Ser människan bakom brottet

Diakonen Ulla Christenssons jobb är att samtala med fängelse­interner. Vägen dit har inte varit spikrak, men i dag vet hon att hon är på rätt plats. ”Mötena med Ulla har varit avgörande för mitt mående under tiden jag suttit inne”, säger internen Viktor Pettersson.

På en yta stor som en fotbollsplan går ett trettiotal interner runt i en cirkel. Två kriminalvårdare står vid kanten. Snart är promenadtimman slut och fångarna på fängelset Fosie utanför Malmö måste gå in. Ett trettiotal meter bort, vid ingången till huvudbyggnaden, anländer Ulla Christensson. 

– Jag var skeptisk till en början. Tänkte att det kanske var farligt att jobba på fängelse. Kommer jag börja få hotbrev hem?

Ulla är diakon, anställd inom Svenska kyrkan i Malmö. En diakon är någon som jobbar med kyrkans sociala arbete. Under den största delen av sin arbetstid besöker hon fängelser och häkten, där hon har enskilda samtal och besöksgrupper med interner.

En person som träffar Ulla regelbundet är Viktor Petterson. Han är 27 år, och dömd för ekonomisk brottlighet som har med hans spelmissbruk att göra. Om endast ett par veckor kommer han att friges. Under sin tid på Fosie har Ulla varit avgörande för honom. Från att ha mått väldigt dåligt, har han nu tilltro till sig själv och framtiden.

– Med Ulla är jag inte bara ett nummer, utan en människa. Med henne blir jag sedd för den jag är, säger han.

Situationen i fängelse är tuff, tycker Viktor. På avdelningen där han sitter finns det personer som fått psykoser och andra som försökt ta livet av sig. Det är mycket ångest i luften. En till synes liten konflikt kan utmynna i ett bråk, där personal måste tillkallas.

I media har det rapporterats om hur Sveriges fängelser blir fullare och fullare. Det är fler som sitter inne, samtidigt som fängelserna inte byggs ut i den takt som skulle behövas. Det är något som även Viktor märker av, under hans tid på ­Fosie har antalet interner per avdelning ökat. Och mer resurser tycker han sig inte se. 

– Först lades bastun ner, sen verkstaden. Och det finns inga pengar till nya brädspel.

Viktor fortsätter:

– Folk fattar inte hur stor betydelse präster och diakoner har. Jag tror många hade tagit livet av sig utan kyrkans hjälp. Vi har bara en Ulla, men hade behövt fem.

Ulla beskriver sin uppväxt i Sölvesborg som ”inte mer religiös än någon annans”. I samband med konfirmationen kom hon i kontakt med en präst som hon tyckte hade nya, friska idéer. Ulla fick många nya vänner, personer som hon har kontakt med än i dag. 

– Det var inte så religiöst, utan mer som ett sammanhang, säger Ulla. 

Efter gymnasiet började hon arbeta som undersköterska. En av Ullas patienter hade fått sina tår överkörda. Förutom att sköta om såret lade Ulla tid på att trösta patienten. Hon fick snabbt höra att hon inte fick skämma bort någon på det sättet. Patienten hade börjat förvänta sig samma typ av mentalt stöd även från andra sköterskor. Då bestämde sig Ulla för att bli sjukhuskurator, och började läsa till socionom.

När hon blev klar med studierna vikarierade hon inom den diakonala verksamheten i kyrkan. Hon såg det som ett tillfälligt jobb, i väntan på att en tjänst som sjukhuskurator skulle dyka upp. Men hon blev kvar, och där har hon varit ända fram tills i dag. 

– Under åren som gått har jag blivit mer och mer övertygad om att jag är på rätt plats. Jag känner att jag vill visa vad kyrkan står för. Det handlar inte bara om predikningar på söndagar.

2008 vigdes Ulla till diakon, efter en ettårig utbildning. Hon fick ganska snart förfrågningar från fängelsesjälavården, de hade väntat in henne och ville ha henne där. Ulla var först skeptisk.

