvis under några timmar varje natt.

En dag en tid efter att hon förlorat synen på fritidsgården kommer hon till jobbet och känner sig helt tom.

– Jag satt här på stolen och min kollega försökte prata med mig. Men det var inget som gick in. Han fick ingen kontakt med mig.

Emma skickas av sin chef akut till företagshälsovården, får diagnosen utmattningssyndrom och blir sjukskriven. Att bli sjuk av stress är något hon långt ifrån är ensam om. Sedan åtta år tillbaka är psykiatriska diagnoser, som exempelvis stressreaktioner, den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna.

Under det första kvartalet i år utgjorde psykiska sjukdomar, syndrom samt beteendestörningar nästan hälften av alla pågående sjukfall, enligt Försäkringskassan. Yrkesgrupper som är extra utsatta är socialsekreterare, fältassistenter, familjehemssekreterare och diakoner. Även präster är hårt pressade.

Arbetsmarknadskonsulenten Emma Torén arbetar heltid igen. Här är hon på jobbet med Laila Moberg och Badema Azemi.

Under veckorna och månaderna som följer orkar Emma inte hålla ögonen öppna. Hon har fruktansvärd huvudvärk och är mycket yr. Det går inte att stiga upp ur sängen.

– Jag kan inte göra så mycket. Bara ligga där. Jag tänkte ”jaha nu har det gått en dag till”.

Hennes arbetsgivare ser till att hon får träffa en samtalsterapeut på företagshälsan.

– Hon var fantastisk och tvingade mig att släppa jobbet. Jag kallade henne på skoj ”arga tanten”, för hon talade tydligt om vad jag skulle göra. Det var jättebra. Jag var inte i stånd att tänka ut egna lösningar.

Emma fick aldrig någon depression, utan bara diagnosen utmattningssyndrom. Det betyder att hon var mycket trött, utan att vara nedstämd. Hon hade också ett bra stöd från arbetsplatsen. Chefen ringde en gång i månaden och berättade lite om vad som hände på jobbet. Det passade Emma och gjorde återgången till arbetet lättare.

– Jag hade positiva känslor kring arbetsplatsen och längtade tillbaka, minns hon.

När jag möter människor i ­jobbet vet jag hur det är att inte må bra. Jag vet hur det är att sitta på andra sidan. Jag har själv upplevt det.

Emma Torén

Efter drygt ett halvt år vill Försäkringskassan att Emma går tillbaka till jobbet. Det gör hon, om än motvilligt.

– Egentligen gjorde min kollega Wivi det mesta. Jag satt här som en fågelholk. Jag hade behövt vara hemma längre, man borde inte pressas tillbaka till arbetet för tidigt. Det är framför allt tid, och ändå lite mera tid, som är det som läker.

Kollegan Wivi-Anne Wiedemann är tacksam för det stöd hon fick av Emma, trots att hon inte mådde så bra när de först träffades.

– Hon kunde ge mig kunskap som ingen annan hade. Hon lärde mig allt vad jag behövde veta för att klara av att utföra mitt jobb, säger Wivi, som då var ny i yrkesrollen.

Det är nu fyra år sedan Emma blev sjuk. I dag jobbar hon heltid och har samma tjänst som innan sjukskrivningen. Hon ser själv flera förklaringar till att det gick att komma tillbaka: hon släppte projektledarrollen hemma.

Emma Torén önskar att hon fått vara sjukskriven längre. Att hon började jobba så snabbt har gjort det svårare att bli helt frisk.

I dag utför hennes man mer hushållssysslor än vad hon gör. Tack vare det fick han bättre kontakt med barnen. Hennes dotter som hade svårt att andas har opererats och kan numera sova utan problem. Hon fick bra hjälp av företagshälsan och stöd från sin kollega och chef. Dessutom har tiden i sig som förflutit sedan hon blev sjuk varit läkande.

En vinst är att hon i dag har en annan förståelse för hur det är att vara sjuk och behöva hjälp.

