”Svårt att se igenom fasaden”

Hon var bra på jobbet och höll en perfekt fasad. Därför var det svårt för kollegerna och chefen att upptäcka att Mariette E Högberg var alkoholist.

Numera är hon studie- och yrkesvägledare på Långanäs ungdomshem utanför Eksjö i Småland. Hon tar emot i sitt arbetsrum en trappa upp i skollokalen med utsikt över en liten skogsjö där några måsar cirkulerar över de tunna isflaken vid strandkanten.

Vägen till denna stillsamma idyll har varit lång och krokig, fylld av brutna löften, hemlighetsmakeri och självhat. Vi backar bandet:

Själv säger Mariette E Högberg att det började när hon var 15. Den duktiga och högpresterande flickan hade utvecklat en ätstörning och precis som andra bulimiker lärde sig hon hur man döljer och ljuger för att avleda misstankarna. Hon hade hittat ”sin metod”. Några år senare på folkhögskolan kom hon i kontakt alkoholen. För Mariette klickade det direkt.

– Jag blev dubbelmissbrukare, mat och alkohol. Det var en rolig period med mycket socialt drickande och så småningom tog alkoholen över helt. Snart började jag dricka även när jag var ensam och trivdes med att vara lite berusad varje dag.

Livet rullade på med man, barn, studier på musikhögskolan, jobb som musiklärare och skilsmässa. Och ”metoden” med hemlighetsmakeri och en oklanderlig fasad funkade lika bra för en alkoholmissbrukare.

Trots att Mariette drack varje dag, hade abstinensskakningar, skadade sig vid en cykelolycka och kom bakfull till jobbet var det ingen – varken chefer, kolleger eller vänner – som frågade hur hon hade det egentligen.

– Jag presterade bra på jobbet och hade ordning på allt. Det var svårt för mina kolleger att se igenom fasaden. Om någon hade frågat om jag drack för mycket skulle jag ha förnekat det kategoriskt, säger hon.

2004 träffade Mariette sin nuvarande man och det var det många känslor som kom ikapp henne. Hon hamnade i en depression och blev sjukskriven. Ett rehabiliteringsmöte var första gången hon stötte på Bengt Strand, Härryda kommuns personalspecialist med ansvar för svåra personalfrågor kring bland annat alkohol och droger.

– Jag misstänkte redan då att något inte stod rätt till. Hennes händer skakade och jag frågade om det var något hon ville berätta eller ha hjälp med. Men hon var envis och slog ifrån sig som nästan alla gör. Hon sade att hon hade personliga problem på hemmaplan, minns Bengt Strand.

Mariette fortsatte i sina invanda spår. Hällde starköl i folkölsburken och åkte zick-zack mellan Systembolagen för att inte väcka misstankar. Ett liv utan alkohol fanns inte i hennes föreställningsvärld.

Nu började snaran dras åt. Hon svettades och darrade på jobbet och undvek fikarasterna för att kollegerna inte skulle se hur kaffekoppen skakade. Chefen på Hulebäcksgymnasiet, rektor Egil Gry, noterade att allt inte stod rätt till. Hans musiklärare klagade över migrän och kom ibland oförberedd till lektionerna.

– Jag såg att hennes utseende förändras, att hon blev mer plufsig. Jag misstänkte att hon överdoserade värktabletter, men hade ingen tanke på att hon var alkoholmissbrukare.

Vid ett medararbetarsamtal tog Egil Gry upp sin oro. Men hans frågor handlade om Mariettes arbetsinsats och hur det fungerade i arbetslaget. Bara om jobbet alltså. Så här flera år senare är det lätt att vara efterklok, konstaterar han.

– Jag är själv uppvuxen i en missbruksfamilj och borde kanske ha förstått signalerna. Men jag kopplade hennes problem till huvudvärken. Att det var ett alkoholmissbruk förstod jag helt enkelt inte, säger han.

Inför vårterminen 2013 kom vändpunkten. Efter mer än tre decennier av lögner och dubbelspel rasade allt ihop och Mariette föll samman gråtande på köksgolvet. Hennes man ordnade ett möte med Bengt Strand och Egil Gry och nu var bollen äntligen i rullning.

– De bemötte mig med kärlek och hade redan ordnat plats på ett behandlingshem och datumet var bokat. Det var helt fantastiskt. När man till slut är beredd att ta emot stöd är det viktigt att hjälpen kommer fort så att man inte hinner ångra sig.

Ett par dagar senare satt Mariette i passagerarsätet i Bengt Strands silverfärgade Ford Focus på väg till Nämndemansgården utanför Lund. Det är en resa han har gjort många gånger med anställda i kommunen.

– Det är ett sätt att avdramatisera situationen och prata om allmänna saker. Sitter man ensam på tåget kanske man tar sig ett glas vin och stiger av i Malmö i stället för i Lund, säger Bengt Strand.

Det första svåra steget var taget. Efter en omfattande behandling, sammanlagt ett år, lämnade hon det aktiva missbruket bakom sig. Stödet från familjen, vännerna och regelbundna möten med självhjälpsgruppen har varit helt avgörande, konstaterar Mariette.

Tre år har gått sedan dess. Hon har lämnat skolans värld, pluggat på studie- och yrkesvägledarprogrammet och i somras fick hon jobb på Långanäs ungdomshem. På anställningsintervjun berättade hon om sitt missbruk, det är slut med hemlighetsmakeriet.

– Alkoholen har varit en så stor del av mitt liv. Därför känns det bra att min närmaste chef vet vem jag är och vad jag har varit med om.