– Men när jag för första gången trädde in genom fängelsets portar kände jag att ”här ska jag vara”. Inom kyrkan heter det kallelse, när man känner att Gud starkt uppmanar en till något. Jag kände att jag hade Gud med mig, att vi hjälps åt och att jag bara kan göra mitt bästa.

Samtalen med internerna handlar om allt möjligt. Hon ser sig som en medmänniska, som finns där för att prata om allt och inget. Det händer att folk blir troende efter att de träffat Ulla en period, men hennes syfte är inte att omvända någon. De pratar sällan om Gud.

– Min tro tar sig snarare uttryck i hur jag är som person. Jag kan fråga mig, hur skulle Jesus ha gjort? Han var ju också den första fängelsediakonen. Att finnas där för samhällets mest utsatta är centralt i Bibeln.

Gud är hennes bästa arbetsredskap.

– En lärare till mig på diakonutbildningen sa att arbetet som diakon alltid är en trialog, och inte en dialog. Gud är med mig hela tiden.

I början tyckte Ulla att det var svårt att hantera alla känslor och problem, som hon fick till sig i jobbet. Som nyanställd snurrade det i hennes huvud varje dag. Tidigare träffade hon en psykolog under en period, men Ulla kände snabbt att de inte pratade samma språk. Psykologen kunde helt enkelt inte förstå sig på fängelsevärlden. Nu har Ulla i stället hittat en kollega som hon regelbundet pratar med. Hon kan inte heller ta med sig jobbet hem, hennes man Anders har inte erfarenhet av fängelser.

– En gång berättade jag för min man om en mördare som aldrig fick permission, som jag tyckte väldigt synd om. Min man förstod inte alls.

Tidigare i år rapporterades det i media om en fängelsepräst som blivit våldtagen. Något som Ulla förstås tycker är fruktansvärt. Själv har hon aldrig utsatts för hot eller våld. Hon har ett larm i bröstfickan, som hon aldrig behövt använda.

– Jag känner mig respekterad för den särskilda roll som jag har. Jag är inte kriminalvårdare, men inte heller en av dem som sitter inne. Och jag får mycket feedback hela tiden, jag boostas konstant. Om jag till exempel står vid släppet, där de intagna kommer in efter sin promenad, blir jag alltid vänligt bemött.

En händelse som satt spår i Ulla var något som inträffade då hon vid ett tillfälle samtalade med en intern på fängelset Kirseberg. Ulla visste inte vad personen satt inne för, men förstod att det var någonting grovt, då han var dömd till livstids fängelse. Han frågade ”är dina barn oroade för att du är här?” Ulla frågade tillbaka, om hon hade någon anledning att vara rädd. Han svarade: ”Om någon gör något mot dig, får de med mig att göra.” Då insåg Ulla att hon, i sin roll som diakon, hade förmågan att skapa förtroende hos människor.

Flera partier förespråkar hårdare tag i kriminalpolitiken. Man vill till exempel att det ska bli lättare att spärra in unga människor, och att vissa brott ska ge längre straff. Ulla är tveksam till utvecklingen.

– Har man begått brott ska man förstås straffas. Men varje gång jag träffar en ung person blir jag orolig, hur ska det gå för dem när de börjar vuxenlivet i den här miljön? Jag tror inte heller att längden på straffet spelar så stor roll för den som överväger att begå brott.

Ulla kan inte se att hon skulle byta jobb innan pensionen. När en av hennes söner var 15 år frågade han vad mamma skulle bli när hon blir stor. 

– Nu vet jag äntligen, men det var nog meningen att det skulle ta ett tag att inse det. Man behöver erfarenhet för att kunna vara trygg i den här rollen. Jag trivs så bra i den här miljön, där jag kan vara en medmänniska åt någon som behöver en. Jag brukar tänka på något vår biskop sagt: en person kan aldrig räcka till alla. Jag vilar i att ett samtal är det enda jag kan erbjuda. Om jag inte tänkte så, skulle jag rusa in i väggen direkt.