– När jag möter människor i jobbet vet jag hur det är att inte må bra. Jag vet hur det är att sitta på andra sidan. Jag har själv upplevt det, säger hon.

Men även om hon är fullt arbetsför är hon inte riktigt som förr.

– Jag blir lättare trött och har helt enkelt inga marginaler. Det går inte att ge det lilla extra när det behövs.

I dag har hon fått fibromyalgi, som en följd av sjukdomen. Den ständiga värken har hon lärt sig leva med. Det enda hon inte kan göra på grund av den är att spela gitarr, vilket hon gärna gjorde förr. I stället har hon börjat sjunga i kör.

– Jag har fortfarande svårt att sätta mig själv i första rummet och säga ”jag är viktig”. Men körsången är något jag gör för min egen skull.

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att organisationen på jobbet är sådan att de anställda mår bra och inte drabbas av stress eller ohälsa. Hur det ska gå till regleras i en av Arbetsmiljöverkets föreskrifter.

Det är också arbetsgivarens ansvar att se till att den som blivit sjuk får hjälp att bli rehabiliterad. Och nästan alla, 93 procent, som blir sjukskrivna i en psykiatrisk diagnos kommer tillbaka i jobb, enligt Försäkringskassan. Men det tar längre tid, särskilt för diagnosen utmattningssyndrom, där sjukskrivningen kan bli mycket lång.

Det finns en del studier kring vad som hjälper den som blivit sjuk i utmattningssyndrom att komma tillbaka i jobb, även om mycket fortfarande är outforskat. Marie Åsberg, psykiatriprofessor emerita, verksam vid Karolinska institutet, har under många år forskat kring utmattningssyndrom och var med och fick begreppet godkänt av Socialstyrelsen för snart femton år sedan.

– Väldigt lite av den rehabilitering som finns hjälper tillbaka till arbete. Man mår bra av den, men den hjälper inte till återgång. Den metod som visat sig fungera är att en grupp människor med samma yrke träffas och pratar om sin situation. Det har gett mycket goda resultat.

Varför ska det vara personer med samma yrke?

– De problem man har är nästan alltid relaterade till arbetsplatsen och yrket. Det är viktigt att få förståelse och empati kring det för att bli frisk. Många skäms också över att man gått in i väggen och har tankar som ”jag är värdelös och har pajat hela mitt liv”. Det är mycket betydelsefullt att bryta stigmat, det här är inget individproblem.

Kan man någonsin bli helt frisk?

– Om du blir opererad har du alltid kvar ett ärr, men för den skull är du frisk. Det är samma sak med utmattningssyndrom. Man brukar få problem med att man inte får tillbaka sin stresstålighet. Man blir ömtåligare. Men det är bra, då minskar risken för återfall, säger Marie Åsberg.

Det finns en väg ut ur mörkret som jag absolut inte kunde se när jag var mitt uppe i det.

Karin Ingridsdotter

Det hörs ett sorl av småprat och på borden står tända ljus i umgängesrummet i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm. I dag serveras svampsoppa med bröd och doften av vitlök sprider sig. Karin Ingridsdotter äter tillsammans med de ungdomar och studenter som kommit hit för att lyssna på ett föredrag och delta i en nattvardsandakt.

När man ser henne skoja med ungdomarna är det är svårt att tro att hon varit svårt sjuk i utmattningssyndrom under många år och fortfarande är delvis sjukskriven. Men så är det. Karin har gjort en lång resa från att för sju år sedan vara helt sjukskriven till att idag jobba halvtid som regionsamordnare på Equmenia Stockholm.

– Nu är jag en bit på väg och därför kan jag prata om det. Det är inte bara kaos och hjärnan är inte längre som deg, säger hon med ett skratt.

Karins första jobb blev att arbeta som föreståndare i en församling i Equmeniakyrkan. Hennes ambitioner var höga och kallelsen stark, men efter en tid upptäckte hon att rollen som pastor var mycket krävande och att strukturerna i kyrkans organisation svåra att hantera.

– Jag älskade att jobba som pastor, men man ger av sig själv hela tiden. Jag hade inte utrymme att klara av det just då, säger hon.

