Fördomarnas fångar

Att vara sig själv på jobbet är en självklarhet för de flesta. Men många transpersoner tvingas leva ett dubbelliv av rädsla för trakasserier och att ständigt bli ifrågasatta.

På apoteket: ”Enligt datasystemet är du död. Jag kan inte lämna ut något”.

Julian Yderbos beskrivning av bemötandet när han skulle hämta ut en medicin är ett exempel. Det finns fler. Konsekvenser av att ha bytt juridiskt kön. Nytt personnummer betyder krångel i kontakterna med banker, myndigheter. En del kan förutses, annat inte.

– Alla mina tidigare skolbetyg är borta. Och det svider rätt mycket när man tappar sin plats i alla bostadsköer.

Sedan är det ifrågasättandet. Född som kvinna, alltid känt sig som man, Julian Yderbo beskriver livet för en ung transperson som en berg- och dalbana. En period när självförtroendet byggs upp avbryts brutalt av en kommentar – ”Titta, så där kan man också se ut som tjej”.

– Det blir som slag i ansiktet hela tiden.

I vardagen. Och i arbetslivet.

Julian Yderbo är en ganska välkänd person i Katrineholm. Både i lokalpressen och i tv har han öppet berättat om sin könskorrigering. Dessutom tog han Pridefestivalen till stan. Nu jobbar han i kommunen och har sitt tjänsterum en trappa upp i kulturhuset Ängeln som rymmer både biblioteket och konsthallen. Planeringsboarden på väggen bakom skrivbordet är täckt av post-it-lappar och kortfattade punkter för de kommande helgerna. Konserter, föreläsningar, kulturafton, work-shops.

– Varje lördag ska fyllas, det blir mycket. I oktober ska jag lägga hela vårens program, säger Julian Yderbo.

Efter ett år som programkoordinator börjar han bli varm i kläderna, inte längre ”röd i ansiktet om jag ska prata inför 20 chefer”.

– När jag började här kröp jag längs väggarna, sedan tidigare alltid beredd på att någon ska tycka att jag är konstig. Men jag har haft tur med bra chefer som trott på mig. Det känns att alla ser mig för min kompetens. Att kommunens arbetsplatser är hbtq-certifierade är också viktigt. Om man jämför med tidigare anställningar har det varit guld.

Tidigare anställningar: kundtjänst, livsmedelsbutik, postutdelare, tjänsteman på ungkulturcentrum. Posten var värst.

– Då hade jag kommit ut. De sa ”han”, men jag var ingen för dem. De hälsade inte ens på mig. Värst var det när vi var utkommenderade till andra utdelningsställen. På varje nytt ställe skulle man in i ett omklädningsrum, tre killar går in före mig och smäller demonstrativt igen dörren i ansiktet på mig.

Vad gör man då?

– Om det hänt några år tidigare hade jag gått in i kvinnornas omklädningsrum. Då var jag mest tyst och ledsen. Sedan blev jag så trött på allt, förbannad. Öppnade dörren och gick in. De sade inget. Bara tittade på mig.

Regnbågsflaggor vajar på Avenyn. Europridevecka i Göteborg. Scenen på stadsbiblioteket är fullsatt när stadens HR-chef Tina Liljedahl-Scheel greppar mikrofonen och ser ut över publiken. Som en programpunkt ska forskarna Sofia Björk och Mattias Wahlström från Göteborgs universitet presentera sin undersökning av hur kommun­anställda hbtq-personer har det på jobbet. Ingen liknande undersökning har gjorts tidigare.

Alla staplar och diagram visar samma sak – är man inte heterosexuell har man en klart sämre arbetsmiljö. Hbtq-personer känner sig mindre trygga och accepterade på jobbet. De mår sämre psykiskt och var fjärde har blivit kränkt eller diskriminerad av en kollega det senaste året. Nästan varannan hbtq-person uppger att de har blivit utsatta för så kallat obetänksamt beteende som plumpa skämt eller konstiga frågor.

Men allra mest utsatta är transpersoner. Fler än hälften uppger att de varit utsatta för kränkande särbehandling eller mobbning det senaste året.

– Det är få transpersoner i vårt material. Men vi ser genomgående att de är betydligt mer utsatta och mår sämre än andra hbtq-personer. Det kan bero på att det är svårare för omgivningen att förstå vad det handlar om att vara transperson, säger Sofia Björk.

Några kvarter därifrån står Angelica Löwdin, 79 år, utanför ett av tälten på Prideområdet. Hon har fört sin kamp hela livet. Född som man men kände tidigt att hon var kvinna. Hon träffade sin blivande fru i tonåren. Under hela sitt långa äktenskap behöll de hemligheten för sig själva. Inte ens deras dotter fick veta.

– Det var i början av 50-talet. Det gick inte att vara öppen då. Jag skulle aldrig ha kunnat berätta för mina föräldrar, säger Angelica Löwdin.

När frun var döende i cancer förstod hon att Angelica kanske skulle vilja komma ut efter hennes bortgång.

– De sista åren kunde vi börja skämta om vår hemlighet, vi tyckte väl inte det var lika farligt längre. En gång sade hon ”men försök se lite snygg ut så att du inte skämmer ut dig”.

I dag ägnar Angelica Löwdin en stor del av sitt liv åt att resa landet runt och föreläsa om transfrågor och stötta transpersoner att komma ut.

– Det är viktigt att känna att ”det är inte jag mot hela världen”. Skulle något gå på tok måste det finnas personer som kan ställa upp, säger Angelica Löwdin.

Den som funderar på att berätta för omgivningen måste göra en kalkyl, hur viktigt är det för mig att komma ut och vad kommer det att kosta.

– Omgivningen är inte så farlig som man tror. Jag brukar själv säga att det är ”ett litet steg för mänskligheten men ett jättekliv för mig själv”.

Angelica Löwdin har ett långt liv som transperson bakom sig. Trots att samhället har mycket kvar att göra konstaterar hon ändå att stora framsteg har gjorts.

– Det har blivit mycket bättre och det går fort. Det har varit mycket uppmärksamhet på unga transpersoner och deras föräldrar i radio, tv och tidningar den senaste tiden, kunskaperna sprider sig, säger hon.

På Göteborgs stadsbibliotek packar forskarna ihop efter presentationen. Nu ska staden analysera resultaten, fortsätta utbilda personalen och jobba vidare med normkritisk rekrytering. Det handlar också om praktiska saker som att bygga könsneutrala omklädningsrum och toaletter.

Göteborg har gjort en lång resa, från att ha kallats bögknackarstaden där ”riktiga” män jobbade på varvet till att arrangera Europride och rankas som Sveriges bästa hbtq-stad. Vändningen kom efter flera uppmärksammade mord i slutet av 1990-talet. Föreningar som till exempel RFSL var aktiva, staden desto trögare. Men efter tio års kamp hissades till slut den regnbågsfärgade flaggan för första gången utanför stadshuset på Gustav Adolfs torg 2011. Samma år inrättade Göteborg en tjänst som planeringsledare med uppdrag att uppmärksamma hbtq-frågor. Anna-Carin Jansson fick jobbet och var två år senare med och inrättade landets första hbtq-råd där politiker och företrädare för olika organisationer sitter.

– Där började resan på riktigt. I dag har alla partier i kommunfullmäktige utom Sverigedemokraterna en bred samsyn vad gäller arbetet för hbtq-personers rättigheter. När stadens första hbtq-plan skulle beslutas lade SD till exempel ett helt eget yrkande där partiet menade att ”alltför detaljerade planer för att åtgärda mobbing och diskriminering av hbtq-personer riskerar att ta resurser från Göteborgs stads kärnverksamhet”, säger Anna-Carin Jansson.

Hon tycker det är alldeles för tidigt att slå sig för bröstet.

– Nu har vi i alla fall fått sjukdomsinsikt. Men det finns mycket kvar att göra när det gäller arbetsmiljö och risker att utsättas för trakasserier och våld.

Enligt lag är det förbjudet med kränkningar och diskriminering på alla arbetsplatser. Arbetsgivaren är skyldig att förebygga diskriminering genom att undersöka förhållandena på arbetsplatsen, analysera resultatet och åtgärda brister. Det ska göras tillsammans med facket och kallas aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. Det kan till exempel handla om att ordna med omklädningsrum som passar alla.