Att få hjälp av ett helt team av experter på stress blev vändningen för Karin Ingridsdotter.

Efter en tid började Karin må dåligt. Hon blev förkyld hela tiden, fick psoriasis, huvudvärk och hade svårt att sova. Hade känslorna utanpå och blev arg och ledsen om vartannat.

– Jag insåg inte alls vad som höll på att hända. Jag var inte en sådan som brukade bli sjuk. Jag var van att klara av saker bara jag la manken till.

Karin har också en smärtproblematik som hon fick efter en ryggskada när hon jobbade som personlig assistent vid 19 års ålder. Smärtan från ryggen blev nu värre. Ju mer utmattad hon blev desto ondare gjorde det. Hon fick starka mediciner utskrivna mot värken. Hon kämpade på och ville inte ge upp.

En dag var Karin så utmattad att hon inte klarade att stiga upp ur sängen. Hon fick krypa till toaletten. Först då ringde hon och sjukskrev sig.

Hon blev sjukskriven från mars och över sommaren, som hon grät och sov sig igenom. Tack vare vila, den kristna tron, sin mamma och goda vänners stöd började hon må bättre. Arbetsgivaren var också mycket förstående.

Hon började jobba igen i slutet av sommaren, bara för att snart åter bli sjukskriven. Den här gången var tio resor värre än den förra. Hon började ifrågasätta sin tro och sin kallelse att vara pastor. Hon funderade på vem hon var nu om hon inte kunde vara pastor.

– Det blev många förluster för mig. Förlust av min kallelse att bli pastor. Förlust av kroppsliga funktioner. På grund av värken kunde jag inte dansa salsa längre som jag älskat att göra.

– Det gick så långt att jag fick självmordstankar. Till slut kände jag mig som en belastning för alla och tänkte att det vore bättre om jag inte fanns. Nu vet jag att det är depressionen som talar när man tänker så, men det gjorde jag inte då.

Vändningen blev en väninna som tipsade ­henne om regionens stressrehabilitering. Hon följde med Karin till vårdcentralen och såg till att hon fick en remiss. Sedan fick hon under tre månader hjälp av ett team med läkare, psykolog, sjukgymnast och en rehab-coach. Dessutom
fick hon möjlighet att dela sina erfarenheter med tio kvinnor i samma situation som hon själv.

Senare fick Karin möjlighet att arbetsträna på tidningen Dagen. Hon började jobba i ett lugnt tempo, men fick snart mer och mer ansvar och uppgifter. En av dem blev att skriva krönikor för tidningen. Det blev betydelsefullt för Karin.

– När en vän sa ”du är pastor nu mer än någonsin. Du når ut till tusentals läsare i stället för några få församlingsmedlemmar” kände jag att hon hade rätt och att jag inte var så misslyckad som jag trodde.

I dag kan pastor Karin Ingridsdotter skratta tillsammans med ­kyrkobesökarna, men för några år sedan var hon så sjuk av stress att hon funderade på att ta sitt liv.

Efter ytterligare en tid fick Karin jobb på bokförlaget Libris, där hon jobbade halvtid som förlagsassistent. Tyvärr blev hon ganska snart uppsagd på grund av arbetsbrist då förlaget skulle spara pengar. Men efter det lyckades hon få nytt jobb som regionsamordnare på Equmenia Stockholm och nu har hon börjat se framåt igen.

– Framtiden ser inte ut som jag tänkt mig från början: jag hade hoppats att jag skulle jobba som församlingspastor och gifta mig och få barn. I stället har mitt liv tagit en annan väg. Men det finns en väg ut ur mörkret som jag absolut inte kunde se när jag var mitt uppe i det. Min tro är det som burit mig igenom allt, säger hon.

Men att säga att hon inte skulle vilja vara utan de tunga åren är att gå för långt.

– Nej, det skulle vara lögn. Men jag har accepterat att det blev så här och jag kan tänka: Hur kan jag använda mig av det? Jag hoppas att det jag gått igenom gjort mig till en bättre medmänniska.