Det kan också vara en fråga om normer och oskrivna regler: reagerar vi om någon drar ett skämt på någons bekostnad, hur ser vi på kön, måste alla vara antingen kvinna eller man?

Alla arbetsplatser har inte kunskaper om hbtq-frågor och transpersoners situation. Därför kan det vara svårt att se vilka risker som finns.

– Känner man sig osäker kan man till exempel kontakta RFSL, det finns ett antal transpersoner som gör föreläsningar för arbetsmarknaden, säger Olof Ambjörn, strateg för mångfald och jämställdhet på Vision.

Både chefen och det fackliga ombudet på arbetsplatsen har viktiga roller när det gäller trans­personer  på jobbet.

– Det är viktigt att de visar att personen har deras stöd, då blir det lättare att vara sig själv. Det kan alltid dyka upp situationer med kolleger som inte förstår och då är det viktigt att man vet att man har uppbackning, säger Olof Ambjörn.

Faktum kvarstår: enligt en EU-undersökning har bara hälften att transpersonerna i Sverige kommit ut på sin arbetsplats. Dessutom väljer många av dem att inte vara öppna inför brukare, elever och andra de kommer i kontakt med i yrkesrollen.

Kaféet ligger i en annan stad än den hon jobbar i. Ett medvetet val av mötesplats. Men Atalanta kastar ändå hela tiden blickar mot entrén. Plötsligt reagerar hon, vänder ansiktet inåt väggen. Spanar försiktigt igen.

– En kollega. Hon tittade mot mig, men jag tror inte hon såg.

Elegant peruk, håret faller följsamt runt ansiktet, välsminkad, smycken, målade naglar. Det krävs nog mer än en hastig blick för att den som känner hennes manliga yrkesperson skulle reagera. Men oron finns där.

– Jag lever så här sedan åtta år. On och off. Jag har vänner som bara känner mig så här, andra som bara har sett den manliga sidan.

Sedan 2010 har hon levt helt öppet som trans­person. Men i sin nuvarande arbetsmiljö, hon jobbar med barn, känner hon att det är omöjligt.

– Jag tycker om jobbet, och allt skulle vara enklare för mig om jag kunde vara öppen. Nu måste jag tänka på vad jag sagt i vilken situation. Det skaver, på något sätt är det att leva i en lögn. Men jag är timanställd. Och vad händer om jag möter motstånd från föräldrarna?

De första funderingarna om könstillhörigheten dök upp redan i grundskolan. Som pojke förträngde hon känslorna. Men de återkom i tonåren.

– På den tiden, på 1970-talet, framställdes trans- personer som perversa i medierna. Och det fanns väldigt lite information, bara ett par böcker om ämnet. Det bidrog också till att man trängde bort saken.

Äktenskap. Och skilsmässa, när frun hittade en hög undangömda kvinnokläder.

Vid 39 års ålder kom hon ut. Även bokstavligen, en dag klev hon ut genom ytterdörren som kvinna.

– Jag var tvungen, höll på att explodera. Det värsta var att öppna dörren till lägenheten.

Och sedan?

– En oerhörd befrielse. Och det hände ingenting.

Tills vidare accepterar hon situationen att vara en person på jobbet, en annan i orten hon bor. Syskonen vet, inte föräldrarna. Men överlag tycker hon att situationen för transpersoner förbättrats.

– Utvecklingen går faktiskt framåt. Samhället accepterar transpersoner mer och mer. Internet är viktigt, människor hittar andra i samma situation. Men vi är långt ifrån där vi borde vara.

Vad behövs?

– Dels behöver lagarna förändras så att det blir lättare att byta juridiskt kön, dels behövs det fler representanter i offentligheten. Rent statistiskt finns det förstås transpersoner i politiken, bara i riksdagen måste det finnas. Men de syns inte.

Arbetslivet?

– Att vara trans är bara en av alla egenskaper en människa har – i denna mening är vi inte så speciella – se det som en tillgång. Och bjud in trans­personer till arbetsplatsen, våra organisationer ställer upp. Men det måste finnas kontinuitet, inte bara ”nu har vi haft en transperson, check”, säger Atalanta och tittar på klockan.

Jobbet kallar, dags att bryta upp och byta identitet.

– Jag behöver tid att göra mig i ordning. Det tar minst tjugo minuter.